Del 1422: Att närma sig granen, Eija-Liisa Ahtila på Moderna

Under mina dagar i Stockholm besökte jag förstås Eija-Liisa Ahtilas utställning ”Parallella världar”. Ahtila är ett säkert kort som med sina minutiöst utförda videoinstallationer har erövrat en framskjuten position i samtidskonsten. Hennes dominerande undersökning – så brukar man kunna beskriva en samtidskonstnär – handlar djur och växter och de världar som deras olika perceptionsförmågor skapar. Men även om de olika psykiska världsbilder som skapas av människor. I den pågående utställningen har inte minst hennes videoinstallation med liggande gran dragit till sig uppmärksamhet. En gran är svår att filma eftersom normalformatet ger en liggande bild. Återgivningen av granen har därför gjorts i sektioner och liggande. Ett favorittema för Ahtila som fascineras av hur granen ser världen och följaktligen hur det är för en människa att försöka att föreställa sig livet som gran. Den teoretiker hon åberopar är biologen Jakob von Uexküll (1864-1944):

“We are easily deluded into assuming that the relationship between a foreign subject and the objects in his world exists on the same spatial and temporal plane as our own relations with the objects in our human world.

“This fallacy is fed by a belief in the existence of a single world, into which all living creatures are pigeonholed.

“This gives rise to the widespread conviction that there is only one space and one time for all living things. Only recently have physicists begun to doubt the existence of a universe with a space that is valid for all beings. ”

 

(Citaten är från hennes utställning av granen i New York på Marian Goodman)

 

Tankegångarna är öppna för poetiska spekulationer som ger liv åt den eviga förhoppningen att det skall existera något helt annat än den tämligen banala människovärlden och att inträffade mirakel skall ha något att göra med att världarna möter varandra. På så sätt är Ahtila en traditionell konstnär som vill att saker skall vara annorlunda. Hon beklagar sig därför över att berättandet med rörliga bilder är så strikt. Helst vill hon röra sig utanför kronologin och gärna placera in ovidkommande bilder som på egen hand kan förmedla något. Jodå, visst ligger det något i detta. Jag har själv alltid undrat varför inte tv:s nyhetssändningar kan framföras sjungande eller åtminstone på hexameter åtföljda av en rad monokroma bildserier. Men någonstans måste man dock i detta poetiska landskap gå in för landning. När Ahtila berättar om hur hon tänker och när hon framför sin kritik av filmens narration gör hon det alldeles strikt utan några andra världars inblandning. Självfallet är det så att normen för berättandet är grunden för en rimlig kommunikation medan konstvärldens kommunikationsexperiment endast blir rimligt i konstvärlden. När konstvärlden och den övriga världen någon gång möts, ja då kan man kanske säga att det sker ett och annat mirakel. Eller åtminstone en praktfull kollision på den sublima skalan.

 

Man skall på intet sätt undanhålla att Ahtila lyckas få fram mycket goda resultat av sina tankegångar. Videon Marie bebådelse, t ex, en amatöruppsättning av bebådelsen, visar de öppna tolkningsmöjligheter som Ahtilas arbeten erbjuder.

Horisontal (2011)

Antropomorfa övningar på film (2011)

 

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

9 svar på Del 1422: Att närma sig granen, Eija-Liisa Ahtila på Moderna

  1. Krister skriver:

    “We are easily deluded into assuming that the relationship between a foreign subject and the objects in his world exists on the same spatial and temporal plane as our own relations with the objects in our human world”.

    Det här är den mest rationella och mest sannolika världsbilden för alla som kan tänka utanför fyrkanten. Det finns ingen mystik i detta.
    Universum svävar inte runt människans fem sinnen.

  2. GG skriver:

    Kan månne ett UFO vara en tillfällig gäst (fenomen) i vårt spatiala och temporala plan.

  3. Lars Vilks skriver:

    Krister. Nej i det är det inget märkligt, frågan är dock vilka konsekvenser det kan få. Och sedan kan man fundera på om det finns någon av dessa världar som kan föreställa sig en värld bestående av dessa världar. Så här långt känner vi bara till en sådan.

  4. Hemkär skriver:

    Parallella strukturer likt granarna i granskogen på Kullaberg?
    Ahtilas bildligt uppsågade gran illustrerar tydligt, konstnären ovetande, det annalkande rättsliga skådespelet i Helsingborgs tingsrätt. en överträdelse av reservatsbestämmelser? En gallring av ett avdött träd i en granplantering? Tydligen ej en skadegörelse eftersom åklagare avskrivit denna misstanke. Så vad? En ideell skada i ett naturreservat som skall åtgärdas med höga företagsböter?
    Höganäs kommun glädjs åt Lars Vilks uppförda Nimis och alla turister som vallfärdar dit. Dags att ge konstnären en anställning?
    Vad tycker nu “Muhammed som rondellhund”-kritikerna om detta sågande? Detta gransågande är ju bevisligen en del av Vilks huvudprojekt, Nimis, som pågått sedan de flesta av hans kritiker fortfarande använde blöjor och napp för att hantera sin livsföring.
    Fram med lite konstruktiv kritik nu Muhammed &Co!
    Nå, kan en kommentar om detta frambringas?

  5. Cecilia skriver:

    Hemkär,

    Du har min röst. Säkert Höganäs kommun också. (riktigt glad, kanske?)

  6. Cecilia skriver:

    Lars Vilks:
    Så här långt känner vi bara till en sådan.

    Bara en påvisbara 1900-tals dito kanske?
    Men de andra “nya” då? Dvs de omatematisk, de “gränsöverskridandena” – kort sagt, de nutida icke vederlagda?
    De, som ibland orsakar begränsad euofori, mitt i allt det präktiga.

    Så är väl cirkel sluten?

  7. Cecilia skriver:

    Nutida ännu inte vederlagda, menade jag förstås.

  8. CeDe skriver:

    Ibra är min idol näst efter Lars.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.