1486: Documenta 13

Efter en dryg vecka är jag tillbaka från min resa som händelsevis gick till Wien. Men staden där 150-årsjubiléet av Gustav Klimt har stort utrymme skall inte behandlas idag. Naturligt nog är den stora konstvärldshändelsen öppnandet av Documenta 13 i Kassel. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har, enligt omfångsrik internationell press, på det hela taget varit framgångsrik med sitt koncept att inte ha något direkt tema. Praktiskt taget alla aspekter av den internationella samtidskonsten får plats och det finns en uppsjö av stora projekt och installationer. Till stor del kan man se framgången genom att Christov-Bakargiev speglar rådande uppfattningar. Konstvärlden har varit van att hantera temautställningar med tema som ytterst sällan kan leva upp till sina löften. Här är det något annat i stil med “The mood is one of quiet protest; an unsettling sense that something has gone very wrong with the world, and no one is quite sure who’s to blame”, som Catherine Hickley skriver i Bloomsberg Businessweek. Inte mycket annat att göra än att acceptera konstnärernas poetiskt undersökande socialkritik. Konstvärlden som har ytterst svårt att få grepp om konsten kan inte heller annat än att nicka instämmande åt Christov Bakargievs uttalande till pressen: ”What some of these participants do, and what they ’exhibit’ at documenta may or may not be art. However, their acts, gestures, thoughts, and knowledges produce and are produced by circumstances that are readable by art, aspects that art can cope with and absorb, the borders between what is art and what is not art are becoming less and less important.”

 

Som jag så många gånger har påtalat skall man inte förväxla tillfälliga cross-overs med den stabila eliten i konstvärlden. Curatorn kan när hon så önskar producera konst genom att anlita t ex några kvantfysiker som en del av utställningen men mer än så blir det inte. Alldeles ofrånkomligt är att det som ställs ut på Documenta på det mest effektiva sätt estetiseras som konst även om det är tillfälligt. Dessutom är det så att alla inhopp av den kategorin, inklusive äppelodlaren Korbinian Aiger, blir engångsföreteelser. Lika ofrånkomligt är att konstnärerna med stjärnstatus får sin sedvanliga bekräftelse, Christov-Bakargiev kan inte ha någon annan uppfattning än den som generellt råder i konstvärlden: Ceal Floyer, Tino Sehgal, William Kentridge, Ida Applebroog, Tacita Dean för att räkna upp några ledande namn i en stor grupp av väl inarbetade namn. Och man kan inte säga annat än att de levererar. Inte minst har Pierre Huyghe fått till övertygande vridning av det nu så populära ämnet att se saker från djurens och växternas perspektiv. Kontroversen har fått vika för den lättsammare överraskningen.

 

Man kan dock fråga sig om Christov-Bakargiev ser sig själv som den store dirigenten. En sådan kritik förekommer en hel del i spalterna. Hon föreläser, domderar ambitiöst och är sin egen produktplacering. Men som sagt, de konstnärer hon har valt, levererar. Det finns en video på YouTube där hon utför en liten performance med en av sina favoritkonstnärer Nedko Solakov. Inledningsrepliken från Christov-Bakargiev är: ”You are famous but I am not”. Med det menar hon att konstnärerna går till historien och museerna medan curatorn inte äger rätten till den förmånen. Men faktiskt är det så att numera är så gott som alla utställningar omsorgsfullt curaterade. Curatorn (med klädsam blygsamhet inför Konstnären) som tongivande och omistlig del av konsten har en alltmer framskjuten position i den spridda uppfattningen om att konstnären skall ersättas med deltagaren (vilket är fallet i Documenta). Så visst är historieboken öppen.

I Pierre Huyghes fyndiga installation ingår inte bara damen med bikupan utan också Documentas populäraste objekt, hunden med ett rosa ben.

 

Publicerat i Biennaler | 5 kommentarer

1485: Skandal, aktion, auktion

Frans Josef Petersson recenserar Dan Jönssons bok Estetisk rensning (Aftonbladet). Jag har ännu inte hunnit läsa Jönssons bok men några intressanta kommentarer av Petersson kan vara värda att fundera kring. Boken handlar om det senaste decenniets konstskandaler. En sak som Petersson tar upp är om konsten särbehandlas av domstolen. Jönsson menar det och anför exemplet om Anna Odell som blev dömd medan wallraffande journalistik klarar sig. Det är tveksamt om journalister klarar sig, exemplet att Expressen dömdes för vapenbrott visar att ingen kommer undan paragraferna. Däremot kan både konsten och journalistiken behandlas milt eftersom rätten kan ta hänsyn till att syftet varit gott. Rätten tog hänsyn till Odells uppsåt när de utdelade ett mindre bötesstraff. För att förstå den domen måste man också väga in uppmärksamheten och det stöd från konstinstitutionerna som Odell fick. Min egen erfarenhet är att det också beror på vem som sitter i rätten. När Nimis kom upp i tingsrätten 1983 hade jag fördelen av en konstintresserad domare och det är den troliga förklaringen till att jag då visserligen fälldes men endast dömdes till ansvar. Hovrättsförhandlingen försiggick, bland annat med exkursion i regnväder, med god stämning i rätten. Dessutom var en av nämndemännen (kvinna) en inflytelserik anhängare. Rätten fann en friande utväg som inte hade observerats av min försvarare. Däremot föll jag i HD:s pappersdom. I Arxmålet var domaren ogynnsamt inställd vilket var lätt att uppfatta. Då blev det strängare, min försvarare menade att böterna på 100 dagsböter om 100 kr var oväntat högt. Även i rättegången om Omfalos hade jag en fientlig domare. Och då förlorar man.

 

Petersson skriver vidare: ”I texten framstår den [samtidskonsten] i alla fall mest som en homogen projektionsyta för hans egna politiska, och möjligtvis estetiska, besvikelser. ’Man tror att man beskriver världen, men det enda man beskriver är sig själv’, heter det i en formulering som ofrivilligt fångar bokens reaktionära logik.”

 

Snarare än reaktionär skulle jag vilja se Jönssons uttalande som en ofrånkomlig del av konstens tradition. Konstnärer, men även kritiker och curatorer, är intressanta som autentiska personligheter i konsten. Hur man än försöker komma ifrån det fortsätter konstnären att vara den som uttrycker något speciellt. Vi ser det inkapslat även i konst som forskning där man (hittills resultatlöst) försöker beskriva konsten som särskild och alternativ kunskapsform. I praktiken är det bara så att konsten och konstagenterna är det som visar sig, världen utanför når man inte.

 

Petersson avslutar med ”Den springande punkten tycks vara en irritation över konstvärlden som konsensuell. Och visst finns där flockmentalitet, precis som i andra sociala gemenskaper. Men det är Jönsson själv som i svepande ordalag avfärdar dagens politiska konst, och det är han som lutar sig mot nykonservativa slagord om ’historiens slut’ och tar samtidskonst och postmodernism för synonyma begrepp. Kring dessa idéer har i alla fall jag inte märkt någon konsensus. Utom i Jönssons egen bok, vill säga.”

 

I konstvärlden finns det ingen konsensus om att det föreligger en långtgående konsensus i konstvärlden. Det gillar man inte och trots att det är den enklaste sak i världen att beskriva och dokumentera dess ensidighet vägrar, åtminstone den helt övervägande delen, att lyssna på det örat.

 

En helt annan sak: Aktionskonst är som bekant populärt i avancerade kretsar. Auktionskonst har däremot inte samma valör. En tid har jag arbetat med ett litet projekt ”Aktionskonst Auktionskonst”. Det har visat sig störts omöjligt att placera några av mina målningar innefattande den onämnbara RH i några auktioner. Flera samlare och bekanta har gjort upprepade försök men samtliga har tillbakavisats. Det gäller även nätauktioner. Däremot bör det vara möjligt med målningar som jag har gjort med neutrala motiv. En möjlighet som därmed öppnar sig är att göra en målning som ser ut som en riktig målning men som bär en insmugen RH dock endast läsbar för den som exakt vet var man skall se. Om vi antar att auktionsfirmorna är misstänksamma och i praktiken skannar sådana målningar i ett sökande efter olämpligt innehåll kan denna metod möjligen klara även en hård skanning. Emellertid kan jag inte räkna med något stöd från den radikala delen av konstvärlden som annars inte sympatiserar med auktionshusen.

 

Slutligen och sist skall jag meddela att det blir en veckas uppehåll i bloggskrivandet då jag ger mig av till okänd ort för att fördjupa mig i konststudier.

 

 

 

Publicerat i Böcker, konstteori, Projekt, yttrandefrihet | 5 kommentarer

1484: Svensktoppen

Svensktoppen visar inga större förändringar sedan jag senast publicerade den i mars. Men Nathalie Djurberg regerar nu i ensamt majestät. Klara Lidén fortsätter sin uppryckning. I övrigt kan man förstå vad etablering innebär. De konstnärer som lyckas nå en stark position har goda förutsättningar att hänga kvar. De flesta av namnen har funnits med under åtskilliga år. Som man kan se är det ett genomgående fall för de allra flesta. Men det är inga hisnande fall utan en långsam förändring. De namn som kan vara på väg att ta sig in bland de 20 bästa är Nina Canell (1989) och Fia Backstrom (2214). Den första siffran är aktuell placering, den andra föregående.

 

 

1. Nathalie Djurberg 507 515

2. Johanna Billing 641 602

3. Henrik Håkansson 681 643

4. Ann-Sofie Sidén 788 752

 

5. (6) Klara Lidén 926 1022

6. (5) Annika Larsson 980 931

7. Annika von Hausswolff 1011 1055

8. Carl Michael von Hausswolff 1106 1112

9. (10) Karl Holmqvist 1134 1180

10. (9) Matts Leiderstam 1157 1146

 

11. Miriam Bäckström 1296 1235

 

12. Cecilia Edefalk 1588 1528

13. Jonas Dahlberg 1645 1591

14. Clay Ketter 1699 1671

15. (18) Annika Eriksson 1727 1751

16. (15) Magnus Wallin 1749 1689

17. Maria Friberg 1752 1720

18. (16) Tobias Bernstrup 1764 1709

19. Annika Ström 1854 1756

20. Karin Mamma Andersson 1946 1954

 

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar