Vilks.net

Undergångsstämningar har blivit trendiga. Snart är det slut. Trotjänaren i det som kan åberopas är naturligtvis den globala uppvärmningen men den går alltför långsamt för att kunna bibehålla full popularitet. Av mera lokal art är högerkrafterna i Europa, lite mer generellt den hänsynslösa kapitalismen. Även tanken på den västerländska kulturens undergång är inte ovanligt. Några oroar sig för att muslimerna sakta men säkert ta över västvärlden. En ytterligare kandidat är en bottenlös lågkonjunktur. Eller som journalisten Paul Mason menar i sin bok Why its kicking off everywhere: ”We’re in the middle of a revolution caused by the near-collapse of free-market capitalism.” Ja, vad månde bliva. Med dessa förutsättningar är det inte svårt att läsa in ohyggligheten i det mesta. Jag såg Mamma Anderssons utställning ”Dog Days” på Galleri Magnus Karlsson. Jodå, jag hade utbyte av det. Mamma Anderssons berömmelse har sina skäl, hon är både en intressant målare och bildkonstruktör. Intressant är också receptionen av utställningen. Skribenterna i DN (Ingela Lind) och i SvD (Sophie Allgårdh) har båda fått fart på sina poetiska ambitioner och producerat känslosamma berättelser om utställningens mörker. ”En krypande känsla anger att utställningen handlar om något hemskt i samtiden”, skriver Ingela Lind, ”undergångsstämningar och känslor av bottenlös ensamhet i kvalmig rötmånadstid”, är Sophie Allgårdhs bud. Om detta kan man säga att allting är möjligt men att det lika gärna kunde handla om något annat. Kanske inte renodlad optimism inför framtiden men sådant förekommer praktiskt taget aldrig i samtidskonstens register som naturligtvis har registrerat världens ständiga elände. Men en annan, mera handfast sak borde också kunna nämnas, nämligen konstmarknadens ständiga närvaro. I fallet Mamma Andersson är det närmast tragiskt. Mamma Anderssons målningar är dyra, mycket dyra. För att personligen bli ägare till undergångsstämningarna får man lägga upp åtskilliga sedelbuntar. Vilka priser skall den stackars galleristen sätta? Den internationella konstmarknaden har omfamnat Mamma Andersson med miljonbelopp och mindre än så kan man inte heller ta i Sverige. Konstnären är naturligtvis oskyldig – och samtidigt hjälplös – i detta ekonomiska drama. Hon intresserar sig inte för prisbilden utan vill hellre se en demokratisk konst. Principiellt är hon inte ensam, den medvetne konstvärldsmedlemmen fördömer konstmarknaden. Samtidigt är marknadens intresse för samtidskonst ett tecken på ett erkännande. Nuets konst är bra redan nu. Framgångsrika konstnärer kan knappast komma undan på annat sätt än att finansieras genom stipendier. Frågan är alltså hur konsten, som vill vara etiskt ren, skall ordna sin försörjning. Trösterikt är dock att nästan alla konstnärer har motsatt problem: Att inte uppmärksammas av marknaden. Men det spelar mindre roll, konstvärlden är och måste vara strängt hierarkisk. Intressanta konstnärer skall vara dyra eller tillhöra de utvalda som kammar hem stipendierna.

Karin Mamma Andersson: Doldrums 2011