Del 1352: Curatorn och det magiska året 1989

Mitt hemliga uppdrag var att föreläsa i en kurs om curatorn och curatering vid Åbo Akademi. Professorn i konstvetenskap är Lars Berggren som inledde sin akademiska karriär i Lund. En intressant kurs som följs av mellan 40 och 50 studenter. Mitt bidrag bestod i att göra en genomgång av ett antal curatorer och deras sätt att skapa betydelser i sina utställningar. Framväxten av curatorn sker i samma takt som konstens estetiska identitet dekonstrueras och man kan säga att curatorn statement och förklarande text är ett sätt att proklamera och befästa vad konst (internationell samtidskonst) är för något efter postmodernismen.

 

En av de saker som jag berörde, men i det här sammanhanget inte kunde gå närmare in på, är det stora intresset för Havanabiennalen 1989. Det rör sig om när konsten blev global och postkolonial. Kan man säga att det inleddes med nämnda biennal? En alldeles färsk skrift i ämnet lär göra saken ännu mera intressant. Ämnet har dock varit intressant under flera år

 

Havanabiennalen skapades 1984 för att ge utrymme åt främst latinamerikansk konst. Med den tredje upplagan 1989 blev den curaterad på ett professionellt sätt under temat ”Tradition and contemporaneity”. Konsten i ”tredje världen” hade komplicerats med att ”andra världen” efter Sovjetunionens fall inte längre existerade. Den intressanta frågan är alltså om Havanabiennalens curatorer skapade den globala konstscenen. Hur såg då konstscenen ut 1989? Postmodernismen befann sig i ett intensivt skede, särskilt i Europa och konstnärer som Jeff Koons och de amerikanska fotokonceptualisterna med Cindy Sherman i spetsen fick sitt stora genomslag. Utställningen Magiciens de la Terre där man integrerade samtidskonstnärer med det perifera och ”primitiva” (termen var på fallrepet redan vid den här tiden) ägde rum på Centre Pompidou i Paris. Den var knappast vad vi skulle kalla för postkolonial affär. Svårigheten med att placera in 1989 som en central punkt är att det är tidigt. Okwui Enwezors biennal Johannesburg 1997 får väl sägas vara den närmaste uppföljaren och vanligtvis ser man främst Documenta 2002 som det eftertryckliga genombrottet. Jag skulle nog snarare vilja men att Havanabiennalen 1989 är ett uttryck för den perifera konsten. Vid den tiden var också Skandinavien en periferi; Östeuropa och Ryssland var alltjämt en oskriven historia för internationell konst. Ser man på de konstnärer som deltog i Havana 1989 domineras deltagarlistan av Syd- och Mellanamerika men med betydande inslag från Afrika och Asien (även ett antal nordkoreanska konstnärer är med). Det är svårt att finna några kända namn (utom ett, Mona Hatoum) och frågan är vilken medvetenhet om den internationella scenen som fanns i dessa konstnärers verksamhet. Men den curatoriella globala konsthistorien söker sina rötter och budet är alltså nu 1989.

 

 

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori. Bokmärk permalänken.

17 svar på Del 1352: Curatorn och det magiska året 1989

  1. Bastion Styrbiskop skriver:

    Lars, kan du säga något om termen/titeln och den inneboende betydelsen av “Curator”, denna fullfjädrade prettotitel. Speciellt på svenska. Kjuräjtorr!

    Vad jag vet år det samma term som funnits inom tex engelska ämbetsväsendet sen 1600-talet inom olika funktioner och av hävd kallats rätt och slätt “intendent” i Sverige sedan dess. Ibland med det tillfälliga “utställningskommissarie”.

    Nånting hände här under de senaste tjugofem åren med ökade anspråk. Vem kollar hur de efterlevs, lever upp till?

  2. Lars Vilks skriver:

    Bastion. Det behövs ingen särskild kontrollinstans. Konstvärlden sköter det själv, där finns hela tiden något som är rätt och något som är ännu mera rätt. För en curator gäller det att hamna i rätt box. Men konsten behöver curatorn eftersom någon måste komma med en idé om varför man gör konstutställningar och hur man skall få olika konstnärer att samsas kring något.

  3. Christina skriver:

    Vist har det blivit inne med att kalla intendent för curator. Ett jobb som jag kan tycka är konstruerat för de som inte har vågat satsa på ett liv som konstnär, då kan man bli curator eller kritiker. Konstnärerna klarar av att komma med idéer för utställningar, men nu har det blivit så att “idén” ska komma från curatorn! På så sätt blir det fler som tjänar pengar på konsten och ofta mer än konstnären, visst är det lite lustigt med dessa olika vägar inom konsten.

  4. Bastion Styrbiskop skriver:

    Ibland behöver konstnären “kjuräjtårn” för att skapa en platt- form men lika gärna kan man väl ordna utställningar utan honom/henne/den/det. På samma sätt som kritikern är sidsteppad idag.

    Jag tror på internet som en sorts “föräldrarfri” konstscen. Utan den status som kritiker och “kjuräjtårrs” kan ge… men man kan nå en betalande publik ändå.

    På 1800-talet satte man upp “prisämnen” som en sorts dåtida plattform. Om du målar “Ragnar Lodbroks söner inför konung Ellas sändebud” riktigt styvt då får du åka till Rom på tre år!

    Så konsten funkar alltid inom vissa boxar/ramar/plattformar… behöver inte värderas egentligen… eller?

  5. CeDe skriver:

    Forza Milan!

  6. Bastion Styrbiskop skriver:

    Är 1989 slutet för den hårda realsocialismen? Sovjetunionens fall… Jo.

    Och startskottet för den mer fluffiga “kulturmarxismen”?

    Vad är modernt eller postmodernt av detta ovanstående?

    Och var hamnar en liberal västlig tradition i denna soppa? Jo den är den box eller plattform som fortfarande är grunden för “det hele”.

  7. Maggie skriver:

    Jean Baudriliard talar om “konstens väsen”:
    Hans kritik av samtidskonsten handlar om “konstens maskopi med sig själv och med det verkliga, där den blir den Totala Verklighetens medbrottsling, dess spegelbild.”

    Jag kan undra över vad B. menar med “verkligheten”? Menar han det rådande systemet (i samhället eller innanför konstvärlden eller inom “kulturens slutna omkrets”), att samtidskonsten blivit en premiss i ett rådande system och inte dess motvikt? Vad säger du Vilks?

    forts. ang. den moderna konsten enligt B:
    “Den förkroppsligar inte längre någon transcendens, någon avvikelse, något som tillhör den andra scenen (eftersom den har assimilerat allt som kunde förneka den, transcendera den eller förvandla den)”.

    Vidare: “Konsten förkroppsligar inte längre skillnaden. Den har uppgått i verklighetens totala kalkyl”..dessutom: “Ingenting skiljer dess verksamhet från tekniska, reklammässiga, mediala eller digitala procedurer.”
    …”Det blir därmed omöjligt för denna Totala Verklighet att bytas ut mot någonting annat – den kan sedermera bara bytas ut mot sig själv, dvs upprepa sig i oändlighet.. Den speglar bara samtiden som den råkar vara. Det är därför samtidskonsten är värdelös: dess relation till världen är en ekvation, där variabelns värde är lika med noll..” /Jean Baudriliard
    http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/8694-om-samtidskonsten

    Jag vet att Vilks kommenterat denne filosof (i ngt sammanhang) som den som “inte ens gillar konst” men visst förefaller Jean Baudriliard både djupt insatt och djupt engagerad.
    ___________________________
    ANDRA RÖSTER
    Carl Köhler:
    “Det finns ett galleri-tänkande: den konsekventa konventionen som stil: det görs konst, ställs i ordning. Man dekorerar ett galleri.”
    Skrivet av

    Hans Henrik Brummer:
    “Konstmarknaden är en global virvel av trolleri och spekulation, en kombination av handelsplats, disco och teater. “Pengar talar, men inte om konst. Att förhålla sig till objekt utpekade som konst är en vana för den tränade betraktaren, desorienterande för den som frågar om prissättning.”

    “Skuggorna har blivit långa sedan Sol LeWitt och Joseph Kosuth på 1960-talet gav konceptkonsten ett teoretiskt berättigande. Den har varit med oss länge, provocerar enfaldiga samhällsbevarare, ställer mer eller mindre begåvade frågor och dominerar konstscenen. Arkivet har blivit omfattande och förblir angeläget när vi skriver samtidskonstens historia. Att i det stora flödet urskilja relevanta skeenden är givetvis en uppgift att ta på allvar. Konceptkonstens uppenbarelseformer öppnar möjligheter för eftertanke och civilisationskritik.
    Men i den långa skuggan finns ett melankoliskt problem. Det handlar om den reflekterande kritikens reträtt i en tid när konstlivets övre regioner tenderar att övergå i varumärkt underhållning.”
    Dock helt oproblematiskt för den städare som en oktoberkväll 2001 kom till Londongalleriet Eyestorm, där Hirst hade fyllt golvet med förbrukade ting: cigarettfimpar, med gammalt kaffe halvfyllda plastmuggar, sönderrivna tidningar, kolapapper, tomma ölburkar och annat överblivet. Städaren, identifierad som Emmanuel Asare och av konstfilosofen Donald Kuspit kallad en sann kritiker, fullföljde sin uppgift och förpassade det till konst uppgraderade skräpet till soptunnan.

    Vi vet att de mest förbisedda ting helt utan konstnärlig status kan förmedla angelägna tankar. Ibland kallas detta affektionsvärde. Men konceptkonstens föremål, inte alltid lätta att skilja från icke-konst, förmedlas på avsändarens villkor. Tolkningsbördan ligger emellertid hos mottagaren som tvingas reflektera över verkets idéinnehåll, själva konstverket. Även om invändningen har gjorts att budskapet riskerar att bli spekulativt och trivialt, existerar oändliga möjligheter att finna starka fungerande samband mellan form och innehåll. Avgörande är den kreativa användningen av det konstnärliga mediet, det som anger den så kallade ”semantiska rymden”.
    http://www.svd.se/kultur/understrecket/existentiell-konstnar-eller-simpel-pirat_5997589.svd

    Harry Martinson:
    ”Försök till räddning genom tankeflykt
    och överglidningar från dröm till dröm
    blev ofta vår metod.
    Med ena benet dränkt i känslosvall
    det andra med ett stöd i känslodöd
    vi ofta stod.
    Jag frågade mig själv men glömde svara.
    Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
    Jag reste alltet runt men glömde fara –
    ty jag satt fånge här i Aniara.” /Harry Martinson

  8. Maggie skriver:

    Allan Friis skräder inte heller orden:

    “Enligt min mening definieras samtidskonst ur ett diffust konstideologiskt perspektiv och ur ett huvudsakligen gemensamt västerländskt värdeperspektiv, vars kraftcentra finns att söka i de större konstmetropolerna i bl.a. USA, Tyskland och Frankrike och som sprides av konstens fundamentalister; ledande internationella konstteoretiker och curators i konstens prestigetidskrifter. Även om det handlar om en liten esoterisk elit, har de oproportionerligt stort och ödesdigert inflytande i den offentliga debatten och framför allt i den “samtida” utställningspolicyn, inte minst i Sverige, där de statliga och kommunala konsthalls- och konstmuseicheferna samt prestigegalleristerna vill hålla sig uppdaterade med de internationella konstprofeterna.

    Slutsatsen av detta blir att samtidskonst är sådan konst som ställs ut av samtidscurators. För närvarande gäller ett ensidigt och ofta torftigt flöde av s.k. installationskonst och videos enligt doktrinen: “Största möjliga effekt, reaktion och provokation, likgiltigt vad, hur och varför”.

    För mig personligen tar jag ordet samtidskonst på allvar, d.v.s. jag definierar ordet efter dess egentliga innehåll och innebörd; en konst som speglar och kommenterar samtiden, d.v.s. en konst som tar upp och beskriver den sociala verklighet som omger oss och de konsekvenser denna kan få för den samtida människan.”

    http://hem.passagen.se/chinkansen/samtidskonst.htm

  9. Maggie skriver:

    Christina,

    Jag tycker att Din kommentar är intressant och bekräftas tycker jag av Allan Friis här ovan..

  10. Lars Vilks skriver:

    Maggie. Baudrillards utsvävningar kan inte överföras på 2000-talets konst. Den ende av 1980-talets postmodernister som visade ett något större intresse för konst var Lyotard. Han var förbittrad över nyexpressionismen men det behövde han inte vara särskilt länge eftersom den snabbt kom att förlora sin betydelse. Baudrillards tidstypiska utfall rörde sig huvudsakligen om hans stora idé om att det verkliga hade ersatts av tecknet och därför inte fanns. Det gick bra att beskriva Gulfkriget som en tv-såpa men hans text om 9/11 drog han tillbaka emedan det verkliga i det fallet blev alltför påträngande. Om han hade varit verksam idag med liknande konstkritik hade han fått strida med Jacques Rancière, Boris Groys eller Okwui Enwezor och där hade han nog haft stora svårigheter att dra på med sina generaliseringar. I dagens konst är det visserligen så att den internationella samtidskonsten finansieras av dess motståndare, den neoliberala kapitalismen och att den i långa stycken är en form av underhållning. Men samtidigt är man mycket medveten om detta förhållande och det går inte heller att avfärda all sådan konst som korrumperad. Merparten av socialkritisk konst är ointressant för marknaden och kan inte sägas vara särskitl underhållande.
    Angående Allan Friis kan hans utbrott (som förmodligen är en gammal krönika) inte tas på allvar. Antagligen är han dåligt uppdaterad. Han har alltid varit avvisande mot konceptkonst. På 80-talet skrev han ilskna artiklar mot Nimis t ex.

  11. Maggie skriver:

    Lars Vilks,

    Så bra du gav dig tid just nu att besvara detta, var nämligen intresserad av dina synpunkter. Baudrillard dog 2007 och det framkommer inte när artikeln ursprungligen publicerades men den gav en del att bråkande för “de grå..” för mig. Att Friis skrivit ilskna artiklar om Nimis tycker jag låter orättvist, ja.

  12. Lars Vilks skriver:

    Maggie. Generella klagovisor som Baudrillards för alltid med sig att man kan undra över vilka konstnärer och andra konstvärldsaktörer som han avser. Friis är en helt marginell gnällspik som man inte behöver bry sig om.

  13. Gurun Gudrun skriver:

    När jag i bambulundens morgonrodnad satt med min ringtrumma och sump av snabbkaffe, fick jag en (något grumlig) uppenbarelse av Lars Vilks kokande soppa på en spik; När han böjde sig ner för lägga mer torr drived till elden, vreds det gnällande huvudet i soppan mot mig och jag såg att det var konstnären själv.

  14. mohammad skriver:

    Oh Gurun Gudrun – Ni som skådat mästaren – låt mig ödmjukt få fråga:

    – Är han värd sitt pris…?

  15. CeDe skriver:

    Låt mig svara, mohammad: Han är värd sitt pris i guld!

  16. Gurun Gudrun skriver:

    Mohammad.
    Mitt barn, vad jag minns helt säkert, var det en helt vanlig, dessutom krökt, räfflad dyckert med den platta skallen till synes för evinnerliga tider väl på plats; Värdet antagligen marginellt.

    Den fadda soppan hade dock en pikant bismak.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.