Del 1380: En performance i tingsrätten

Postat den 2011 19 december av Lars Vilks

Medan vi väntar på utfallet av gårdagens aktionskonst i Berlin, och det alternativ som Marina Naprushkina skall ge till världens folk, får vi andra konstnärer, i blygsammare format, dra vårt strå till stacken. I morgon är det dags för rättegången i Göteborg mot tre för förberedelse till mord misstänkta män. Denna förhandling ingår som en performance i mitt socialkritiska paraplyprojekt Rondellhunden (eller förkortat RH). Denna konsthändelse är genuint relationell och kommer att problematisera angelägna frågor om klass, kön och etnicitet. Estetiseringen kommer att förstärkas genom de berättelser som de åtalade skapar med hjälp av sin inbillningskraft. Sannolikt kommer dessa narrationer, trots att man kan förvänta sig tämligen luftiga förklaringar, att vinna tillräckligt sanningsvärde för ett frikännande. Möjligen kan man se de åtalade som motståndare till de nyliberala marknadskrafterna och med den förutsättningen framstår en friande dom som en delseger i en alternativ ekonomi.

Publicerat i Muhammedsaken, Projekt | 11 kommentarer

Del 1379: Rak socialkritik i Berlin

Postat den 2011 18 december av Lars Vilks

I morgon gör sig Berlinbiennalen gällande i politiken. Då skall man samlas på Pariser Platz (alltså nära Brandeburger Tor) för att under några timmar erinra sig förhållandena i diktaturstaten Vitryssland. Riktigt vad man skall göra framgår inte men initiativtagare är förmodligen den vitryska konstnären Marina Naprushkina. Det förefaller som evenemanget program har en fast punkt, att Naprushkina i samarbete med Berlinbiennalen och Kalmar konstmuseum kommer att offentliggöra tidningen Self # governing. Förutom att informera om Vitryssland ställs frågan: ”Is there another future than between EU neoliberalism and Putinesque neoliberalism?”

 

En fråga är om tillställningen är att betrakta som konst eller inte. Förmodligen är svaret enkelt, det är ett konstprojekt. Jag har svårt att tänka mig att Kalmar konstmuseum skulle sponsra en ren politisk manifestation. Och som en del av Berlinbiennalen blir det också indraget i konsten. Slutligen är Naprushkina konstnär och hennes konst handlar nästan uteslutande om att protestera mot Lukashenkos regim. Som konst utgör det en estetisering av den politiska kritiken och förvandlar traditionsenligt denna till ett reflektionsobjekt, det är inte ”på riktigt”. Så fungerar konsten och så måste den fungera. Poängen är att det genom en sådan handling skall bli möjligt att skapa ett alternativ till ordinära politiska protester. Den problematik som uppenbarar sig är vad detta alternativ skulle vara för något. Naprushkina har en pragmatisk syn hon brukar säga att det inte spelar någon roll för hennes del om det är politik eller konst. Ur hennes synpunkt är det naturligtvis huvudsaken att det blir en protest och att hon får hjälp med att administrera den. För Berlinbiennalen kan det handla om att man följer upp den just nu så heta trenden att låta konsten bli aktivism. Alternativet kan förstås dyka upp i tidningen. Genom att ställa frågan om man måste välja mellan två obehagliga neoliberalismer kan det möjligen vara så att konsten i detta manifest kan visa ett vägvinnande alternativ. Återigen är också detta besvärligt, skall konsten lösa problemen och inte som alltid har varit dess styrka, ställa frågor? Så har vi detta med den egna syltburken. Bland biennalens sponsorer återfinns t ex BMW och USA:s ambassad.

 

Publicerat i Biennaler, konstteori | 2 kommentarer

Del 1378: Två konstdebatter

Postat den 2011 17 december av Lars Vilks

Konstdebatten fortsätter. Det är inte bara jag och Peter Ekström utan även Nils Forsberg (Expressen) känner sig föranledd att kommentera Dan Jönssons krönika i DN. Här är tvistefrågan om vart konsten bör rikta sig. Jönsson vill som alltid ha revolutioner där konsten skall lämna mäktiga bidrag medan Forsberg ställer sig tvivlande till denna trendighet. Frågan om vägvalet är den som väger tyngst just nu och sannolikt kommer den politiska ambitionen att spetsas till en del under nästa år. Men det finns också tvivlare och det skall bli intressant att se hur situationens utvecklas,

 

Peter Ekström har i Kulturdelen gjort ytterligare ett försök att förklara ”den språkliga konstteorin”. Han beskriver den så här:

 

”’Konsttillståndet’ kännetecknas av sin öppenhet för subjektiv tolkning. Det utgår ifrån mottagaren/betraktaren som projicerar sin tolkning på konstverket utifrån verkets egenskaper, dess kontext och betraktarens förutsättningar såsom kunskaper, förväntningar, kulturell bakgrund, dagsform med mera.”

 

Vad jag kan förstå är han ute med en stipulativ definition, alltså att han föreslår att konsten skall vara så här. Vanligtvis skall konstteorier beskriva vad konst för något som t ex den institutionella konstteorin. Den ”språkliga konstteorin” gör inte det. Jag ställer samma fråga igen om vad detta ”tillstånd” är för något. Frågan om vad konst är för något har bara förskjutits till att kallas för ”tillstånd” men hur detta skiljer sig från andra tillstånd undrar jag fortfarande. Man skulle t ex också kunna säga att fotboll är ett tillstånd och att det utgår ifrån mottagaren/betraktaren som projicerar sin tolkning på spelarens och lagets insatser utifrån dessas egenskaper, kontext och betraktarens förutsättningar såsom kunskaper, förväntningar, kulturell bakgrund, dagsform med mera. Så brukar det fungera när reportrarna intervjuar spelare och lagledare för att få fram vad de tänkte när de gjorde så eller så. Här skulle man kunna invända att ambitionsnivå och inriktning är vitt skilda men då har man genast begränsat öppenheten och börjat lägga till konstens traditioner och konventioner. Detta är, menar jag nödvändigt, och den vägen kan man bygga en beskrivande konstteori. Som jag ser det är den bästa deskriptiva teorin den institutionella.

 

Jag vet inte om Ekström har förstått innebörden i ett av mina uttalanden som han kommenterar:

 

”Jag håller alltså inte med Lars Vilks när han skriver: ’Men andra kulturer är och förblir historiska.’ Det är ett slags historicism, en omöjlighet.”

 

När det handlar om konst är andra kulturer just historiska eftersom de inte kan visa någon utveckling som ger dem en plats i samtidskonsten. Självklart kan andra kulturer fortsätta att skapa i sina hantverkstraditioner men som konst betraktat stupar de alla på att man saknar överskridandet och den radikala form av kritik och samhällskritik som präglar vår tids konst. I detta avseende förekommer inte några protester om förtryck och västerländsk överlägsenhet eftersom samtidskonsten i stor utsträckning målmedvetet ägnar sig åt den frågan. Andra kulturers representanter har mer än villigt hoppat på det tåget och hela denna rörelse har haft ett enormt genomslag.

 

Igår var jag på vernissage på Cirkulationscentralen i Malmö. Utställningen ”Winter Special”, en samlingsutställning pågår t o m i morgon.

 

 

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer