Del 1348: Livsrisk och köprisk

Postat den 2011 27 oktober av Lars Vilks

Tidskriften Faktum, gatutidning i Göteborg men nu också i Malmö, har uppmärksammat konstnär Vilks:

 

Den fråga som ställs i rubriken om hur länge konstnären lever torde tydligen äga ett visst allmänintresse. Den uppgift som kan avläsas på omslagssidan 20 januari 1946 – 19 augusti 2007 skall ses som symbolisk. Garanterat är det ingen spökskrivare som nu sitter bakom tangentbordet. Den 19 augusti är den dagen då Nerikes Allehanda publicerade sin artikel om rondellhunden, något som ledde till omfattande komplikationer. Dessa är på intet sätt övervunna idag. Ingen tidning skulle trycka bilder av profeten, varken den gamla klassikern eller ens den allra senaste serien av oljemålningar (det senare är riktigt, jag har tagit fram oljefärgerna). De kan inte heller ställas ut utan får invänta en mer avslappnad tid. Den 20 januari 1946 har jag svårare att förstå eftersom min födelsedag normalt inträffar den 20 juni. Men det kan vara en vilseledande manöver för att inte stigmatisera den 20 juni som då och då kan vara midsommarafton eller midsommardagen.

 

Den större frågan om min livslängd kan delvis besvaras. Eftersom mitt Nimisprojekt kommer att pågå fram till den 31 juli 2030 kan det inte komma i fråga tidigare än den 1 augusti 2030. Och ingen garanti för mitt avtåg kan lämnas vare sig för den dagen eller för följande. Däremot är det sannolikt att jag vad det lider kommer att lämna det jordiska. När detta har skett kan man begrunda om det blir någonting kvar av konstnär Vilks strävsamma liv. Möjligen att han gav den en gång så populära rondellhunden ett oväntat ansikte.

 

Med konst kan man arbeta på olika sätt och även sådant som risktagandets karaktär kan variera starkt. Christian Jankowski (168, stigande)) visade två lyxbåtar på Frieze Art Fair i London, båtarna kunde köpas som båtar för £500.000 resp. 65 miljoner Euros. Om man däremot önskade dem som konstverk certifierade av Jankowski får den intresserade punga ut med £650.000 resp. 75 miljoner Euros. Utläggningen av den konstteoretiska diskursen (med levande bilder) för denna readymadeteknik kan man följa här. Den är inte så värst intressant. Däremot är påslagsbeloppet något att betänka. Så mycket kan alltså den av konsten tillförda andliga dimensionen värderas.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | 20 kommentarer

Del 1347: Nestor Magicus Ulf Linde

Postat den 2011 25 oktober av Lars Vilks

Jag har ägnat några timmar åt att läsa Ulf Lindes nyligen utkomna bok Sammelsurium. Den har recenserats flitigt och överlag mottagits väl. Ofrånkomligen har Linde något han är angelägen om att säga. Och ingen tvekan om att hans skrivande är stimulerande. Ulf Linde varken ”fokuserar”, ”lyfter fram” eller andra modesvängar, hans ordval är luckert och han håller fast vid konjunktiven.

 

Men så var det innehållet. Är Linde relevant i samtidskonsten? Förstås inte. Obändigt fortsätter han att hävda modernismens konstteori, konstens outgrundliga essens.

 

Han undrar om man kunde ha en ”apofatisk estetik”: ”En som hävdade att ett konstverk måste ha en ’omeddelbar’ inre kärna om det skall överleva?”

 

Frågetecknet är mest utsmyckning, för Lindes tvivel är retoriskt:

 

”Ett evigt värde bortom alla stilar? (Evigt, eftersom det i så fall inte härrör ur en historisk föränderliga kultur utan ur släktet Homo sapiens beskaffenhet, dess natur – vårt allmänna intryck av att finas till.)”

 

Lindes stora ansträngning är att förstå vad som sker när han, och andra med samma benägenhet, lever sig in i konstverkets form och blir ett med det. Lämpliga objekt för sådana existentiella språng finner han t ex av Rembrandt, Picasso, Henri Michaux, Tommy Östmar, Harald Lyth. Däremot hejdar han sig med största bestämdhet inför Andy Warhols Brilloboxes. Det går alltså inte att uppnå: Och se, då jag blickade mot Brilloboxarna blev jag själva brilloboxen, ja rentav allihop på en gång. Inga socio-kulturella konstuppfattningar för Linde som också passar på att avfärda samtidskonsten: ”allmänbegreppet konst, en numer sprucken påse vars innehåll runnit ut.”

 

Nå, det där med ”omeddelbar” inre kärna ingår i den generella konstuppfattningen. Inte ens samtidskonsten i sin mest programmatiska framtoning förnekar konstens status som öppen tolkningsmöjlighet. Konstverket förutsätts, i sin yttersta eller innersta mening, representera det strängt subjektiva, det singulära. Allting är givetvis i grund och botten singulärt och därmed oförklarligt och mystiskt men vi brukar inte se sådant som sopkärl och bilindustri ur den aspekten. Konstens singularitet är, alltsedan de tyska romantikerna framgångsrikt ansträngde sig, upphöjd och andlig. Även den kallhamrade socialkritiken landar i konsten som ett existentiellt uttryck eller ”alternativ kunskapsform” (alltså outgrundlig).

 

Vad Linde vägrar se är varifrån hans konstuppfattning härrör. Den är inte så gammal, uppenbart romantisk och moderniserad med modernism. Med den inställningen kan man sedan tillskriva alla tider sin egen teori och upplevelse. Bevisföringen är enkel: När man känner att det är rätt är det rätt. Genom uppenbarelse.

 

Från Tommy Östmar hämtar han den intressanta meningen: ”Känslan av att känna igen något man aldrig har sett. Bilden bakom bilden.”

 

Inte heller det är så märkvärdigt. Om det skapas något nytt eller delvis nytt hur är det möjligt för oss att acceptera det alldenstund det bryter regelverket? Hur kunde konstvärlden anamma Picassos Flickorna i Avignon? Eller Duchamps Fountain? Man vänjer sig, infogar det i en kontinuitet och drar fram motiv för att det är meningsfullt.

 

Men Linde är som sagt läsvärd.

Tommy Östmar: Hårtorkar

Östmar uppfattas inte som en del av den internationella samtidskonsten. Ändå målar han i en stil som man återfinner hos en lång rad internationella storheter. Skälet är att han inte placeras i en sådan kontext utan ingår i en modernistisk tradition. För att åstadkomma en ändring och göra de sevärda hårtorkarna tillgängliga för samtidskonstvärlden krävs en teori som är bättre än Lindes.

 

Publicerat i konstteori | 7 kommentarer

Del 1346: Utan budget i Aten

Postat den 2011 24 oktober av Lars Vilks

Svårt som det är att skapa en annorlunda biennal kan man ändå konstatera att 2011 har bjudit på några minnesvärda föreställningar. Venedigbiennalens lätt ihågkombara inslag är naturligtvis den italienska paviljongen curaterad av den omöjlige Vittorio Sgarbi som avskyr den internationella samtidskonstvärlden. Han fick med sig goda namn som Bernardo Bertolucci, Dario Fo och Giorgio Agamben på detta kaotiska tillstånd. Allting är fruktansvärt fel och möttes naturligtvis med den största indignation av konstvärldens observatörer. En överblick finns här. Av helt andra skäl blir också Istanbulbiennalen ett litet landmärke eftersom den var sinnrikt konstruerad utifrån en icke närvarande konstnärs verk, Félix González-Torres. På svenska breddgrader erinrar vi oss Göteborgsbiennalen och de konstforskare som där föranstaltade en autentisk performance men som blev avbrutna när de fortfarande befann sig i researchstadiet.

 

Till denna rad av biennaldynamik kan också fogas den nyöppnade Atenbiennalen med titeln Monodrome. Curator är Nicolas Bourriaud och biennalen “aims to provoke debate around something that has broken down, but also offer the possibility at a glimpse of something new to come.” Det förefaller som om sammanbrottet också, och förmodligen alltför bokstavligt, har drabbat själva biennalen. Det finns inga ekonomiska medel och inga sponsorer eftersom kaoset i Grekland inte är gynnsamt för kulturella arrangemang. Just detta är naturligtvis saken, biennalen får omvandlas till en kollektiv studio med aktivism på programmet. Här är en lite videoteaser Jag antar att det inte blir några internationella stjärnor bland deltagarna emedan det saknas pengar att betala med. Mårten Arndtzén har påpassligt rapporterat (P1) från detta och från en optimistisk Bourriaud som ser den relationella konsten äntligen vika in i verklighetens strejker och demonstrationer. För att hålla igång evenemanget annonserar man efter frivilliga deltagare. Alla som önskar kan alltså delta i Athenbiennalen. Med ännu större spänning än vad som från början förväntat kan konstintresserade invänta Athenbiennalens stora verk: Bourriauds film om sin egen utställning: ”as the exhibition is designed and produced, its various stages of development are providing the basis for a feature film directed by Nicolas Bourriaud. The film will be a work of fiction albeit based on real events. This is the first time that the relationship between contemporary art and filmic language is investigated so thoroughly and so creatively.”

 

De internationella samtidsbiennalerna kan på intet sätt räknas bort.

 

Publicerat i Biennaler, Tillståndet i konsten 2011 | 3 kommentarer