Kan en rondellhundsmålning säljas på Bukowskis? En sådan målning lämnades för några dagar sedan in till Bukowskis auktion. Jodå, det gick alldeles utmärkt. Som man sade ville Bukowskis gärna slå ett slag för yttrandefriheten. Två dagar senare kom ett nytt besked. Nej, det gick trots allt inte. Något skäl uppgavs inte men inlämnaren uppmuntrades att återkomma ”om några år”.
Konstens väntrum har blivit överfullt, rondellhunden är bara en helt obetydlig detalj. Som man lätt kan se går konstproduktionen på högvarv och den är fortsatt fylld med både fyndiga och angelägna konstprojekt. Men utan att det är något särskilt att lägga märke till. Läser man i Kunstkritikk slår Frans Josef Petersson ett slag för poesin. Han ger några exempel från den svenska samtidspoesin som han menar ”vittnar om en destabilisering, hybridisering eller expandering av poesibegreppet, som möjliggör nya överklivningar och upprättar nya förbindelser med den samtida konsten.”
Tja, den samtida konsten är öppen för det mesta och måste vara det. Som den enda konstinstitution som har förvandlat sig till ”konst i allmänhet” finns det inte mycket att välja på när kursen är fastlagd. Poesi, ja, det går naturligtvis bra men resultatet blir ofelbart detsamma: Är poeterna litteratörer eller konstnärer? Och om de är båda delar, vilket är de mest? Litteraturen företer inga tecken på att vilja bli en konst i allmänhet eller att slå sig samman med bildkonsten. Tanken på den Stora Föreningen hägrar ändå i samtidskonsten och är väl det närmaste man kan komma drömmen om allkonstverket. När Petersson skriver långt och teoretiskt är han inte precis glasklar men som avslutning på sin artikel sammanfattar han vad hans text handlar om:
”En oförmåga att läsa poetiskt ställd mot en ovilja att läsa kontextuellt, som Gassilewski kunde formulerat saken. Poängen är inte att värdera det ena över det andra, utan att peka på hur mötet mellan poesi och konst ger upphov till anakronistiska effekter som destabiliserar låsningen av estetiska former vid deras ’rätta’ platser och därmed utmanar den historieskrivning som avgränsar vad vi idag förstår med begreppet samtida konst. Häri ligger också relevansen hos de konstnärliga-poetiska praktiker som har varit textens ämne, vars specifika utmaning består i att de ifrågasätter ett tänkande underkastat överskridandets figur för att istället efterfråga en kritik som förmår bevara den dialektiska rörelse som är deras upphov.”
Konst är alldeles för svårt för konstvärldens agenter. Som jag har påpekat många gånger är den vedertagna uppfattningen i konstvärldens kvalificerade avdelning att 1. Konst är en social konstruktion och 2. Konst är inte någon social konstruktion. Med den uppfattningen får man söka sig lite speciella vägar för kritisk granskning av konsten. Besvärande nog bygger konsten på överskridande och att dess traditionella värden (som är svåra att avvisa) kan samlas i en konsthistorieskrivning. Förmodligen är Peterssons tillkrånglade förslag om den dialektiska rörelsen en önskan om förändring. Något skall man ha för sig i väntrummet.