Peter Ekström har i Kulturdelen samlat sig till ett nytt inlägg i vår långa konstdebatt. För övrigt verkar det nu klart att det skall bli en offentlig debatt i de här frågorna. Jag kommer att informera om detta så snart jag vet mer.
Nåväl, Ekström gör ett försök att beskriva konstsituationen i stora drag och det är något som borde prövas oftare. Däremot kan jag inte säga att Ekström lyckas särskilt väl. Han inleder med ett feltramp:
”Ett försök att säga något om konstens framtid måste utgå ifrån en bra analys av nuläget. Om man som Lars Vilks utgår ifrån den institutionella konstteorin så innebär det ungefär att ’konst’ är det samma som ’den internationella samtidskonsten’. Vad därutöver finns är antingen inte konst eller i alla fall betydelselöst.”
Den institutionella konstteorin beskriver alla konstsystem, något som jag nogsamt framhållit i min bok Art. Och han fortsätter:
”Om man istället utgår ifrån den språkliga konstteorin så utgör ’den internationella samtidskonsten’ endast ett litet segment av konsten. Parallellt med denna finns till exempel de svenska djurmålarna, i Kina de som utövar kalligrafi, världens största konstform och i Japan blomsterbinderi, Ikebana. Att analysera nuläget för hela området av ’poetiskt skapande’ kanske inte är omöjligt men blir, liksom ett uttalande om dess framtid, oerhört otympligt. Låt oss därför titta enbart på ’den internationella samtidskonsten’ eller åtminstone på den arena där den utspelas. Jag skriver så därför att det finns en del tecken på att ’den internationella samtidskonstens’ era håller på att gå mot sitt slut och därför kan det ju vara intressant att fundera på vad som kan komma istället och eventuellt inta samma plats som ’den internationella samtidskonsten’.”
Nu kan man dock fråga sig vilken konstvärld som är den kvalificerat mest inflytelserika. Jag vet inte om Ekström försöker spela dum men att den internationella samtidskonsten intar den positionen behöver man inte bråka om. Det är som att säga att visserligen är Birnbaum chef för Moderna men det finns många andra konsthallschefer som är intresserade av andra saker än Birnbaum och de är lika betydelsefulla. Eller att e-flux Journal brukar sägas vara den mest inflytelserika radikala konsttidskriften men varför skulle man inte kunna säga samma sak om Kulturdelen?
Angående Ekströms påstående om att den internationella samtidskonsten går mot sitt slut får han komma med något mer än de spekulationer han nämner, t ex att förändring är oundvikligt, att det går fortare och fortare eller att tidskriften Axess deltar i kulturdebatten. Min historieskrivning ser ut så här. Det modernistiska paradigmet omfattar ca 100 år och bygger på t ex det gudomliga manliga konstnärsgeniets förmåga att på ett mystiskt sätt överföra inre tillstånd av allmän karaktär till i huvudsak måleri. Ett paradigms svagheter är dess anomalier och sådana visade sig tidigt genom Duchamp, dada och surrealismen. De passade inte in i paradigmet. Under 1960-talet blev anomalierna långt mer påträngande: pop, minimalism och konceptkonst samtidigt som modernismen inte längre förmådde skapa förnyande ismer. Paradigmförändringen, alltså att den symboliska makten övertogs av ett nytt paradigm skedde genom postmodernismen. Att se postmodernismen som en 20-årsperiod, vilket Ekström gör, är inte lyckat. Den segrande socialkritiken fanns redan i kretsen kring October och fotokonceptualisterna i slutet av 1970-talet. Och i detta förelåg också kritiken mot den västerländska centreringen med den heterosexuella vite mannen. Att det nya paradigmet definierar sig som internationellt och globaliserande är därför logiskt. Vad man inte kunde veta var dock det gensvar som kom från världen utanför väst. Förändringen av konstens symboliska maktcentrums geografi är inte liten. Från några kvarter i Paris till hela världen. Den processen pågår och man får räkna med att det tar tid. I Asien och Afrika är det fortfarande ett gott stycke kvar till att etablera samtidskonst på de premisser som man i väst anser vara självklara.
Ekström beskyller mig för att lida av ”paradigmparalysering”. Som jag nämnde är det anomaliernas förekomst som perforerar ett paradigm. Det rådande paradigmet får ses (alltså i Kuhns anda) som en utveckling av modernismen. Man kunde göra sig av med åtskillig barlast som genikult, konstmystik och att måleriet måste vara det totalt dominerande. Den traditionella formestetiken var inte heller längre nödvändig. Emellertid är den internationella samtidskonstens paradigm oerhört flexibelt. Eftersom, till skillnad från modernismens, allting kan vara konst är det inga svårigheter att alltjämt skapa tillräckligt intressanta variationer. Det som Ekström nämner, att måleriet spelar en blygsam roll, betyder inte att det inte skulle kunna få större utrymme. Inget hindrar det utom frågan ”Varför?” vilket onekligen är en rimlig invändning.
Om man skall försöka byta fot enligt de antydningar som Ekström kommer med, mera hantverk, textil och underhållning, kan man fråga sig om konstens symboliska maktcentrum skulle gå med på det. Jag kan mycket väl tänka mig att feel-good-konst och annat smått och gott erövrar ett större utrymme. För det är ett problem att den internationella konstvärlden, med sin radikala agenda, har blivit så stor. Den experimenterande eliten kan inte vara trovärdig och samtidigt på stor fot vara publikt underhållande. Eliten är en elit på grund av sin kompetens, inte specialiserad som Ekströms ”svenska djurmålare”, utan generell.
Men vilka anomalier kan man uppfatta i det rådande konstparadigmet? Jag nämnde att det har blivit för stort vilket gör att det radikala i praktiken blir mainstream och konvention. Det man dock brukar klaga på är att det inte längre förmår att skapa något radikalt nytt (och lite ”farligt”). Detta beror nog delvis på dess storlek men också att det händer betydligt mer i andra världsdelar än i väst. Samtidskonsten får här kämpa med diktaturer och censur.
En annan problematik är att konsten och dess agenter har förvandlats till samhällsansvariga. Vill man ändra konsten radikalt är det i det närmaste möjligt att undkomma detta ansvar. Skall man ta ansvar för de feministiska frågorna, för den postkoloniala situationen, för neoliberalismens framväxt? Eller kan man strunta i det och ägna sig åt tjusigt måleri och poetisk textil – och ändå framstå som trovärdig?
Mitt bud på trend 2012 är inte street art utan dess akademiska variant konst som aktion. Ämnet har diskuterats i dag på Moderna Museet med deltagande av Sturtevant, Diedrich Diederichsen, Peter Osborne och Hito Steyerl. Men det kommer inte att bli någon långkörare.
