Antologin Under omprövning med Johan Lundberg som redaktör kommer troligtvis inte att mera ingående behandlas av den rättänkande svenska kritikerkåren. Och om det sker blir det säkert misshandel. I boken är aspekterna är breda och berör t ex litteratur, musik, arkitektur och bildkonst. Min lilla kommentar inriktar sig enbart på bildkonsten.
Som jag vid många tillfällen har sagt är det retrogardistiska och neoestetiska projektet intressant eftersom de kontemporära har lockats att försvara sig på ett överdrivet och ofta föraktfullt sätt. Vi har inte mycket konstdebatt i Sverige (och inte någon annanstans heller för den delen) och utspelet kunde vara ett tillfälle att diskutera estetikens roll i konsten. Å andra sidan är kritikerkåren med få undantag skickade till en sådan diskussion. Därför snörper man hellre och sätter näsan i vädret som t ex Jenny Högström (HD): ”Själv känner jag att Lundberg och kompani med denna populistiska argumentationsteknik har hållit fast vid samma självutnämnda outsider- och sanningssägarposition ganska länge nu, och börjar minst sagt bli lite trött.”
Nåväl, så långt är en dylik harang ett gott tecken. Men i de artiklar som tar upp bildkonsten är inga höjdare. Författarna i detta ämne (Roger Kimball, Gunnar Larsson, Torbjörn Elensky, Johan Lundberg) använder sig av en enkelspårig populism. Kimball gör sig lustig över Duchamp och avfärdar föraktfullt en rad konstnärer som han menar representerar att vad som helst kan hyllas som ett konstverk: Damien Hirst, Jeff Koons, Robert Mapplethorpe, Tracey Emin, Matthew Barney. ”Namnen i sig frammanar bilden av ett kulturell katastrofområde.” Gunnar Larsson ger sig ut på en nostalgisk resa som kantas av tveksamma uttalanden om konsthistorien: ”Precis som renässansmåleriet dog ut i en manieristisk period, dog det impressionstiska måleriet ut i den manieristiska period vi idag kallar Modernismen.” Det var ett bra tag sedan konsthistorien övergav tanken att senrenässansen (manierismen) var en förfalloperiod. Elensky får för sig något: ”Målningarna på Edsviks konsthall utmanade genom att bryta med 1900-talets idé om sanning i konsten. Samt genom att obönhörligt avslöja tron på konstens utveckling”. Elensky är onekligen påhittig.
Johan Lundberg skriver bland annat om den svenska kritikerkårens reaktion på Edsviksutställningen. Det avsnittet har något för sig. Men sedan ger han sig på att deklassera samtidskonsten genom att förlöjliga Modernautställningen. Kritikerkåren var inte särskilt entusiastisk för den utställningen och att det fanns arbeten och enerverande curatortexter är ofrånkomligt. Lite påhittig är dock Lundberg när han skriver om trädgårdsmästarfågeln vilken skapar skulpturliknande bon. Genom att dansa och sjunga framför dessa kan hanfågeln locka till sig uppemot tio honor per dygn. Lundberg ser intressanta likheter med dessa konstruktioner och Nimis. Jag kan tillägga att genom hamrande och intensiv närvaro är det fullt möjligt för mig att under sommarmånaderna locka fram åtminstone ett par hundra honor per dygn.
Roger Scruton och Denis Dutton får som vanligt utgöra den teoretiska basen för den evolutionära skönheten. Men som sagt är det en svag teoristomme. Man kan naturligtvis bli hänförd över skönheten om man är troende. Sådant var vanligt förr. Men idag är den intressanta frågan vad man skall ha skönheten till. Skönheten har alltid vilat i en kontext och den som fortfarande eggar retrogardisterna är 1800-talets spekulativa estetik. Ett konstverk som kan framkalla den renodlade skönheten lär vi nog aldrig få se. Redan på den tiden det begav sig var det en illusion.
Lars Vilks: Utan titel (Havet) (olja på rostigt järn), 2011
