Jag nämnde för ett par dagar sedan att jag skulle något fördjupa den invändning angående dagens status för konstteori som Yngve kommenterade. Det handlar alltså om konsten är en social konstruktion eller om den inte är det. Här följer hans båda inlägg:
”Jag vet att du tror uteslutande på alternativ 1, Lars, att konst är en social konstruktion, men motsättningen är skenbar. Båda alternativen kan vara sanna. På samma gång. Inte för att de båda ”gäller”, utan för att de beskriver olika aspekter av konsten.
Avgränsningen, begreppet, konst är ett mänskligt påhitt av senare datum, men samtidigt syftar det på något som ligger utanför det begreppsliga och avgränsade (som med alla begrepp). Om detta något är lika gammalt som mänskligheten eller inte är av mindre betydelse. Det som fyller konsten med mening är verkligt – vare sig det är konstruerat eller inte.
Jag menar bara att om man är öppen för möjligheten att det finns verkliga behov bakom konstens (något otympliga) sociala konstruktion slipper man ett konstbegrepp som bara pekar på sig själv. Exempelvis som metadiskurs till medvetandets logiska struktur, eller som en kanal för utlevelse av inre konflikter. Då blir det heller inte helt godtyckligt hur konstbegreppet ser ut och vilka objekt som placeras in i konsthistorien.”
Jag delar inte den uppfattningen. Konstbegreppet pekar i praktiken inte bara på sig själv, alltså att ”konst” genom att vara en social konstruktion skulle vara ett tomt begrepp. Konstvärlden ser rikligt till att det lastas in mening och betydelser i konstbegreppet. Teoretiskt sätt är begreppet hur böjligt som helst men inte i praktiken. Jag behöver inte påminna om alla teorier som har prövats både som förlaga till skapande och som tolkning av verken. Emellertid blir det problematiskt om man försöker bestämma konsten som bestämda mänskliga behov som är tillräckligt specificerade för att kunna tjäna som definition. Och att därigenom skulle bli möjligt att ”känna igen” konst som inte har tillkommit inom ramen för det moderna konstbegreppet.
Dina bidragsexempel ”metadiskurs till medvetandets logiska struktur” och ”kanal för utlevelse av inre konflikter” är redan välkända för konstbegreppet (som suger åt sig sådant material som en svamp). Om den första kan man utan vidare säga att det är en långkörare alltsedan romantiken, om den andra att tillhör den expressionistiska rekvisitan. Däremot blir det svårt att köra det omvänt: Skulle vi säga att varje gång vi finner det påkallat att benämna något som ”metadiskurs till medvetandets logiska struktur” skulle detta vara konst? Eller att varje utlevelse av inre konflikter skulle vara det? I ett djupare perspektiv handlar det om den intressanta frågan om hur man kan känna igen att något är konst. Eftersom det förmodligen är omöjligt att känna igen all konst genom några bestämda yttre eller inre egenskaper är den institutionella teorin den bästa möjligheten. Det kan t ex dyka upp något helt främmande som t ex Duchamps pissoar eller något uselt amatörarbete eller något enkelt som barnteckningar. Används det som konst är det konst. Därmed kan man också slå fast att frågan om konst eller icke-konst inte är särskilt intressant varefter man fortsätter till det betydligt intressantare fältet angående vad som är bra konst. Jag antar att du redan känner till mitt svar: Bra konst är vad konstvärlden anser vara bra konst. Men konstvärlden har skäl och teorier varför något är kvalitet.
Jag vill också säga något om ”Det som fyller konsten med mening är verkligt – vare sig det är konstruerat eller inte.” Svårigheten med det är ”konsten”. Vilken konst då? Om du avser konst före konstbegreppets tillkomst. Hur känner vi igen den?
det som fyller konsten med mening är overkligt
Nej. Det har du onekligen rätt i. Garanterat fiktiv, fast, om jag tänker efter och ser mig omkring, inte alltid.
jo, det måste jag hålla med om, i synnerhet när det är du som säger det
Läkare använder konstnärligt utövande som beprövad läkande terapi. Något som är bättre än många medikamenter. Detta om något är ju en ”Kanal för utlevelse av inre konflikter” som tidigare omnämnts. Alltså konst i en kurrativ betydelse. Om än inte alltid någon skön konst att ta till sig men väl så viktig för den som producerat den. All konst måste inte konsumeras. Det räcker att göra den. Det är inte bara musik som är salva för själen.
Ärligt talat är konst en asocial konstruktion.
”All konst är självbiografisk. Pärlan är ostronets självbiografi.”
Federico Fellini
”Konst är det mest intensiva läget av individualism som världen har sett.”
Oscar Wilde
”Jag inbillar mig gärna att min konst inte har med mig att göra.”
Roy Lichtenstein
Broder Djup,
Fellini och Lichtenstein, vore intressant att se i en TV-soffa tillsammans.
”Används det som konst är det konst”
Hur definieras då användandet av konst?
Krister. Helt konventionellt: När t ex något ställs ut för att visas eller hängs upp i ett hem på det sättet man brukar göra med konst. Man kan t o m säga att barnteckningar som placeras på ett kylskap är en form av konstanvändning. Det finns ett utbrett beteende för konst så att man t ex vet att en målning inte skall användas som strykbräde.
Så finns det då helt meningslös konst, Lars Vilks? Fan tro´t, men yta måste innehålla något innehåll, annars är det fara å färde. En dyrbar tavla på ett konstmuseum, vars motiv enbart består av en vit yta kan ju uppfattas såsom totalt meningslös. Som en ren provokation och därmed väl inte helt meningslös.
Skulle Bukowski vara beredd att sälja ett sådant alster?
Dick Bengtsson låtsades inte veta. Gick ju bra det med.
Hemkär. Människan saknar förmåga att uppfatta något som helt meningslöst. Allraminst konsten som är direkt föremål för tolkning, låt vara att betraktaren äger sin frihet att själv välja väg. Den dyrbara vita tavlan på konstmuseet kan uppfattas som meningslös av den fåkunnige. Den kunnige vet att det är en Malevitj eller en 60-talsminimalist. Tjocka böcker om dessas mening finns att tillgå för den intresserade.
”Människan saknar förmåga att uppfatta något som helt meningslöst.” Lars Vilks har uppenbarligen aldrig varit deprimerad. Det är bara att gratulera honom. Samtidigt kan jag inte lite fördomsfullt låta bli att undra om det möjligen är hans lyckliga disposition, hans avsaknad av mörkare erfarenheter, som kan förklara det bristande djupet i hans konstnärskap, dvs hans inriktning på livets ytskikt och det sociala, på de ganska förutsägbara yttre responserna, som följer på den uttänkta provokationen, snarare än på de inre och förmodligen konstnärligt mer fruktbara osäkerhetsfaktorerna.
Willy Lorens,
Juste meningsuppbyggnad, om än något omfattande! Min svenskalärarinna hade dock gett mej en bock i kanten om jag presterade motsvarande. Din andemening ställer jag mej tveksam till. Noterar att även du är det.
Ja, konstverket speglar främst konstnären; konstvärlden speglar världen.
Verket är i sig ofelbart en förlängning av människan som skapar det; tolkningen är också färgad av rådande människosyn.
Definitionen av konst är samma hopplösa uppgift som att försöka definiera jaget.
Hur många gånger skall det sägas? För mig räcker det med att se Vilks personlighet tydligt framträda i nött vrakgods, uppspolat i ett ensligt naturreservat.
Broder Djup,
Det var inte djupt, snarare tunnt, eller rent av grunt.
Ensligt beläget naturreservat? Det ligger ju på Västkusten, nära både E6:an och Helsingborg och Danmark!
Men en sak har du helt rätt i;” tolkningen är också färgad av rådande människosyn”. Så sant som det är sagt. Många av Vilks kritiker är trångsynta som cykloper och religiöst manipulerade av guds nåde.
Willy Lorens. Depression betraktas inte som något meningslöst tillstånd utan har givits förklaringar. Att människan kan uppleva meningslöshet är en sak. Men du vet mycket väl att sådant måste förklaras och det blir också gjort.
Ett konstverks eventuella djup är naturligtvis en sak för konstvärldens betraktare att fördjupa sig i.
Broder Djup. Att definiera konst är ingen hopplös uppgift. Jag säger tvärtom, ingenting enklare.
Ja, jag säger det jag alltid sagt och för sista gången;
En konstnär betyder mer än tusen konstverk.
I Pablo Picassos fall är det ju både ock! Han vek inte ner sig trots fascism i hemlandet Spanien och som flykting i nazismens Frankrike.