1460: Berlinbiennalen på väg att öppna

I morgon är det inte bara konstdebatt i Örebro utan även öppningsdag för Berlinbiennnalen. Denna biennal är det all anledning att uppmärksamma eftersom den utgör den mest framskjutna position konst-som-aktivism har intagit i ett större utställningssammanhang. Curatorn och konstnären Arturo Zmijewski styr föreställningen med fast hand och har inte varit främmande för att lägga sig i de inbjudna konstnärernas arbeten. Av alla hårdkokta curatorer förefaller det som om Zmijewski kommer att ta priset. Det har inte hjälpt att konstnärerna har klagat. Ej heller är han rädd för att ta strid. I presstexten (som med all sannolikhet får ses som utställningskatalogen) på 36 sidor inleder han med att försvara Martin Zets projekt som startade för ett tag sedan och som ledde till stark kritik från medierna. Han samlar in Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab och har tänkt sig 60 000 exemplar. Vilket öde dessa skulle gå till mötes är inte alldeles kristallklart men på något sätt skulle de elimineras. Hittills har det inte inkommit mer än ett par stycken. Zmijewski passar på att slå tillbaka mot medierna: “Perhaps those attacking Zet’s project just wanted to divert people’s attention from the contemporary vocabulary of racism”. En del av konstens politiska problem kan ligga här. Skall konsten gå i spetsen för kampen mot rasism och andra angelägna politiska frågor? Zmijeski tänker sig konkreta mål och skall t ex sätta fart på Palestinafrågan med hjälp av en kampanj. Dessutom kommer konsthallen KW att fortlöpande att ockuperas av medlemmar av ockupationsrörelser. I alldeles vanlig ordning, men kanske mer än någonsin, har Berlinbiennalen drabbats av organisatoriska svårigheter och besvärligt budgetläge. Det senare förklarar Zmijewski: “we worked with an institution, and in a climate of a fear of art that effectively criticizes the way democracy is being practiced.”

När Zmijeski får frågan om skillnaden mellan journalistisk och konst svarar han att han inte är intresserad av definitioner och skillnader. Han vill blanda alla tänkbara verksamheter. Frågan är förstås vad konstens deltagande innebär. För hur han än blandar är det ett centralt konstevenemang som äger rum. Hittills har konstens inverkan medfört en estetisering av inlånade deltagare och därmed gjort det tillgängligt för en djupreflektion kring konstens väsen och uttryck. Naturligtvis på akademisk nivå. Men siktet är inställt på det som samtidskonsten ständigt har önskat sig och som Zmijewski formulerar: ”Whatever happens, we should not lose sight of our main goal: to open access to performative and effective politics that would equip we ordinary citizens with the tools of action and change. Art is one of these tools.”

Mest av allt formar sig dock Berlinbiennalen att bli Zmijewskis eget storslagna konstverk.

Förhoppningsfullt: Vi har kraften.