Det stora rättegångsperformancen utvecklar sig väl. En av de åtalade, Sami Salar Mahmoud, gjorde en utmärkt rollprestation när han lyckades med att svara både ja och nej på frågan huruvida han hade läst min blogg eller ej. Han hade ordagrant skrivit av den men hade sina funderingar på om jag i min tur kunde ha skrivit av den från någon annans text. Hade han haft rent mjöl i påsen borde han ha kunnat erkänna sin läsning. Men en sannolik förklaring till hans tveksamhet är att han vill dölja sitt konst- och kulturintresse för sin omgivning. Och detta intresse för samtidskonsten är förmodligen gemensamt för trion. Kombinerat med deras kärlek till naturen runt Röda Sten där de ofta vandrar förmodligen i akt och mening att granska växtligheten, iaktta bergens smultna färger och skimret över havet. När de finner små trästycken kommer knivarna väl till pass för att tillverka små leksaker som de sedan gömmer utanför huset när de går till familjefest. Att de har uppgivit ”memorera byggnaden” kan knappast tolkas på annat sätt än att de äger ett intensivt intresse för arkitektur. Till de åtalades fördel skall dessutom tilläggas deras engagemang i bekämpandet av terrorism. I akt och mening att fördjupa sig i ämnet har de studerat al-Qaidas nätmagasin Inspire. Att anteckningar från denna sida är djupt graverande beror på att själva innehållet i Inspire är graverande. Att använda det i studiesyfte är en helt annan sak. De åtalades samlingar av våldsamma predikningarna av al Shabab är inte något som bör skapa misstankar. Antingen är också detta ett studiefält eller ren underhållning. Frenetiska islamister är sedan länge populära hos allmänheten. Oisin Cantwell (Aftonbladet) menar tydligen att dessa performancegossar med avancerat konstintresse är helt ordinära muslimer och att det enda som ligger dem till last är deras namn. Hade de istället hetat ”Anders, Johan och Fredrik” hade inga poliser och åklagare brytt sig. Han har alldeles rätt i det, faktiskt är det sällan några ”Anders, Johan och Fredrik” förekommer i islamistiska sammanhang. Och det kan bero på deras namn.
I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:
”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”
Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”
