Del 1422: Att närma sig granen, Eija-Liisa Ahtila på Moderna

Under mina dagar i Stockholm besökte jag förstås Eija-Liisa Ahtilas utställning ”Parallella världar”. Ahtila är ett säkert kort som med sina minutiöst utförda videoinstallationer har erövrat en framskjuten position i samtidskonsten. Hennes dominerande undersökning – så brukar man kunna beskriva en samtidskonstnär – handlar djur och växter och de världar som deras olika perceptionsförmågor skapar. Men även om de olika psykiska världsbilder som skapas av människor. I den pågående utställningen har inte minst hennes videoinstallation med liggande gran dragit till sig uppmärksamhet. En gran är svår att filma eftersom normalformatet ger en liggande bild. Återgivningen av granen har därför gjorts i sektioner och liggande. Ett favorittema för Ahtila som fascineras av hur granen ser världen och följaktligen hur det är för en människa att försöka att föreställa sig livet som gran. Den teoretiker hon åberopar är biologen Jakob von Uexküll (1864-1944):

“We are easily deluded into assuming that the relationship between a foreign subject and the objects in his world exists on the same spatial and temporal plane as our own relations with the objects in our human world.

“This fallacy is fed by a belief in the existence of a single world, into which all living creatures are pigeonholed.

“This gives rise to the widespread conviction that there is only one space and one time for all living things. Only recently have physicists begun to doubt the existence of a universe with a space that is valid for all beings. ”

(Citaten är från hennes utställning av granen i New York på Marian Goodman)

Tankegångarna är öppna för poetiska spekulationer som ger liv åt den eviga förhoppningen att det skall existera något helt annat än den tämligen banala människovärlden och att inträffade mirakel skall ha något att göra med att världarna möter varandra. På så sätt är Ahtila en traditionell konstnär som vill att saker skall vara annorlunda. Hon beklagar sig därför över att berättandet med rörliga bilder är så strikt. Helst vill hon röra sig utanför kronologin och gärna placera in ovidkommande bilder som på egen hand kan förmedla något. Jodå, visst ligger det något i detta. Jag har själv alltid undrat varför inte tv:s nyhetssändningar kan framföras sjungande eller åtminstone på hexameter åtföljda av en rad monokroma bildserier. Men någonstans måste man dock i detta poetiska landskap gå in för landning. När Ahtila berättar om hur hon tänker och när hon framför sin kritik av filmens narration gör hon det alldeles strikt utan några andra världars inblandning. Självfallet är det så att normen för berättandet är grunden för en rimlig kommunikation medan konstvärldens kommunikationsexperiment endast blir rimligt i konstvärlden. När konstvärlden och den övriga världen någon gång möts, ja då kan man kanske säga att det sker ett och annat mirakel. Eller åtminstone en praktfull kollision på den sublima skalan.

Man skall på intet sätt undanhålla att Ahtila lyckas få fram mycket goda resultat av sina tankegångar. Videon Marie bebådelse, t ex, en amatöruppsättning av bebådelsen, visar de öppna tolkningsmöjligheter som Ahtilas arbeten erbjuder.

Horisontal (2011)

Antropomorfa övningar på film (2011)