Del 1379: Rak socialkritik i Berlin

I morgon gör sig Berlinbiennalen gällande i politiken. Då skall man samlas på Pariser Platz (alltså nära Brandeburger Tor) för att under några timmar erinra sig förhållandena i diktaturstaten Vitryssland. Riktigt vad man skall göra framgår inte men initiativtagare är förmodligen den vitryska konstnären Marina Naprushkina. Det förefaller som evenemanget program har en fast punkt, att Naprushkina i samarbete med Berlinbiennalen och Kalmar konstmuseum kommer att offentliggöra tidningen Self # governing. Förutom att informera om Vitryssland ställs frågan: ”Is there another future than between EU neoliberalism and Putinesque neoliberalism?”

 

En fråga är om tillställningen är att betrakta som konst eller inte. Förmodligen är svaret enkelt, det är ett konstprojekt. Jag har svårt att tänka mig att Kalmar konstmuseum skulle sponsra en ren politisk manifestation. Och som en del av Berlinbiennalen blir det också indraget i konsten. Slutligen är Naprushkina konstnär och hennes konst handlar nästan uteslutande om att protestera mot Lukashenkos regim. Som konst utgör det en estetisering av den politiska kritiken och förvandlar traditionsenligt denna till ett reflektionsobjekt, det är inte ”på riktigt”. Så fungerar konsten och så måste den fungera. Poängen är att det genom en sådan handling skall bli möjligt att skapa ett alternativ till ordinära politiska protester. Den problematik som uppenbarar sig är vad detta alternativ skulle vara för något. Naprushkina har en pragmatisk syn hon brukar säga att det inte spelar någon roll för hennes del om det är politik eller konst. Ur hennes synpunkt är det naturligtvis huvudsaken att det blir en protest och att hon får hjälp med att administrera den. För Berlinbiennalen kan det handla om att man följer upp den just nu så heta trenden att låta konsten bli aktivism. Alternativet kan förstås dyka upp i tidningen. Genom att ställa frågan om man måste välja mellan två obehagliga neoliberalismer kan det möjligen vara så att konsten i detta manifest kan visa ett vägvinnande alternativ. Återigen är också detta besvärligt, skall konsten lösa problemen och inte som alltid har varit dess styrka, ställa frågor? Så har vi detta med den egna syltburken. Bland biennalens sponsorer återfinns t ex BMW och USA:s ambassad.

 

Det här inlägget postades i Biennaler, konstteori. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 1379: Rak socialkritik i Berlin

  1. nej skriver:

    bra text. sprakligt bra.

  2. TJ skriver:

    ”Is there another future than between EU neoliberalism and Putinesque neoliberalism?”
    “Yes, in self-governing!”
    “Now why didn’t we think about that”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.