Peter Ekström fortsätter konstdebatten på Kulturdelen. Och det tackar jag för. I sitt nya inlägg framkommer det att han tydligen själv är upphovsman till ”den språkliga konstteorin” med utgångspunkt från Duchamp. Som han själv skriver har Duchamp aldrig formulerat någon sammanhängande konstteori vilket gör det något besvärligt att utveckla en sådan. Jag menar fortfarande att Ekströms teori förmodligen är essentialistisk. Inte utifrån hans citat av Duchamp. Att betraktaren är medskapande i verket kan förekomma såväl i essentialistiska teorier (t ex för John Dewey och Benedetto Croce) som i institutionella. Problemet ligger inte där utan i vad man menar att åskådaren är delaktig i för något. Vad är det för tillstånd som Ekström avser? Jag utgår ifrån att han inte menar att alla tillstånd är konsttillstånd. Samma problem med konstnären som skall skapa förutsättningen för detta tillstånd. Vad är det för något? När började man med det? Eller har det funnits alltid? Tillstånd kan t ex förmedlas genom samtal. Det som sägs kan tolkas subjektivt. Men vad är det för skillnad på ett vanligt samtal och att meddela sig genom konst? Ekström kanske svara att man i konsten är mindre entydig. Men varför är man i så fall det?
Ekström skriver” ”Marcel Duchamp sa också så här:
’Vad jag menar är att konst kan vara bra, dålig eller likgiltig, men vilket adjektiv vi än väljer måste vi först kalla det konst’. Jag menar att det är en beskrivning av att konst är ett neutralt tillstånd och att betraktaren själv är hänvisad till att fylla det med kvalitet, mening, status och så vidare.”
Helt neutralt blir det inte eftersom varje seriös tolkning kommer att ta hänsyn till att konstnären vill och menar något. Så frågan är vad avsändare och mottagare håller på med för slags kommunikation. Mitt förslag är att konsten har sina upprättade spelregler som man måste följa för att få något annat än kaos. T ex är nyskapande och originalitet konstnärliga kvaliteter. Den konstnär som slentrianmässigt upprepar något som gjorts många gånger har inte stora utsikter att få gehör för sina arbeten. Var och en har rätt till hur subjektiva tolkningar man önskar, men alla tolkningar är inte lika bra (objektivt). Om någon får för sig att Duchamps Fountain skulle vara ett hyllningsmonument till Ludvig XIV är det knappast en rimlig tolkning. Om man läser in sig på hur konstvärlden tolkar konstverk ser man lätt att de inte går så vitt isär och att de nästan alltid uppnår en erkänd stabilitet. Jag har svårt att följa Ekström i den här frågan. Hur kan man undervisa på en konstskola om allting är subjektivt och lika värt?
Jag skall också kommentera dessa två citat:
”Att ’de flesta tycker någorlunda samma’ betyder inte att vi inte har möjlighet att tycka olika. Att antyda att konsthistorien har fixerats i sin nuvarande form därför att alla är överens, är nonsens. Där väljer Lars Vilks av någon anledning att se bort från väldiga samhällskrafter som styrning av konstmarknaden, könsmakt, klasskillnader, västerlandets behov av att undertrycka den övriga världen med mera.
Konst är alltså ett tillstånd. Högtidligt eller banalt? Varken eller. Kännetecknande för detta tillstånd är möjligheterna till subjektiv tolkning.”
”’Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst.’ Denna tes kan i bästa fall på sin höjd betyda att konstvärlden bekräftar sina egna val. Men att gå därifrån till att säga att en del konst är objektivt bättre än annan är ändå ett häpnadsväckande steg. Detta behöver Lars Vilks utveckla.”
Jag vill mena att konstvärlden är överens om konsthistorien. Inte så att den är oföränderlig men däremot mycket stabil. Om vi tar exemplet Duchamp är det väl ingen tvekan om att hans readymades är solida kvalitetsverk i konsthistorien. Alla gillar dem inte och det går att finna många som fortfarande menar att de inte ens är konst. Men det är svårt att skapa någon hållbar teori som kan undvika dem. En konstteori är i första hand en beskrivning av vad konst är för något och får då visa en överensstämmelse med praxis. Ett annat exempel kan vara Manet, också hans insats är objektiv kvalitet i konstvärlden. Det finns tre skäl för att placera något i konsthistorien. Först det mest elementära, det exemplariska nyskapandet som förändrar och påverkar det vidare konstskapandet (Manet, Duchamp). Sedan att en viss konst och vissa konstnärer har haft stor betydelse i sin egen tid men i längden befunnits vara otillräckligt nyskapande (det franska salongsmåleriet). En tredje möjlighet är de som betraktas som intressanta avvikare. Sådant är mindre vanligt men man kan nämna Morandi och Bacon. Emellertid blir också dessa inordnade i ett konsthistoriskt schema av släktskap och påverkan.
Problemet med att påtala konstmarknadens inflytande är att den alltid, oavsett vad det handlar om kommer att vara med i leken. När kvinnor blev intressanta för konstvärlden blev de också intressanta för konstmarknaden. Västerlandet har i vår tid skapat den internationella samtidskonsten som ägnar sig åt att på alla sätt kritisera västerlandets behov av att undertrycka den övriga världen. Självfallet vill man ha med konstnärer från alla förtryckta länder. Och de är också med i detta västerländska koncept. Detta koncept är så effektivt att det inte finns några reella alternativ. Denna internationella konst är också emot konstmarknaden och är i alla avseenden så politiskt vänsterkorrekt som man kan önska. Men man är ändå överens om konsthistorien även om man numera i större utsträckning än tidigare vill ge plats åt andra kulturers historiska material. Men andra kulturer är och förblir historiska. För samtliga gäller att den internationella samtidskonsten gäller.
Det västerländska konstförtrycket består i att man har skapat ett begrepp och en praxis ”konst” som skall vara överskridande, emanciperande och inkluderande. Att man har fått till en sådan ordning som nu representeras av den internationella samtidskonsten har sin historia. Ingen annan kultur har åstadkommit något liknande. Man behöver inte påstå att det är en bra uppfinning även om jag själv finner idén om det singulära överskridandet tilltalande
