Martin Ågaard har skrivit (Aftonbladet) ett inlägg i den debatt som tecknar sig att bli årets svenska konsthändelse. Konkurrensen är inte precis överväldigande men i alla fall igen Maria Lind-Bukowskis-Lundin. Ågaard lovar att aldrig sätta sin fot på Bukowskis. Det blir något egendomligt att det först genom Linds samarbete har blivit intressant att uppmärksamma Bukowskis ägare. Konstvärlden har tidigare inte gjort någon stor affär av saken. Att det nu har slagits upp beror på det beramade samarbetet. Hur som helst skriver Ågaard:
”Själv har jag tyckt det varit meningslöst att delta i debatten. Jag har skrivit vad jag tycker på Facebook. Det räcker. För jag är inte dugg intresserad av att debattera konstens villkor i det här sammanhanget. Jag vill inte ha en åsikt om Maria Lind gjorde bra ifrån sig eller ’vad konsten får göra’.
Det här handlar nämligen inte om konst. Det är en fråga om moral. Och moral är en privatsak.”
Två saker slår mig i uttalandet. Först att när konsten berör alltför påtaglig politisk verklighet är det inte bra. I konstvärldens ögon klarar konsten inte av att få för mycket verklighet. Lagom är liksom bäst, liksom det grundläggande faktum att korrekta åsikter och handlingar är styrande. Ofrånkomligen hamnar man i min gamla tes: Konst är bäst i konstvärlden. Det andra är att ”moral är en privatsak”. Det förefaller inte riktigt vara på det sättet med tanke på t ex alla institutioners arbete med värdegrunder och etiska program. På konstinstitutionerna är det mycket att ta hänsyn till. Skall man sätta upp varningsskyltar eller räcker det med en text som påpekar t ex ”starka bilder”? På Kalmar Konstmuseum pågår utställningen Paganism. I den visas Bjørn Nørgaards 40 år gamla ”Hästoffer”. Några reaktioner kan ses här. Kan museets värdegrund tillåta detta utan varningsskyltar? Med tanke på att konsten vänder sig till alla människor i hela världen är det ett avsevärt moraliskt dilemma att ta hänsyn till.
Moral är naturligtvis motsatsen till ”privatsak” och man undrar om Martin Ågaard är en äkta idiot eller om han bara låtsats vara en och i så fall varför.
låtsas – ska det förstås stå
Den utpekade journalisten, Martin Aagård, har åsikter om å det ena och å det andra. Vet han själv vad han vill och står för? Redan namnet som han har ger anledning till misstänksamhet. ( Och missförstånd).
I den läsarundersökning som åtföljer artikeln om utställningen Paganism, anser nära 50% att konst skal vara vacker.
Skall, skall det vara! 🙂
Nog går det snett helt utan vett likt uti Ranelids duett. En kärleksdikt i enögt perspektiv, är lite off
herr Ranelid.
Aagård har inte hört talas om Kants kategoriska imperativ. Om jag gör en utställning som ger cred till massmördare så vill jag att min handling ska förvandlas till allmän lag: alla bör göra förljugna utställningar som utger sig för att vara kritiskt granskande men i grunden mörkar de egna pinsamheterna.
Lisa Ekenberg. Men det är föga troligt att någon skulle göra en sådan utställning om det inte vore på uppdrag av den nordkoreanska regimen eller liknande.
Måste vara genom tiderna den rekordlägsta andelen någonsin!