1482: Ilsken konstnär samt teori

Minnesgoda bloggläsare kan måhända erinra sig det projekt som jag iscensatte 2009, Ladonia Biennial. Man skulle kunna tro att denna undersökning av biennalens och dess deltagares natur tillhörde historien. Innehållet rör sig om ett stort antal videopresentationer på YouTube av exakt samma konstnärer som deltog i Venedigbiennalen samma år. Hela saken kluckar i parodins gränsland. Igår fick jag veta av YouTube att Grazia Toderi (609) reagerat på det bidrag som tillskrivs henne. Hon åberopade upphovsrätten. Det ingår bilder från hennes produktion men jag har tagit mig mycket stora friheter att bygga om och kring. Förmodligen är hon ilsken över att framträda på ett sätt som den troskyldige kan tro är ett original. YouTubeklippet är inaktiverat. Man kan klaga hos YouTube men det hjälper inte eftersom de inte vill ta några som helst risker. Klippet finns på Vimeo för den som vill se.

Men det var inte det jag skulle göra någon större affär av. Boris Groys har skrivit en artikel i e-flux journal Under the Gaze of Theory. En uppslagsrik artikel som handlar om vad teori i konsten skall tjäna till. Groys, som verkligen brer ut sig i den samtida teoridiskussionen, har en förförisk stil. Han slår fast hur han menar saker ligger till. Varför man idag har ett så stort teoriintresse förklarar han med att konstnärerna måste förklara för sig själv vad de håller på med. Groys säger att idag kan allting vara konst överallt och de stackars konstnärerna är så förvirrade att de måste tillgripa teorin. Jag har svårt att svälja den förklaringen. Vad som är konst tar konstnärerna med en klackspark och drar om nödvändigt till med den institutionella teorin. Men det är skäligen ointressant. En konstnär blir snart klar över vad som gäller. Idag ägnar man sig helt och hållet åt den konstnärliga undersökningen vilken alltid kräver ett visst, ibland stort, teoretiserande. Så är det också för den del av konstvärlden som är aktiv inom det aktuella området. Groys skriver:

”Today’s public accepts contemporary art even when it does not always have a feeling that it ‘understands’ this art. The need for a theoretical explanation of art thus seems definitively passé.”

Jo, riktigt nog, den stora publik som konstvärldens spetsfunktion drömmer om, engagerar sig inte i detaljer. Groys skriver också: “Artists are looking for a greater audience, but the number of theoretically-informed spectators is rather small—in fact, even smaller than the audience for contemporary art. Thus, theoretical discourse reveals itself as a counterproductive form of advertisement: it narrows the audience instead of widening it.” Så är det. Men det förefaller som om Groys inte tänker på att just denna avancerade del av konstvärlden sätter agendan (och där han i egen hög person ingår). Det är där kvalitet och framgång bestäms. Sedan kan man tillsammans drömma om att nå ut i verkligheten. Den internationella samtidskonsten klarar sig ändå utmärkt genom att bedriva sin verksamhet för sig själv. Den betydligt större konsumtionsgruppen från den bildade medelklassen som inte fördjupar sig i teorin är en tillgång genom publiksiffror men det man verkligen vill nå, verklighetens folk, har visat sig vara en verklighetsfrånvänd dröm.

Artikeln är lång och som vanligt växlar Groys snabbt in på sitt gamla spår där han låter bild/fiktion bli liktydigt med konst. Som brukligt är i estetiska utläggningar av detta slag är han snart hemma hos Platon och drar genom filosofins och konstens historia. Men den sortens argumentation kan man bevisa i stort sett vad som helst. En annan typisk Groysglidning är den här:

”However, one question remains unresolved. If we live in a time when every activity has to begin with a theoretical explanation of what this activity is, then one can draw the conclusion that we live after the end of art, because art was traditionally opposed to reason, rationality, logic—covering, it was said, the domain of the irrational, emotional, theoretically unpredictable and unexplainable.”

En enklare väg som löser upp det här problemet är den motsatta: Konsten skapades genom att det utvecklades en teori om vad som är konst. Denna teori avvisade teorin som en del av konsten. Likafullt blir antiteorin inte något annat än en teori. Groys återvänder senare till sin publika fundering: “The discussion of art is open to everyone because by definition no one can be a specialist in art—only a dilettante.” Visst är alla formellt välkomna men vissa betyder något, anger vad som är konst och vad som gäller. Konstens öppenhet begränsas av dess närmast totalitära hierarki.

Ett inslag som träffar bättre finner man mot slutet av artikeln. Det handlar om estetiseringen av teori. Ämnet är centralt i den politiska aktivismens tidevarv. Groys påtalar några exempel på hur politiken estetiseras. Andre Bretons blandning av psykoanalys och marxism ledde till förslaget att gå ut på gatan och avfyra en revolver rakt in i folkmassan, Joseph Beuys ändlösa utläggningar saknade, liksom hos dadaisterna, argumentation. De kunde avbrytas och påbörjas i all oändlighet utan att detta betydde något. I denna klarsyn kan man tänka sig en lösning på det som kan kallas för den socialkritiska krisen.