1425: Blandat på kvinnodagen

Idag på den internationella kvinnodagen höll jag en föreläsning. Som sig bör talade jag om kvinnliga konstnärer: Musikern Pauline Oliveros, Eija-Liisa Ahtila, Tamara de Lampicka, Gertrud Knutson-Tzara. Och gick genom svensktoppen med det goda budskapet om dominans av kvinnliga konstnärer:

 

1. Nathalie Djurberg 515 508 (536)

2. Johanna Billing 602 586 (571)

3. Henrik Håkansson 643 631 (608)

4. Ann-Sofie Sidén 752 715 (682)

5. Annika Larsson 931 901 (894)

6. (7)(10) Klara Lidén 1022 1026 (1288)

7. (6) Annika von Hausswolff 1055 1013 (989)

8. (7) Carl Michael von Hausswolff 1112 1100 (1064)

9. (8) Matts Leiderstam 1146 1137 (1098)

10. (11) Karl Holmqvist 1180 1158 + (1349)

11. (9) Miriam Bäckström 1235 1214 (1157)

12. (17) Cecilia Edefalk 1528 1719 (1728)

13. (12) Jonas Dahlberg 1591 1549 (1463)

14. (18) (19) Clay Ketter 1671 1770 + (1808)

15. (14) Magnus Wallin 1689 1650 (1584)

16. (14) (15) Tobias Bernstrup 1709 1636 (1587)

17. (15) (13) Maria Friberg 1720 1664 (1571)

18. (16) Annika Eriksson 1751 1687 (1603)

19. (18) Annika Ström 1756 1792 (1777)

20. Karin Mamma Andersson 1954

 

Mest anmärkningsvärt är Cecilia Edefalks kraftiga klättring som främst torde hänga samman med hennes framträdanden på Moderna Museet.

 

Två artiklar med vidhängande kommentarer i den eviga rondellhundsbaletten: Newsmill och The Local. Kommentatorskritiken har blivit gamla godingar: Han missbrukar yttrandefriheten, gömmer sin rasism bakom yttrandefriheten. Hå-hå ja-ja…

 

När jag var i Stockholm fick jag genom Karsten Thurfjell se Öyvind Fahlströms emballage/konstverk. Thurfjell tog denna bild:

 

Det var 1959 som emballaget av misstag kom att ställas ut på konstakademien. Trots Fahlströms deklaration att det inte är ett konstverk har det ändå blivit ett sådant. Att konstnären själv har skrivit på baksidan att det inte är ett konstverk gör det ännu mer till konst:

 

Publicerat i Föreläsningar, Kommentarer nästan varje dag | 8 kommentarer

Del 1424: Whitneybienalen och kapitalet

Man skulle kunna tro att bekämpandet av den betänkliga delen av kapitalismen i konsten kunde ske ganska enkelt. Om en utställning har tvivelaktiga sponsorer borde inte det medföra att seriösa konstnärer inte deltar? Nix, ansvaret tycks enbart falla på arrangörer och curatorer. Tydligen inser man att det i dessa frågor inte finns någon solidaritet att hämta från konstnärshåll. Ett exempel är den pågående Whitneybiennalen (öppnade 1.3). Whitneybiennalen har efter hand förlorat mycket av sin forna betydelse men är fortsatt en stor händelse i New York. De senaste åren har den inte fått alltför översvallande recensioner men i år tycks kritikerna vara mer nöjda. T ex skriver Roberta Smith (NYT): ”One of the best Whitney Biennials in recent memory may or may not contain a lot more outstanding art than its predecessors, but that’s not the point. The 2012 incarnation is a new and exhilarating species of exhibition, an emerging curatorial life form, at least for New York.”

 

Konstnärer från OWS demonstrerade (mot sponsorerna Sotheby’s och Deutsche Bank) under vernissagen men det gick lugnt till. Magin i konstvärlden gör det möjligt att på en och samma gång applådera de protesterande och biennalen. För hur skall man hantera det faktum att det inte är något fel på de valda konstnärerna och att de deltar? Ett så tungt namn som Andrea Fraser deltar med en text där hon behandlar kosnten och kapitalet, hon skriver om det “ever-widening gap between what artworks are today (socially and economically), and what artists, curators, critics, and historians say that artworks … do and mean”. Är det en protest inifrån? Och om en sådan är en rimlig strategi, spelar det då inte någon roll vem som sponsrar den?

 

Utställningen är onekligen värd sitt beröm. Förmodligen har curatorerna Elisabeth Sussman och Jay Sanders varit måna om att göra ett korrekt urval vilket man har lyckats med (sånär som på att genusperspektivet är någon snett). Att man har fått med Werner Herzog, Robert Gober (som har valt att visa outsidern Forrest Bess), Mike Kelley, Oscar Tuazon, Kai Althoff, Jutta Koether (för att nämna några välkända namn) betyder respekt. För det är inget fel på konsten. De som protesterar har inte någon alternativ konst att komma med.

 

Med andra ord är det lugna simtag i konstvärlden. Alla håller med alla, det enda kvarstående problemet är att någon måste betala.

 

 

Dawn Kasper, ett relativt nytt namn som är på stark frammarsch, har flyttat in med sina pinaler på Whitney: This Could Be Something if I Let It

 

Publicerat i Biennaler | 1 kommentar

Del 1423: Marknaden och undergången

Undergångsstämningar har blivit trendiga. Snart är det slut. Trotjänaren i det som kan åberopas är naturligtvis den globala uppvärmningen men den går alltför långsamt för att kunna bibehålla full popularitet. Av mera lokal art är högerkrafterna i Europa, lite mer generellt den hänsynslösa kapitalismen. Även tanken på den västerländska kulturens undergång är inte ovanligt. Några oroar sig för att muslimerna sakta men säkert ta över västvärlden. En ytterligare kandidat är en bottenlös lågkonjunktur. Eller som journalisten Paul Mason menar i sin bok Why its kicking off everywhere: ”We’re in the middle of a revolution caused by the near-collapse of free-market capitalism.” Ja, vad månde bliva. Med dessa förutsättningar är det inte svårt att läsa in ohyggligheten i det mesta. Jag såg Mamma Anderssons utställning ”Dog Days” på Galleri Magnus Karlsson. Jodå, jag hade utbyte av det. Mamma Anderssons berömmelse har sina skäl, hon är både en intressant målare och bildkonstruktör. Intressant är också receptionen av utställningen. Skribenterna i DN (Ingela Lind) och i SvD (Sophie Allgårdh) har båda fått fart på sina poetiska ambitioner och producerat känslosamma berättelser om utställningens mörker. ”En krypande känsla anger att utställningen handlar om något hemskt i samtiden”, skriver Ingela Lind, ”undergångsstämningar och känslor av bottenlös ensamhet i kvalmig rötmånadstid”, är Sophie Allgårdhs bud. Om detta kan man säga att allting är möjligt men att det lika gärna kunde handla om något annat. Kanske inte renodlad optimism inför framtiden men sådant förekommer praktiskt taget aldrig i samtidskonstens register som naturligtvis har registrerat världens ständiga elände. Men en annan, mera handfast sak borde också kunna nämnas, nämligen konstmarknadens ständiga närvaro. I fallet Mamma Andersson är det närmast tragiskt. Mamma Anderssons målningar är dyra, mycket dyra. För att personligen bli ägare till undergångsstämningarna får man lägga upp åtskilliga sedelbuntar. Vilka priser skall den stackars galleristen sätta? Den internationella konstmarknaden har omfamnat Mamma Andersson med miljonbelopp och mindre än så kan man inte heller ta i Sverige. Konstnären är naturligtvis oskyldig – och samtidigt hjälplös – i detta ekonomiska drama. Hon intresserar sig inte för prisbilden utan vill hellre se en demokratisk konst. Principiellt är hon inte ensam, den medvetne konstvärldsmedlemmen fördömer konstmarknaden. Samtidigt är marknadens intresse för samtidskonst ett tecken på ett erkännande. Nuets konst är bra redan nu. Framgångsrika konstnärer kan knappast komma undan på annat sätt än att finansieras genom stipendier. Frågan är alltså hur konsten, som vill vara etiskt ren, skall ordna sin försörjning. Trösterikt är dock att nästan alla konstnärer har motsatt problem: Att inte uppmärksammas av marknaden. Men det spelar mindre roll, konstvärlden är och måste vara strängt hierarkisk. Intressanta konstnärer skall vara dyra eller tillhöra de utvalda som kammar hem stipendierna.

Karin Mamma Andersson: Doldrums 2011

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 42 kommentarer