Del 1345: Kritikens vånda

Postat den 2011 23 oktober av Lars Vilks

Med den socio-politiska nödvändigheten kryddad med det lika nödvändiga konstupproret mot den neoliberala kapitalismen är nästan allt möjligt att rätas in i ledet. Konstmuseet i Göteborg har en liten presentation av Vilhelm Hammershøi. En på sin tid (1864-1916) relativt framgångsrik symbolist som efter sin död föll i glömska för att med stor entusiasm återupptäckas under de senaste decennierna. Hammershøi är en klart avtecknad profil i sin samtid och hans avskalade bilder med knapp och konsekvent estetik har fått en plats även i samtidssammanhang. Målaren kan betraktas som dekonstruktör vilket är motiverat. Onekligen föenklade han sina bilder genom att ta bort allt som kunde störa den koncentration som inspirerades av de under hans tid återupptäckta Vermeer van Delft och Pieter de Hooch. Med sitt åtstramade måleri skiljer han sig från de flesta andra av sina samtida. Men för att ge honom full passform som aktualitet får Fredrik Svensk i GP till det:

 

”Genom att göra små förskjutningar i ett borgerligt möblemang skapas ett perspektiv där han främmandegör bilden av hemmet, som senare under 1900-talet kommer att slitas sönder och samman hos exempelvis Picasso, och som idag nervöst återskapas i homestylade bostadsannonser. Det är just detta som gör Hammershøi till en intressant målare just nu, och inte hans intresse för de holländska mästarna eller japanska träsnitt.”

 

Jag skulle vilja påstå att förskjutningar nog inte var så små. Hemmet rensades på detaljer för hans måleri som sålunda renodlade det holländska 1600-talsmåleriet. Visst kan man säga att det främmandegör bilden av hemmet. Hans målning nedan får hans lägenhet att se ut som det var flyttdags. Men det är knappast något uppror annat än på det estetiska planet. Picassos sönderslitning var ju också estetisk. De borgerliga hemmen förblev intakta och dess invånare kunde utan större svårigheter hysa målningar av detta slag på sina väggar. Hur Svensk får ihop det med de nervösa återskaparna kan jag inte begripa. Hur länge har vi inte sett, för att ta ett exempel, Laura Ashley? Men antagligen måste Svensk väja för den estetiska tolkningen av Hammershøi. Det mest förbjudna av allting, att den modernistiska traditionen skulle ha ett tillräckligt värde för att berättiga Hammershøi. Svensk konkluderar för säkerhets skull angående skillnaden mellan Hammershøis iscensättningar och vår tids annonsfoton:

 

”De är vackrare, även om de delar samma avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust, hur mycket varmt och behärskat lugn bilden ens laddas med.”

 

Ja, där satt den. Hammershøi var melankoliker men vad vi vet endast på ett personligt plan. Detta resulterade i målningar som idag framstår som intrikata och tilltalande. Att dagens annonser om heminredning skulle hysa ”avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust” existerar nog bara i kritiken av den neoliberala kapitalismen.

Vilhelm Hammershøi: Interiör, Strandgade 30, 1905

 

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | Lämna en kommentar

Del 1344: Debatt om yttrandefrihet i Lund

Postat den 2011 21 oktober av Lars Vilks

I onsdags avlöpte den av Jurister i Arbete anordnade debatten i Lund om yttrandefriheten. Många åhörare hade infunnit sig och i panelen ingick förutom undertecknad följande:

 

 

H-G Axberger – justitieombudsman tillika före detta pressombudsman med goda kunskaper i både juridik och yttrandefrihet. Benjamin O. J. Boman – ombud och arbetar med ärekränkning i läsarkommentarer på internet. Ulrika Widsell – vice ordförande i Svenska Journalistförbundet och har ett arbete som genomsyras av både tryck- och yttrandefrihet. Paulina Neuding – Utbildad jurist, krönikor samt chefredaktör för Magasinet Neo

Moderator: Heidi Avellan – politisk chefredaktör på Sydsvenskan och har vana vid att moderera och vara med i debatter.

 

Publik

 

Diskussionen följde de vanliga spåren. I lagens mening har de flesta stater i väst accepterat blasfemi, brott mot trosfriden. Norge och Danmark har i motsats till Sverige kvar en sådan paragraf oaktat att den är vilande. Enligt en av juristerna är den aktiv i Finland där den använts i en fällande dom som gällt smutskastning av Islam.

 

Snart nådde man punkten att om något är tillåtet är det därmed inte nödvändigt, och kanske ofta olämpligt, att utnyttja yttrandefriheten. Axberger ville förstå min rondellhund som ett sådant fall, en ”kabinettsfråga”. Jag har många gånger redovisat mina intentioner som aldrig kommer att bli glasklara. Ett konstverk skall i görligaste mån förmå att slå vakt om sin mångtydighet. Emellertid finns det goda skäl som motiverar rondellhundens framträdande. Jag skulle till och med säga att det är ännu mer motiverat idag än då det ursprungligen begav sig 2007. Idag har symbolen Muhammed trängt in i alla sammanhang och den har med allt större framgång lyckats hävda sin okränkbarhet. Den har verkligen blivit ett gissel för yttrandefriheten. Dels upprätthåller den sin suveränitet genom skräck, hot och terror och dels kan den, när den sprids, symbolisera rasism. Onekligen är profeten ett av vår tids stora problem när den så uttalat pockar på ett undantag, i Sverige huvudsakligen som självcensur.

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 3 kommentarer

Del 1343: Aktivism och minnen från Malmö

Postat den 2011 20 oktober av Lars Vilks

I samtidskonsten kan man urskilja några olika aktuella skolor. En av dessa är, som knappast är obekant, forskningskonsten. En annan är den politiska aktivismen. Den dominerande och ledande är den standardmodell som fortsätter att framträda på biennalerna. Den hyser de båda andra i måttfull inpackning. Forskningskonsten blir den självklara ”undersökning” som de flesta konstnärer ägnar sig åt utan några direkta vetenskapliga anspråk. Aktivismen figurerar som social kritik, så där lite lagom aktivistiskt och radikalt. Höstmodet i konstvärlden kan utan vidare sägas vara ”lite mera åt det estetiska hållet, lite mindre åt det socialkritiska”.

 

Charles Esche representar den linje som ser konsten som politisk aktivism. Sedan ett antal år är han direktör för det välrenommerade Van Abbemuseet i Eindhoven. En intressant och verkligen läsvärd intervju med Esche finner man på Kunstkritikk.

 

I intervjun berör Esche också lokalpolitiken i Malmö. Som de flesta säkert minns var Esche chef för Rooseum 2002-2004. Problemet med Rooseum var politikernas missnöje med att publiksiffrorna blev allt lägre. Esches idéer om att locka vilsekommen ungdom till konsten visade sig inte heller vara särskilt framgångsrika. Esche har nu drabbats av liknande problem i Eindhoven där politikerna återigen är missnöjda med publiksiffrorna och hotar med indragna medel. Något beslut har ännu inte tagits i ärendet.

 

I vart fall berättar Esche att orsaken till att Rooseum gick omkull var att moderaterna satt vid makten. De visade ingen förståelse för Rooseum. När socialdemokraterna övertog taktpinnen blev det en tillfällig räddning. Men då dessa inte kunde komma över att det var moderaterna som hade grundlagt Rooseum lät man institutionen gå bankrutt. Så lyder i alla fall Esches historieskrivning.

 

Intervjun är en utmärkt provkarta på samtidskonstens politiska agenda. Närmast reflexmässigt avger Esche sina svar om hur Europa har blivit ointressant och hur konsten globaliserats och utplånat det nationella tänkandet. Visserligen har västvärldens konst anammats av världen utanför men de har gjort den till något helt annat. Den USA-finansierade Havanabiennalen är ett av hans föredömen, lustigt nog. Jag undrar också vilka förändringar konsten har genomgått på den globala scenen som skulle skilja den på något intressant sätt från de västvärldens. Det kan vara så enkelt att de inte har några nationella paviljonger, ty sådan avskyr Esche. Men det är endast Venedigbiennalen som håller sig med sådana. Och mot det finns inte heller något stort motstånd inte minst beroende på att många mindre framträdande konstländer får möjligheten att visa upp sina konstnärer.

 

Nå, Esches idé har inte ändrat sig sedan Rooseum. Han fortsätter med ”New Institutionalism” vilket innebär att bedriva politisk aktivism inifrån institutionen, att genomföra program som ger alternativa beskrivningar till dagens komplexa och globala värld. Och i en sådan form att det blir intressant såväl för en bred som för en smal publik. Publiken skall framför allt känna sig välkommen. På frågan hur han tycker att det har gått svarar han att sådana här projekt tar lång tid och blott framtiden kan utvisa utfallet.

 

Den stora svårigheten med en konstinstitution som bedriver aktivism är att denna aktivism alltid blir ensidigt politiskt definierad. Skall en institution vara strängt partisk i politiskt hänseende? Och det är som sagt svårt att få en sådan inriktning att bli lockande för en större publik. Utan en större publik blir den politiska aktivismen mer eller mindre meningslös.

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, Tillståndet i konsten 2011 | 10 kommentarer