Med jämna mellanrum framlägger Kulturnyheterna sin klagan över den bristande mångfalden bland eleverna på konsthögskolorna. Tidigare har det främst handlat om brist på företrädare från de lägre socialgrupperna men bekymret med arbetarklassens dåliga representation är inte längre politiskt intressant. Nå, det är som det är, konsten rekryteras från den bildade medelklassen och att ta sig in i detta komplexa system är inte lätt. Man kan också fråga sig varför man skall locka utomstående till ett yrke med sämsta tänkbara framtidsutsikter. Om det ändå är en oemotståndlig önskan skall man nog inte sikta på eleverna utan istället på att skapa förutsättningar för att invandrare blir en del av den bildade medelklassen.
Rektorn för Kungliga Konsthögskolan Måns Wrange svarar diplomatiskt på kritiken men nämner en intressant sak, nämligen att skolan vill nå så många talanger som möjligt. Frågan är hur man skall idag skall uppfatta en konstnärlig talang. Jag föreställer mig att en sådan talang skall innefatta en smula påhittighet. Denna påhittighet skall samordnas med den gällande agendan i konstvärlden. Men betydligt väsentligare är förmågan att bygga nätverk, tala för sin sak och att ha satt sig ordentligt in i vad som gäller. Sådana presumtiva talanger kan man återfinna lite överallt. Att locka in dem i den konkursmässiga konstbranschen är förmodligen svårare.
I Kulturnyheterna recenserade Dennis Dahlqvist utställningen Self#Governing som Marina Naprushkina har på Kalmar Konstmuseum. Intressant nog gav Dahlqvist ett svar på frågan om vilken konstens uppgift är. Konstens uppgift är att förbättra världen. Om man justerar uttalandet till att ”konstens uppgift är att förbättra konstvärlden” kommer man lite närmare verkligheten. Att Naprushkina, som hängivet bekämpar diktaturen i Vitryssland, drar ett strå till den politiska världen, är ett specialfall. Hon låter konsten påta sig uppgiften att fungera som politiskt propaganda. När kritisk journalistik och annan opinionsbildning är förbjuden kan konsten ibland ge ett handtag. Men den riskerar samtidigt sin identitet. Att Naprushkina (6732) klarar sig hyggligt i konstvärlden beror på att hon passar in i den aktuella strömningen om konsten som politisk aktivism.
att arbetarklassen är underrepresenterad på konsthögskolor, stämmer detta verkligen, finns det några undersökningar gjorda? min egen erfarenhet är att det är väldigt blandat. eller kan det vara så att de som skulle klassas som arbetarklass inte ser sig själva som det.
Senast en sådan undersökning dök upp var för ett par år sedan, den diskuterades också i Kulturnyheterna. Jag tror inte att sakernas tillstånd har förändrats särskilt mycket sedan dess. Men det skulle vara intressant att ta del av färska uppgifter.