Del 1354: Oundvikliga associationer

Postat den 2011 7 november av Lars Vilks

Nils Forsberg (Expressen) har vänt sig till sin läsekrets för att få hjälp med en tolkningsfråga. En av hans kritikerkollegor har initierat problematiken genom att obevekligt uttyda en av Ann Edholms målningar (i utställningen ”Var är himlen? Var?”, Galleri Nordenhake, till den 13 november). Inte helt oväntat är det Jessica Kempe (DN) som med stor övertygelse och uppenbar evidenskänsla visionärt fångar ”en kolsvart rundel som tycks rotera och stanna upp, komma farande och dra sig tillbaka, bukta sig utåt och vända sig inåt medan den fäller ut lite spill omkring sig.” Lika oundvikligt hamnar den i en Lars von Trier film. Hon drabbas dessutom av ett sådant lyft att hon ser Edholmcirklar överallt: ”Då sker lyftet, från ett ingenting till en kroppslig materialitet. Efter ett tag ser jag Edholmska formationer överallt. I kaffekoppen till exempel.” Kempe lyckas dock företa en feministisk inspirerad landning i sin kaffekopp: ”Om Kasimir Malevitjs cirklar och kvadrater steg mot kosmos fäster Ann Edholms rundlar och spetsar i människolivets mitt.”

 

Konstkritikern har naturligtvis, liksom alla andra, rätt att fantisera efter eget skön, men frågan blir ändå hur intressant en konstkritikers lössläppthet är. Och när den når fram till att detta skulle röra sig om oundvikliga associationer är det inte mycket till konstkritik.

 

Nåväl, i mitten av bilden nedan ser man objektet som drog iväg med Kempe, Deportation II. Bortsett från att målningen tveklöst fångar den säregna stämning av skuldmedveten tomhet som kännetecknar tillståndet hos den som just lämnat in sin självdeklaration, kan även andra möjligheter övervägas. En helt oundviklig association är naturligtvis rondellen som vackert kontrasterar mot den brandgula gatan. Intensifierar man sin inre blick skönjer man plötsligt en svart rondellhund med skägg och turban.

Ann Edholm: Deportation II (2011)

 

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 10 kommentarer

Del 1353: Muhammedsyndromet går igen

Postat den 2011 6 november av Lars Vilks

Det har nu gått några dagar sedan brandbombsattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Någon större hängivenhet i rapporteringen kännetecknar inte de svenska medierna. Någon sådan var inte heller att vänta. Profeten Muhammed utgör numera ett undantag från yttrandefriheten. Visserligen är det inte uttalat förbjudet att göra sig lustig över denne tvivelaktige figur men, som det brukar låta: ”Det är onödigt eftersom många människor blir kränkta.”

 

Säger man ja till satiriska bilder av profeten kan man lätt anklagas för främlingsfientlighet, inte minst genom att sådan verksamhet också påhejas av öppet främlingsfientliga. Jag kan inte se att en sådan åtstramning av yttrandefriheten leder till några fördelar. Tvärtom, som jag brukar framhålla, behövs det en rikhaltig flora av kritiska bilder för att få bort sensationskaraktären.

 

I Nöjesguiden omtalas att Sverigedemokraternas ungdomsförbund intresserat sig för min rondellhund:

 

”Vilks-utställningarna, som väckt enorm uppmärksamhet på grund av att det inom islam inte är tillåtet att avbilda profeten, blev i den sverigedemokratiska propagandaföringen alldeles plötsligt en symbol för det svenska kulturarvet.”

 

Några korrigeringar är på sin plats. Några ”Vilks-utställningar” blev det som bekant inte, vilket är en nog så intressant detalj. Uppmärksamheten kom inte heller av att det inte skulle vara tillåtet att avbilda profeten. Något generellt förbud att avbilda profeten existerar som bekant inte. Och varför det blev så stor uppmärksamhet hänger främst samman med att det dök upp dödshot och en extrem fatwa. Sverigedemokraterna vill gärna framhålla genuint svenska kulturföreteelser och just rondellhunden är en svensk tradition visserligen sent anländ men likafullt. Att SDU i fallet med profeten som rondellhund gör ett undantag för sin annars så restriktiva syn på konsten som undersökande och provocerande får trots allt ses som ett litet framsteg i deras konstsyn ehuru det är lätt att förstå deras entusiasm. Men den centrala punkten är att vilken syn än SDU har på denna profetiska rondellhund är detta inte något avgörande argument för att censurera den och dess släktingar.

 

Bilden av tidskriften Charlie Hebdo kan inte publiceras i större medier.

 

Publicerat i yttrandefrihet | 1 kommentar

Del 1352: Curatorn och det magiska året 1989

Postat den 2011 4 november av Lars Vilks

Mitt hemliga uppdrag var att föreläsa i en kurs om curatorn och curatering vid Åbo Akademi. Professorn i konstvetenskap är Lars Berggren som inledde sin akademiska karriär i Lund. En intressant kurs som följs av mellan 40 och 50 studenter. Mitt bidrag bestod i att göra en genomgång av ett antal curatorer och deras sätt att skapa betydelser i sina utställningar. Framväxten av curatorn sker i samma takt som konstens estetiska identitet dekonstrueras och man kan säga att curatorn statement och förklarande text är ett sätt att proklamera och befästa vad konst (internationell samtidskonst) är för något efter postmodernismen.

 

En av de saker som jag berörde, men i det här sammanhanget inte kunde gå närmare in på, är det stora intresset för Havanabiennalen 1989. Det rör sig om när konsten blev global och postkolonial. Kan man säga att det inleddes med nämnda biennal? En alldeles färsk skrift i ämnet lär göra saken ännu mera intressant. Ämnet har dock varit intressant under flera år

 

Havanabiennalen skapades 1984 för att ge utrymme åt främst latinamerikansk konst. Med den tredje upplagan 1989 blev den curaterad på ett professionellt sätt under temat ”Tradition and contemporaneity”. Konsten i ”tredje världen” hade komplicerats med att ”andra världen” efter Sovjetunionens fall inte längre existerade. Den intressanta frågan är alltså om Havanabiennalens curatorer skapade den globala konstscenen. Hur såg då konstscenen ut 1989? Postmodernismen befann sig i ett intensivt skede, särskilt i Europa och konstnärer som Jeff Koons och de amerikanska fotokonceptualisterna med Cindy Sherman i spetsen fick sitt stora genomslag. Utställningen Magiciens de la Terre där man integrerade samtidskonstnärer med det perifera och ”primitiva” (termen var på fallrepet redan vid den här tiden) ägde rum på Centre Pompidou i Paris. Den var knappast vad vi skulle kalla för postkolonial affär. Svårigheten med att placera in 1989 som en central punkt är att det är tidigt. Okwui Enwezors biennal Johannesburg 1997 får väl sägas vara den närmaste uppföljaren och vanligtvis ser man främst Documenta 2002 som det eftertryckliga genombrottet. Jag skulle nog snarare vilja men att Havanabiennalen 1989 är ett uttryck för den perifera konsten. Vid den tiden var också Skandinavien en periferi; Östeuropa och Ryssland var alltjämt en oskriven historia för internationell konst. Ser man på de konstnärer som deltog i Havana 1989 domineras deltagarlistan av Syd- och Mellanamerika men med betydande inslag från Afrika och Asien (även ett antal nordkoreanska konstnärer är med). Det är svårt att finna några kända namn (utom ett, Mona Hatoum) och frågan är vilken medvetenhet om den internationella scenen som fanns i dessa konstnärers verksamhet. Men den curatoriella globala konsthistorien söker sina rötter och budet är alltså nu 1989.

 

 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 17 kommentarer