1483: Melodramer i olika världar

Postat den 2012 1 juni av Lars Vilks

Sent omsider fick jag tillfälle att läsa Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok om Nordkorea, Alla monster måste dö. Det är en både underhållande och insiktsfull bok som är väl värd att läsa (se t ex recension i SvD). Nordkorea är ofattbart, kontrollerat och disciplinerat på ett helt annat sätt än vad vi i den vägen har sett i Europa. Vad som särskilt intresserar författarna är hur fiktioner och kulisser byggs upp. Ingen vet vad det nordkoreanska folket tänker eftersom alla som kommer till Nordkorea är helt avskärmade från befolkningen.

 

Det helt främmande brukar fångas i begreppet ”den andre”. Men det kan inte appliceras på Nordkorea. Här är det frågan om en social konstruktion uppbyggd med fiktionens traditionella medel och baserad på ett västerländskt koncept. Ett stort utrymme ägnas den tidigare (och i för sig i Nordkorea alltjämt) store ledaren Kim Jong Ils filmintresse. Propagandafilmerna kunde inte leva upp till hans estetiska krav på känsla. För att få fram bättre film kidnappade han regissörer och skådespelare. Spelet mellan fursten och den som skall tjäna furstens estetik leder i boken till en kommentar om den västerländske konstnärens förhållande till makten. Ehuru välkänd är historien intressant. Fiktioner finns överallt och naturligtvis även i konstvärlden. Författarna återger berättelsen om när Karl V 1548 besökte Tizians ateljé. Tizian tappar sin pensel och kejsaren böjer sig ned för att ta upp den. Konsthistorikern Arnold Hauser har sett detta som en rollförändring. Eller med andra ord, födelsen av den moderne konstnären. Nu kan man vara säker på en sak, händelsen har aldrig inträffat. Anekdoten kommer från skribenten och målaren Carlo Ridolfi som föddes några decennier efter Tizians död. I Giorgio Vasaris biografier över renässanskonstnärer (Vasari träffade personligen Tizian) förekommer den inte. Kan man istället se det som symboliskt? Konstvärlden önskar sig en ärorik historia där den moderna konsten åtminstone kan föras tillbaka till renässansen. Det man lätt glömmer bort är att renässansmålarna och deras gynnare stod helt främmande för två av konstens grundläggande och nödvändiga egenskaper: Överskridandet (sätta sina egna självsvåldiga regler och utmana sin kundkrets) och avvisandet av teknik (Rafael skulle vara lika stor konstnär även om han hade saknat händer). Dock blev en rad enskilda renässansmålare blev favoriter hos furstarna, genom skicklighet och behag.

 

Författarna citerar vidare från Hauser om att Michelangelo föraktade furstarna och att han därmed blev den förste ”moderne, ensamme, demoniske” konstnären. Läser man samtida traktater får man enbart bilden av den tekniskt överlägsne målaren som arbetade efter naturen och som skapade stor skönhet. Däremot är det inte orimligt att Michelangelo föraktade furstarna, åtminstone några av dem. Han hade ständigt bekymmer med att få ut sina arvoden och naturligt nog var han uppbragt över detta. Furstarnas gunst för hantverkarna (för det var vad de var) var nyckfull. Även konstvärlden har smak för melodramer.

Pierre Nolasque Bergeret: Karl V tar upp Tizians pensel, 1808

 

 

 

Publicerat i Böcker, konstteori | 1 kommentar

1482: Ilsken konstnär samt teori

Postat den 2012 30 maj av Lars Vilks

Minnesgoda bloggläsare kan måhända erinra sig det projekt som jag iscensatte 2009, Ladonia Biennial. Man skulle kunna tro att denna undersökning av biennalens och dess deltagares natur tillhörde historien. Innehållet rör sig om ett stort antal videopresentationer på YouTube av exakt samma konstnärer som deltog i Venedigbiennalen samma år. Hela saken kluckar i parodins gränsland. Igår fick jag veta av YouTube att Grazia Toderi (609) reagerat på det bidrag som tillskrivs henne. Hon åberopade upphovsrätten. Det ingår bilder från hennes produktion men jag har tagit mig mycket stora friheter att bygga om och kring. Förmodligen är hon ilsken över att framträda på ett sätt som den troskyldige kan tro är ett original. YouTubeklippet är inaktiverat. Man kan klaga hos YouTube men det hjälper inte eftersom de inte vill ta några som helst risker. Klippet finns på Vimeo för den som vill se.

 

Men det var inte det jag skulle göra någon större affär av. Boris Groys har skrivit en artikel i e-flux journal Under the Gaze of Theory. En uppslagsrik artikel som handlar om vad teori i konsten skall tjäna till. Groys, som verkligen brer ut sig i den samtida teoridiskussionen, har en förförisk stil. Han slår fast hur han menar saker ligger till. Varför man idag har ett så stort teoriintresse förklarar han med att konstnärerna måste förklara för sig själv vad de håller på med. Groys säger att idag kan allting vara konst överallt och de stackars konstnärerna är så förvirrade att de måste tillgripa teorin. Jag har svårt att svälja den förklaringen. Vad som är konst tar konstnärerna med en klackspark och drar om nödvändigt till med den institutionella teorin. Men det är skäligen ointressant. En konstnär blir snart klar över vad som gäller. Idag ägnar man sig helt och hållet åt den konstnärliga undersökningen vilken alltid kräver ett visst, ibland stort, teoretiserande. Så är det också för den del av konstvärlden som är aktiv inom det aktuella området. Groys skriver:

 

”Today’s public accepts contemporary art even when it does not always have a feeling that it ‘understands’ this art. The need for a theoretical explanation of art thus seems definitively passé.”

 

Jo, riktigt nog, den stora publik som konstvärldens spetsfunktion drömmer om, engagerar sig inte i detaljer. Groys skriver också: “Artists are looking for a greater audience, but the number of theoretically-informed spectators is rather small—in fact, even smaller than the audience for contemporary art. Thus, theoretical discourse reveals itself as a counterproductive form of advertisement: it narrows the audience instead of widening it.” Så är det. Men det förefaller som om Groys inte tänker på att just denna avancerade del av konstvärlden sätter agendan (och där han i egen hög person ingår). Det är där kvalitet och framgång bestäms. Sedan kan man tillsammans drömma om att nå ut i verkligheten. Den internationella samtidskonsten klarar sig ändå utmärkt genom att bedriva sin verksamhet för sig själv. Den betydligt större konsumtionsgruppen från den bildade medelklassen som inte fördjupar sig i teorin är en tillgång genom publiksiffror men det man verkligen vill nå, verklighetens folk, har visat sig vara en verklighetsfrånvänd dröm.

 

Artikeln är lång och som vanligt växlar Groys snabbt in på sitt gamla spår där han låter bild/fiktion bli liktydigt med konst. Som brukligt är i estetiska utläggningar av detta slag är han snart hemma hos Platon och drar genom filosofins och konstens historia. Men den sortens argumentation kan man bevisa i stort sett vad som helst. En annan typisk Groysglidning är den här:

 

”However, one question remains unresolved. If we live in a time when every activity has to begin with a theoretical explanation of what this activity is, then one can draw the conclusion that we live after the end of art, because art was traditionally opposed to reason, rationality, logic—covering, it was said, the domain of the irrational, emotional, theoretically unpredictable and unexplainable.”

 

En enklare väg som löser upp det här problemet är den motsatta: Konsten skapades genom att det utvecklades en teori om vad som är konst. Denna teori avvisade teorin som en del av konsten. Likafullt blir antiteorin inte något annat än en teori. Groys återvänder senare till sin publika fundering: “The discussion of art is open to everyone because by definition no one can be a specialist in art—only a dilettante.” Visst är alla formellt välkomna men vissa betyder något, anger vad som är konst och vad som gäller. Konstens öppenhet begränsas av dess närmast totalitära hierarki.

 

Ett inslag som träffar bättre finner man mot slutet av artikeln. Det handlar om estetiseringen av teori. Ämnet är centralt i den politiska aktivismens tidevarv. Groys påtalar några exempel på hur politiken estetiseras. Andre Bretons blandning av psykoanalys och marxism ledde till förslaget att gå ut på gatan och avfyra en revolver rakt in i folkmassan, Joseph Beuys ändlösa utläggningar saknade, liksom hos dadaisterna, argumentation. De kunde avbrytas och påbörjas i all oändlighet utan att detta betydde något. I denna klarsyn kan man tänka sig en lösning på det som kan kallas för den socialkritiska krisen.

 

 

 

 

Publicerat i konstteori, Projekt | 1 kommentar

1481: Medelklassens diskreta talang

Postat den 2012 29 maj av Lars Vilks

Med jämna mellanrum framlägger Kulturnyheterna sin klagan över den bristande mångfalden bland eleverna på konsthögskolorna. Tidigare har det främst handlat om brist på företrädare från de lägre socialgrupperna men bekymret med arbetarklassens dåliga representation är inte längre politiskt intressant. Nå, det är som det är, konsten rekryteras från den bildade medelklassen och att ta sig in i detta komplexa system är inte lätt. Man kan också fråga sig varför man skall locka utomstående till ett yrke med sämsta tänkbara framtidsutsikter. Om det ändå är en oemotståndlig önskan skall man nog inte sikta på eleverna utan istället på att skapa förutsättningar för att invandrare blir en del av den bildade medelklassen.

 

Rektorn för Kungliga Konsthögskolan Måns Wrange svarar diplomatiskt på kritiken men nämner en intressant sak, nämligen att skolan vill nå så många talanger som möjligt. Frågan är hur man skall idag skall uppfatta en konstnärlig talang. Jag föreställer mig att en sådan talang skall innefatta en smula påhittighet. Denna påhittighet skall samordnas med den gällande agendan i konstvärlden. Men betydligt väsentligare är förmågan att bygga nätverk, tala för sin sak och att ha satt sig ordentligt in i vad som gäller. Sådana presumtiva talanger kan man återfinna lite överallt. Att locka in dem i den konkursmässiga konstbranschen är förmodligen svårare.

 

I Kulturnyheterna recenserade Dennis Dahlqvist utställningen Self#Governing som Marina Naprushkina har på Kalmar Konstmuseum. Intressant nog gav Dahlqvist ett svar på frågan om vilken konstens uppgift är. Konstens uppgift är att förbättra världen. Om man justerar uttalandet till att ”konstens uppgift är att förbättra konstvärlden” kommer man lite närmare verkligheten. Att Naprushkina, som hängivet bekämpar diktaturen i Vitryssland, drar ett strå till den politiska världen, är ett specialfall. Hon låter konsten påta sig uppgiften att fungera som politiskt propaganda. När kritisk journalistik och annan opinionsbildning är förbjuden kan konsten ibland ge ett handtag. Men den riskerar samtidigt sin identitet. Att Naprushkina (6732) klarar sig hyggligt i konstvärlden beror på att hon passar in i den aktuella strömningen om konsten som politisk aktivism.

 

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer