Del 1422: Att närma sig granen, Eija-Liisa Ahtila på Moderna

Postat den 2012 2 mars av Lars Vilks

Under mina dagar i Stockholm besökte jag förstås Eija-Liisa Ahtilas utställning ”Parallella världar”. Ahtila är ett säkert kort som med sina minutiöst utförda videoinstallationer har erövrat en framskjuten position i samtidskonsten. Hennes dominerande undersökning – så brukar man kunna beskriva en samtidskonstnär – handlar djur och växter och de världar som deras olika perceptionsförmågor skapar. Men även om de olika psykiska världsbilder som skapas av människor. I den pågående utställningen har inte minst hennes videoinstallation med liggande gran dragit till sig uppmärksamhet. En gran är svår att filma eftersom normalformatet ger en liggande bild. Återgivningen av granen har därför gjorts i sektioner och liggande. Ett favorittema för Ahtila som fascineras av hur granen ser världen och följaktligen hur det är för en människa att försöka att föreställa sig livet som gran. Den teoretiker hon åberopar är biologen Jakob von Uexküll (1864-1944):

“We are easily deluded into assuming that the relationship between a foreign subject and the objects in his world exists on the same spatial and temporal plane as our own relations with the objects in our human world.

“This fallacy is fed by a belief in the existence of a single world, into which all living creatures are pigeonholed.

“This gives rise to the widespread conviction that there is only one space and one time for all living things. Only recently have physicists begun to doubt the existence of a universe with a space that is valid for all beings. ”

 

(Citaten är från hennes utställning av granen i New York på Marian Goodman)

 

Tankegångarna är öppna för poetiska spekulationer som ger liv åt den eviga förhoppningen att det skall existera något helt annat än den tämligen banala människovärlden och att inträffade mirakel skall ha något att göra med att världarna möter varandra. På så sätt är Ahtila en traditionell konstnär som vill att saker skall vara annorlunda. Hon beklagar sig därför över att berättandet med rörliga bilder är så strikt. Helst vill hon röra sig utanför kronologin och gärna placera in ovidkommande bilder som på egen hand kan förmedla något. Jodå, visst ligger det något i detta. Jag har själv alltid undrat varför inte tv:s nyhetssändningar kan framföras sjungande eller åtminstone på hexameter åtföljda av en rad monokroma bildserier. Men någonstans måste man dock i detta poetiska landskap gå in för landning. När Ahtila berättar om hur hon tänker och när hon framför sin kritik av filmens narration gör hon det alldeles strikt utan några andra världars inblandning. Självfallet är det så att normen för berättandet är grunden för en rimlig kommunikation medan konstvärldens kommunikationsexperiment endast blir rimligt i konstvärlden. När konstvärlden och den övriga världen någon gång möts, ja då kan man kanske säga att det sker ett och annat mirakel. Eller åtminstone en praktfull kollision på den sublima skalan.

 

Man skall på intet sätt undanhålla att Ahtila lyckas få fram mycket goda resultat av sina tankegångar. Videon Marie bebådelse, t ex, en amatöruppsättning av bebådelsen, visar de öppna tolkningsmöjligheter som Ahtilas arbeten erbjuder.

Horisontal (2011)

Antropomorfa övningar på film (2011)

 

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

Del 1421: En kortvarig landning i Tensta

Postat den 2012 1 mars av Lars Vilks

Under några dagar har jag genomfarit Stockholms konstliv. Ett särskilt intresse har jag för den rådande kontroversen kring Maria Lind och hennes utställning Abstract Possible, alltså samarbetet med Bukowskis som ägs av Lundin Oil. För ett par dagar sedan svarade Maria Lind (DN) på Sinziana Ravinis kritik. Ravini vill dock inte ge sig och kom idag med en ny epistel i DN. Något väsentligt nytt tillkommer inte i det inlägget. Hon skriver: ”Om det är något vi behöver i vår oroliga tid så är det just individer som vågar dra etiska gränser. Man kan inte kritisera ett fenomen som konstens kommersialisering i ena stunden för att sedan bidra till dess fortlevnad i andra.” Påståendet får nog anses vara helt felaktigt. I konsten kritiseras fortlöpande konstens kommersialisering samtidigt som denna kritik utan några större svårigheter kan kommersialiseras. Sådana är de bistra villkoren. Ravini anser att konstaktörerna skall ”våga dra etiska gränser”. Säkert är det en intressant möjlighet men vem skall avgöra vad som lämpliga gränser? Ravini har tidigare framhävt att det finns god kapitalism och det blir väl då att kravmärka möjliga sponsorer. Allt för att med byråkratisk precision kvalitetssäkra samtidskonsten. En uppenbar svårighet är att finna någon auktoritet som vill och kan ställa sig bakom en sådan renhetsiver. Hon fortsätter med att vädja till att utställningens konstnärer skall uttala sig. Om deltagande konstnärer kom med en skarp kritik skulle det naturligtvis försvåra Linds projekt. Jag har dock svårt att tro att en så erfaren curator som Lind inte skulle ha kontroll över situationen. Ytterligare argument från Ravini har knappast någon bärighet alls: ”Vad säger Tenstas lokalbefolkning där flertalet kan vara just offer för Lundins affärer i Sudan och Etiopien? Och vad kommer de fängslade svenska journalisterna, som bland annat ville granska Lundin Petroleums smutsiga byk i Ogadenprovinsen, tycka om utställningen den dagen de får sitt handlingsutrymme tillbaka?” En sak kan man inte komma ifrån. Linds utställning kommer förmodligen att bli årets mest uppmärksammade.

 

Att flertalet av Tenstas lokalbefolkning skulle vara i flertal i detta drama och att de skulle intressera sig för saken är mest fantasier. När jag besökte Tensta konsthall igår för att se utställningen och lyssna på filmaren, curatorn och författaren Florian Schneider som skulle presentera sitt projekt Imaginary Property blev besöket kort på grund av lokalbefolkningen. Trots att jag anlände diskret och helt oannonserad tog det inte mer än ett par minuter förrän några föga konstintresserade ynglingar visade sig i konsthallen för att bekräfta att jag befann mig där. Efter några minuter stod det klart att det började samlas intressenter utanför och det beslöts om omedelbar avfärd. I Tensta gäller andra lagar än dem vi eljest tänker oss gälla.

 

Här fotograferar jag Priscila Fernandes video Calibration Circle som ingår i utställningen Abstract Possible

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 46 kommentarer

Del 1420: Nya rondellfarare

Postat den 2012 27 februari av Lars Vilks

Med risk att bli tjatig har jag några kommentarer till Rondellhundens senaste bravader. På Newsmill blir jag angripen av Nedim Kirlic i artikeln ”Vilks avslöjar sina fördomar om muslimer”. Artikeln är uppbyggd kring något som han menar är ett avslöjande. Men han bygger upp det med följande: ”Vilks lyckades vid ett tillfälle att förolämpa muslimer med Muhammedhunden, och har därefter fortsatt med mindre provokationer, delvis genom konsten (Muhammed med HC Andersen på studiebesök i Carlsbergsbryggerierna, som Vilks länkar till i sin artikel) och delvis genom sina föreläsningar.” Lite research är alltid bra innan man skriver en artikel. Sålunda, Muh och HC i Köpenhamn utfördes som en kommentar till den danska karikatyrstriden 2006. Den ställdes ut på konstmuseet Vestfossens Kunstlaboratorium 2007 i utställningen ”Oh My God!” Teckningen, som inte väckte någon uppmärksamhet, köptes in av konstmuseet.

 

Rasiststämpeln, ja, i våra dagar är den ivrigt i bruk. Och det stämplas både friskt och fritt. Så här får Kirlic till det:

 

”Det som hände i Karlstad var, som tur är, endast äggkastning och inte likt det som hände i Uppsala, när en person lyckades med att fysiskt attackerade Vilks. Men enligt Vilks är äggkastarna vinnare, samtidigt som muslimska organisationer som uppmanar till bojkott av Vilks ’placerar alltså yttrandefriheten[s] gräns vid ifrågasättandet av Islams religiösa symbol’.

Där har vi det! Yttrandefriheten och ifrågasättandet av islams religiösa symbol. Vad är Lars Vilks debattperspektiv? Kan man säga/göra vad som helst och förvänta sig att komma undan från rasiststämpeln? Vad är syftet med denna provokation? Vad är syftet med’ifrågasättandet av Islams religiösa symbol’? En öppnare och mer tolerant islam? Öppnare och mer toleranta muslimer? Framtida fred mellan ”Väst” och ”Öst”?

På vilket sätt är nidbilder på Muhammed, islams viktigaste profet, ifrågasättande av islams religiösa symbol? Är det Muhammed som Vilks ifrågasätter, eller är det religionen islam, och i så fall varför? Det skrivna ordet får konsekvenser först av människors handlande, och i så fall borde väl våldsamma religiösa fanatiker och deras skeva trosföreställningar vara föremålet för ifrågasättandet.”

 

Kilic sliter med tolkningen av rondellhunden, tydligen inte medveten om att konsten envist står i vägen. Betraktaren skapar verket och i det här fallet ser Kilic det han önskar. Vad jag menar är att han bara kommit fram till något som kan kallas för en beskrivning. Helt uppenbart är profeten som rondellhund ett ifrågasättande av Islams religiösa symbol profeten. Vad skulle det annars vara? En hyllning och för religionen visad respekt? ”Vad är syftet?”, frågar han vidare. Det undrar jag också, men det mest meningsfulla ur min synpunkty är konstprojektet Rondellhunden som visar den process, debatt och aktiviteter som ett känsligt ämne kan framkalla. Så skall jag svara på frågan är syftet att Kilics artikel skall ses som en del av ett konstverk. Och så rasism, sålunda, inga nyanser, återigen har muslimerna förvandlats till en ras. Kilic fortsätter sin intressanta tolkning:

 

”Om jag får tolka Vilks konst verkar syftet med provokationen vara att bevisa att ’de’ inte är lika öppna och civiliserade som ’vi’ är. ’Vi’ älskar öppenhet och frihet, ’vi’ är fredliga och kan tåla att våra religiösa föreställningar förlöjligas, medan ’de’ är långt ifrån det.”

 

I detta ligger det onekligen något. Islam är en religion som behöver moderniseras, alltså bli föremål för friare tolkningar (likt dem som Kilic finner i rondellhunden) och anpassat till det moderna samhället. Åtskilliga muslimska intellektuella framför samma åsikt så det är inte precis något himlastormande.

 

Samtidigt som jag tackar Kilic för hans engagerade ansträngningar vill jag också nämna ett mera direkt påhopp av en av mina konstnärskollegor, Channa Bankier. Hon aviserar idag på Facebook att hon till SvD insänt en artikel titulerad ”VI MÅSTE KUNNA TALA OM LARS VILKS”. Att med stor övertygelse om sin egen rättrådighet och med betydande känslosvall ge sig på kollegor har hon prövat på tidigare. Anna Odell var i skottgluggen när det begav sig ”skadat oss alla konstnärer”. Med Vilks är det ännu värre:

 

”Men jag tycker inte att han kan svära sig fri från POLITISKT ansvar genom att gömma sig bakom ”konsten”.

Högerextremism är högerextremism oavsett hur fina kulturella skor man har på sig.

En konstsyn som tillåter vad som helst så länge det kallas ’konst’ har i flera decennier förminskat konstens politiska betydelse i det offentliga samtalet. Det är dags att vädra.

Det finns högerextrem konst, Lars Vilks rondellhund är en sån konst. Ingen lojalitet i världen mot konsten som sådan kan få mig att försvara den.”

 

Anledningen till detta påstående är att jag besökte det nybildade svenska tryckfrihetssällskapets föreläsningsafton i Malmö. Men det är en besynnerlig text, den ligger närmare att vara ett utbrott än en artikel. Eller vad sägs om det här påståendet:

 

”Lars Vilks hålls om ryggen av ett enigt kulturetablissement och konstvärlden fortsätter att hylla honom och hans relationella konstsyn. Jag har inte sett något ifrågasättande av Lars Vilks verksamhet på den högerextrema kanten från kulturvärlden.”

 

Ja, där ser man hur det kan bli när bakfoten kommer framdeles.

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 27 kommentarer