1483: Melodramer i olika världar

Sent omsider fick jag tillfälle att läsa Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok om Nordkorea, Alla monster måste dö. Det är en både underhållande och insiktsfull bok som är väl värd att läsa (se t ex recension i SvD). Nordkorea är ofattbart, kontrollerat och disciplinerat på ett helt annat sätt än vad vi i den vägen har sett i Europa. Vad som särskilt intresserar författarna är hur fiktioner och kulisser byggs upp. Ingen vet vad det nordkoreanska folket tänker eftersom alla som kommer till Nordkorea är helt avskärmade från befolkningen.

 

Det helt främmande brukar fångas i begreppet ”den andre”. Men det kan inte appliceras på Nordkorea. Här är det frågan om en social konstruktion uppbyggd med fiktionens traditionella medel och baserad på ett västerländskt koncept. Ett stort utrymme ägnas den tidigare (och i för sig i Nordkorea alltjämt) store ledaren Kim Jong Ils filmintresse. Propagandafilmerna kunde inte leva upp till hans estetiska krav på känsla. För att få fram bättre film kidnappade han regissörer och skådespelare. Spelet mellan fursten och den som skall tjäna furstens estetik leder i boken till en kommentar om den västerländske konstnärens förhållande till makten. Ehuru välkänd är historien intressant. Fiktioner finns överallt och naturligtvis även i konstvärlden. Författarna återger berättelsen om när Karl V 1548 besökte Tizians ateljé. Tizian tappar sin pensel och kejsaren böjer sig ned för att ta upp den. Konsthistorikern Arnold Hauser har sett detta som en rollförändring. Eller med andra ord, födelsen av den moderne konstnären. Nu kan man vara säker på en sak, händelsen har aldrig inträffat. Anekdoten kommer från skribenten och målaren Carlo Ridolfi som föddes några decennier efter Tizians död. I Giorgio Vasaris biografier över renässanskonstnärer (Vasari träffade personligen Tizian) förekommer den inte. Kan man istället se det som symboliskt? Konstvärlden önskar sig en ärorik historia där den moderna konsten åtminstone kan föras tillbaka till renässansen. Det man lätt glömmer bort är att renässansmålarna och deras gynnare stod helt främmande för två av konstens grundläggande och nödvändiga egenskaper: Överskridandet (sätta sina egna självsvåldiga regler och utmana sin kundkrets) och avvisandet av teknik (Rafael skulle vara lika stor konstnär även om han hade saknat händer). Dock blev en rad enskilda renässansmålare blev favoriter hos furstarna, genom skicklighet och behag.

 

Författarna citerar vidare från Hauser om att Michelangelo föraktade furstarna och att han därmed blev den förste ”moderne, ensamme, demoniske” konstnären. Läser man samtida traktater får man enbart bilden av den tekniskt överlägsne målaren som arbetade efter naturen och som skapade stor skönhet. Däremot är det inte orimligt att Michelangelo föraktade furstarna, åtminstone några av dem. Han hade ständigt bekymmer med att få ut sina arvoden och naturligt nog var han uppbragt över detta. Furstarnas gunst för hantverkarna (för det var vad de var) var nyckfull. Även konstvärlden har smak för melodramer.

Pierre Nolasque Bergeret: Karl V tar upp Tizians pensel, 1808

 

 

 

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori. Bokmärk permalänken.

1 svar på 1483: Melodramer i olika världar

  1. Humanist skriver:

    Jag undrar just om vår egen statsminister, Fredrik Reinfeldt, hade bemödat sig om att plocka upp din egen penna, eller alls hade besökt dig, när du ritade din egen berömda rondellhund.

    Det är väl som vanligt att en konstnär erhåller makthavarnas gunst endast så länge de sjunger i samma kör. Att utmana dagens överordnade ideologi i form av den normativa mångkulturalismen är nästan lika riskfyllt som att utmana kungens vilja under 1500-talet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.