Vilks.net

Några kommentarer med anledning av konstdebatten i Örebro har skrivits av Kerstin Björsson. Angående den institutionella konstteorin menar hon att: ”Dilemmat i den essentiella konstteorin är att det inte finns något som tydligt går att sätta fingret på vad konstverkets integritet består av. Om man skulle kunna sätta ord på det skulle vi kunna ge ett kort och allmängiltigt svar på frågan ’vad är konst?’”

I min bok Art har jag svarat utförligt på detta, men här följer en sammanfattning. Om vi utgår ifrån att den institutionella konstteorin är en beskrivning av en social konstruktion är allt man behöver göra att sammanfatta konstvärldens uppfattning i frågan. Man kan börja med den vanligaste åsikten: Konst kan inte definieras. Då är konstvärldens definition att konsten är något som inte kan definieras. Det kan knappast sägas vara en kontroversiell uppfattning. Även i samtidskonsten råder, som jag brukar påpeka, åsikten att konst både är och inte är en social konstruktion. Att man lutar sig mot något mer än en uppfinning har en tradition som går tillbaka till romantiken. Från den tiden, då det moderna konstbegreppet skapas, ser man något outgrundligt överväldigande både hos den geniale konstnären och hos dennes upphöjda verk. En så rak betraktelse står sig inte längre men traditionen är tydligen oemotståndlig och har ersatts med tankegångar om konsten som ”alternativ”. Ibland ser konstvärlden konsten som något som i sin känslighet avslöjar det som ännu inte är känt. Oftare hör man idag att konsten kan förmedla en fördjupad och alternativ bild av den sociala och politiska verkligheten samt att den har kraft att förändra världen. Eller som kunskapsform; ett annat sätt att nå kunskap än den ensidiga vetenskapen. I båda fallen menas att det rör sig om något sjusärdeles djupsinnigt och värdefullt. Allt detta är konstens kvardröjande och förvillande hokus pokus men man kan inte bortse från att konstvärlden på fullt allvar äger en sådan tro. Detta ogripbara kan man givetvis inte definiera eftersom det med största sannolikhet inte är något annat än spekulationer och förhoppningar.

Däremot är det inte svårt att med den institutionella teorin definiera konstens särart och på ett enkelt sätt besvara Björssons invändning. Konst är en verksamhet som strävar efter att överskrida sina egna gränser. Detta sker i en kontext med anspråk att förmedla upplevelser och erfarenheter av komplexa själsliga tillstånd eller penetrera sociala och politiska frågeställningar på existentiell basis. Verksamheten är alltid övervägande subjektiv och alltså inte i huvudsak begreppslig. Av det skälet kan den inte heller förklaras och definieras. I och för sig är detta inte något märkvärdigt eftersom det mesta som sker inte är begreppsligt åtkomligt. Men det finns alltså ett bestämt och ”särskilt” anspråk i konstens utspel. ”Konst är viktigt”, ”konst är farligt”, som några schablonuttryck lyder.

Samtidigt skall man inte glömma att överskridande konst är sällsynt, det mesta som produceras är ordinärt och standardiserat. Det går likafullt att hävda att även sådan konst är överskridande och risktagande. Och att den förmedlar djupa och gåtfulla tillstånd som betraktaren kan korrespondera med.

För att lättare uppfatta skillnaden kan man t ex jämföra konsten med mode. Mode är också en överskridande verksamhet med har ingen djuplodande diskurs att falla tillbaka på. Inte heller hävdar modeskapare existentiella anspråk eller att en modekollektion skulle äga något allmänmänskligt innehåll som måste nå så många som möjligt för att världen skulle kunna bli bättre.