1435: Med Gud i släptåg

Postat den 2012 22 mars av Lars Vilks

Humanisterna med Christer Sturmark har ingen lätt uppgift i sitt försvar av det sekulära samhället. I offentliga sammanhang är en ateistisk världsbild inte något som väcker politisk entusiasm. För det är naturligtvis så att man i dessa dagar kan mena att Humanisterna har en dold agenda. En kritisk ingångspunkt är, som det ofta framkommer i debatten, att ateismen i Humanisternas tappning är lika oförsonlig som religiösa trosriktningar. En annan, betydligt allvarligare är att Humanisterna är rasister. Eftersom religionskritik inte kan undgå att i stor utsträckning drabba Islam trampar man in i den hyperkänsliga sektorn. Vänstersidan har förlorat sitt intresse för den ateistiska världsbilden och kräver istället att Islam skall respekteras. Detta gäller dock inte för kristendomen. Att placera Humanisterna på den politiska kartan är inte lätt. De kan inte kallas för högerextrema (åtskilliga debattörer har för vana att göra all höger till högerextrem) eftersom man på den kanten brukar omhulda kristliga värden. Men det har förekommit många försök att sammankoppla dem med Sverigedemokraterna. Är man rättvis får man väl hävda att rörelsen inte har någon klar politisk landningsplats eller möjligen liberal. Å andra sidan är positionen liberal inte någon gångbar plats. Mellan höger och vänster finns just ingenting. I DN har två debattörer från den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet utnyttjat konjunkturerna för att angripa ateismen eller snarare det de kallar för ”nyateismen”. Deras argument är att de anser ateismen intolerant och att ateisterna inte kan förstå den harmoni som finns mellan religion och vetenskap. Christer Sturmark har svarat på kritiken.

 

Det är möjligt att man kan tala om ”nyateism” som ett svar på en framväxande neoreligiositet. Den senare kan utan vidare flytta fram sina positioner genom att utnyttja vänsterns ovilja att kritisera Islam. Har man planterat en religion i den politiska myllan så finns det plats för en till. I en debattvärld med snabba och enkla generaliseringar är religionskritik ungefär detsamma som ett rasistiskt beteende.

 

Komikern Magnus Betnér skall, enligt en intervju på Newsmill, slå ett slag för yttrandefriheten i sitt nya program på Kanal 5 (börjar 2/4). Han framhäver särskilt att han som debattledare har starka egna uppfattningar. Om yttrandefriheten säger han: ”Ännu så länge ser det bra ut, men jag tror att inskränkningar kan bli aktuella. Religiösa hädelselagar införs på sina håll i Europa och det är lätt att hamna på ett sluttande plan, där allt fler inskränkningar görs.” Angående lagen om hets mot folkgrupp: ”Man ska ta debatten mot främlingsfientliga och homofober. De får bara martyrstatus genom lagar som hets mot folkgrupp. Folk slutar inte att ha korkade åsikter för att vi förbjuder med lagstiftning. Lagen hör helt enkelt inte hemma i ett modernt samhälle.”

 

Betnér förefaller alltså att stå för en större öppenhet i debatten. Men så har vi det där med Muhammed: ”Ansvar ska man ha, ja. Men inte förbjuda saker. Rita Muhammed om du vill, men det är jävligt onödigt.”

Javars, man kan pröva med en parafras: ”Ansvar ska man ha, ja. Men inte förbjuda saker. Framträd som ståuppkomiker om du vill, men det är jävligt onödigt.”

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 42 kommentarer

1434: Originellt och falskt

Postat den 2012 21 mars av Lars Vilks

En av mina läsare, signaturen TJ, har uttalat sympatier för konstförfalskaren Wolfgang Beltracchi som länge härjat i spalterna. Nu avtjänar han ett sexårigt fängelsestraff. Clemens Poellinger har skrivit om saken i en artikel i SvD.

 

Först kan man fråga sig om förfalskningar är konst. Det ämnet var föremål för en dispyt mellan Arthur Danto och George Dickie på 1970-talet. Danto menade att förfalskningar inte är konst. Dicke hade påstått att de var det. Han ändrade sig efter Dantos påstötning för att sedan ändra sig igen. Dickie är korrekt här. En förfalskning är ett konstverk eftersom de används som konst och genom att upphovsmannen känner till reglerna för konstproduktion. Problemet ligger istället i kvaliteten. Och det sammanhänger med upphovsmannens och mottagarens tolkning av förfalskningarnas diskurs. Beltracchi är på intet sätt någon samtidskonstnär. Han kan kallas för modernist (ehuru falsk) eftersom han förfalskar modernister som t ex Derain, Max Ernst eller Pechstein. Men modernister arbetar inte med förfalskningar och när det inte finns något annat motiv än pekuniära intressen blir det naturligtvis inte tal om någon större konstnärlig kvalitet. Man kommer dock inte ifrån att kriteriet skicklighet är väl uppfyllt. Eftersom konstmarknaden är en ständig källa till irritation i stora delar av konstvärlden har Beltracchi ändå fått många sympatier. De välbesuttna har lurats, ingen fattig har drabbats.

 

Skulle man kunna tänka sig ett seriöst samtidsprojekt där en konstnär undersöker konstmarknaden genom att framställa och prångla ut förfalskningar? Alltså med all vederbörlig diskurs, moralisk indignation och där alla inkomster lämnades till välgörande ändamål? Problemen är att diskursbildningen är väl enkel och riskerna stora. Världen utanför konstvärlden skulle knappast godta de konstteoretiska motiveringarna. Poellinger drar i sin artikel paralleller till samtidskonstens intresse för kopiering. Just nu är detta särskilt aktuellt med Sturtevants utställning på Moderna. Hon var tidigt ute med att kopiera andras verk. Ett motiv till kopiering handlar om vad som är original. Är en exakt kopia identisk med ett konstnärligt original? I stort sett har konstvärlden övergivit idéerna om konstnärens andliga hand men ett original är formellt och faktiskt ändå ett original. Under 1980-talet blev approprieringar i postmodern anda vanliga. När Sherrie Levine kopierade Walker Evans fotografier var skillnaden teoretiskt betingad: Sammanhanget var ett helt annat och konstnären var en kvinna. Sådant är nu historia, tanken att verken talar för sig själv är sedan länge övergiven och ersatt av konstprojektet som inte kan vara något mindre än kontext, diskurs och eventuellt någon form av fysisk installation.

 

Poellinger citerar Sturtevant: ”Originalitet är bara en romantisk idé”. Originalitet i modern mening är onekligen en idé som skapades av romantiken. Men den har inte på något sätt förlorat sin betydelse. Någon gång kan det räcka med att verk har ett angeläget ämne eller är poetiskt men generellt gäller att det också skall vara originellt, nyskapande. Sturtevant är tveklöst originell med sina kopieringar och inte minst var hon tidigt ute.

 

Om Beltracchi menar Poellinger: ”Utan att bli varse det har han fullföljt postmodernismens dekonstruktion av konstnären som geni.” Det har han naturligtvis inte gjort. Det romantiska geniet har övergivits eftersom det är en besynnerlig och närmast religiös idé. En utvald man, närmast icke av denna världen, försedd med en himlastormande andlighet som han materialiserar med sin känsliga hand. Konstnärerna fortsätter dock att vara geniala och även dem som tidigare har burit genititeln. För hur mycket man än dekonstruerar eller kopierar kan man inte prestera samma original som det ursprungliga. Picasso kan vara lätt att kopiera men hans genialitet rår man inte på.

En Max Pechstein av Beltracchi. Det begåvade i Beltracchis arbeten är att han lyckas med att skapa variationer i mästarens stil. På det sättet blir det också möjligt att göra målningar som kan vara bättre än många av originalen. Man behöver inte vara bäst bara för att man är först.

 

 

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 2 kommentarer

1432: Den internationella samtidskonstens framtid

Postat den 2012 19 mars av Lars Vilks

I Peter Ekströms artikel som jag kommenterade igår hade han några funderingar kring konstens framtid. Jag tror inte att det är särskilt meningsfullt att försöka sig på riktigt långa prognoser men ett och annat kan onekligen sägas i ämnet. I en något förenklad framställning av hela konstens historia kan man sluta sig till följande. Under 1800-talets dominerande salongskonst blickade man bakåt, de sanna och enda möjligheterna för en stor konst återfanns i den grekiska antiken. Med modernismens genombrott blev det tvärtom, konstnären och dennes verk var framtiden, allt enligt myten om att konstnären kunde uppfatta det som andra människor inte förmår att se. Med postmodernismen och den internationella samtidskonsten landade man i nuet. Detta nu är inte helt oanfäktat. Man kan fortfarande höra ett och annat om konstnärens förmåga att fungera som profet. Men strängt taget är man utlämnad åt nuet. Den aktuella trenden med konstens som aktivist är en följd av den politiska situationen: Den arabiska våren, upploppen i England, OWS-rörelsen och proteströrelserna i flera ansträngda statsekonomier i Europa. Till detta kommer också de neoliberala marknadskrafterna samt populistiska partiers framväxt. Utifrån den situationen har socialkritiken fått en oväntad förstärkning vilken vi kan räkna med kommer att prägla resten av konståret. Emellertid behöver man inte fördjupa sig avsevärt i kristallkulan för att inse att det inte kommer att bli någon långdragen affär. Men styrkan i den internationella samtidskonstens nuparadigm ligger i dess flexibilitet.

 

1800-talets salongskonst hyllade ett svunnet ideal som aldrig har existerat. Modernismen hade säkrat konstens estetiska egenart och kunde i praktiken utöva sin utopi som samhällets experimentverkstad inom den särskilda estetikens område. Man kunde visa det som inte kunde hängas på väggarna i nuet men dock i en tämligen nära framtid. Utöver det en helt fiktiv värld. Den internationella samtidskonsten har ersatt estetiken med den konstnärliga undersökningen och böjligheten i det begreppet är fenomenal. Man kan alltså ägna sig åt konst som politiska aktivism eller låta undersökningen närma sig den akademiska vetenskapen. Men det går också bra att framställa traditionella estetiska objekt. Sådan produktion måste dock ske indirekt. Gerhard Richter är t ex modellen för undersökande måleriproduktion. Hans målningar ser ut som modernistiska målningar men handlar, enligt konstvärlden, om något annat. Och det gäller även för Tauba Auerbach (som jag skrev om för ett par dagar sedan) vars undersökningar handlar om perception och möjligheten att framställa en ytterligare dimension i färgen. Resultatet blir estetiska objekt som kan försvaras som indirekta. Man kan också nämna Maria Linds utställning ”Abstraction” som är fylld med estetiska objekt men obevekligt avlägsnade från all modernism genom sin undersökande kontext.

 

Det är därför jag menar att den internationella samtidskonsten har avsevärd hållbarhet. Man kan få fram precis vad som helst genom att ställa de rätta frågorna, genomföra lämpliga undersökningar och relatera sig till det sociopolitiska nuet. Även konstmarknaden kan i någon mån bemästras eftersom det går att producera sådant som är svårsålt – om någon skulle önska det. Men det är en öppen fråga om t ex konsten som politisk aktivism är en reaktion på marknaden eller skapandet av ännu ett marknadsobjekt. Alldenstund samtidskonsten är strängt institutionaliserad består en del av dess marknadsvärde att kunna visa upp det icke-kommersiella. Det är säkert bra för affärerna.

 

Hur som helst kan man fundera på vad som kommer efter det att den politiska aktivismen har blivit bedagad. Kanske bjuds det utrymme för mera indirekt estetik, en trend som var på gång men som, kanske tillfälligt, har avbrutits.

 

Publicerat i debatt, konstteori, Tillståndet i konsten 2012 | 4 kommentarer