I det senaste numret av tidskriften Sans (för vilken Christer Sturmark är redaktör), diskuteras idrotten – medan vi väntar på att olympiaden skall ta sin början. Några av de kritiska artiklarna kan karakteriseras som lågdiskursbashing. Christer Sturmark menar att ”det är något med idrottskulturen som skaver”, vilket tidskriftsnumret försöker reda ut. Ja, som sagt är det nog inte så svårt att se vad det är som skaver. Idrotten är en typisk lågdiskursare och analyserar man den utifrån en högdiskurs är det lätt att formulera sitt förakt och sina betänkligheter. Torbjörn Tännsjös infallsvinkel (”Den olympiska tanken granskad”) är att elitidrotten bygger på ”förakt för svaghet”. Hans något förnumstiga resonemang är att eftersom vi beundrar vinnaren sätter vi denne framför någon annan och skapar då ett avstånd till den svage. Mot detta kan man anföra att de som kandiderar för beundran är ett gäng elitidrottare och bland dessa finns flera kategorier för prestationer. Om t ex en svensk lyckas knipa en bronsmedalj eller går till final är det mer än tillräckligt för att väcka beundran. Om någon underpresterar skapar detta knappast förakt, snarare bekymmer. Vad är orsaken till att det gick så dåligt? Tännsjö menar vidare att vår beundran för vinnaren borde bromsas av att det endast är fråga om genetiska förutsättningar. Men även detta är förenklat. En vinnare är aldrig självklar. Favoriterna som borde ha vunnit misslyckas ofta och få saker väcker så stor entusiasm som när outsidern står som vinnaren. Även om det är uppenbart att det var en engångsföreteelse.
Författaren Lena Andersson övergav idrotten för litteratur och kultur. Från sin olympiska höjd av högdiskurs kan hon visa den rätta vägen för idrottsfolkets lågdiskursare. I idrotten är det bara att jämföra duglighet medan ”Att utöva konst är aldrig en tävling. Det är en pågående undersökning.” Hennes råd till idrottarna är att de skall åka skidor för att ta reda på vad skidåkning är, hoppa för att undersöka hoppandet som fenomen. Eller varför inte föreslå att Zlatan avbryter sitt deltagande i en fotbollsmatch för att läsa högt ur Kants skrifter. För att förstå sig själv och för att publiken skall förstå sitt förhållande till fotboll.
Samtidigt kunde det vara värt för Andersson att fundera över hur tävlingarna går till i högdiskursens förlovade land. På Venedigbiennalen kan man vinna guld- och silvermedaljer. Även om konstvärlden säger sig vara skeptisk till detta granskas och värderas resultaten med största seriösa omsorg. Oenigheten om vinnarna är sällan stor. Och varje större utställning är en tävling. Konstnärerna vet att det gäller att visa upp sig och konstvärldens agenter letar efter de bästa bidragen. Även här är enigheten påfallande. Föraktet för den svage följer stillsamt genom att denne inte blir vald till de stora evenemangen.
Alla vill bli bäst. I det förenas hög- och lågdiskurs.
