1501: ”Förakt för svaghet”

I det senaste numret av tidskriften Sans (för vilken Christer Sturmark är redaktör), diskuteras idrotten – medan vi väntar på att olympiaden skall ta sin början. Några av de kritiska artiklarna kan karakteriseras som lågdiskursbashing. Christer Sturmark menar att ”det är något med idrottskulturen som skaver”, vilket tidskriftsnumret försöker reda ut. Ja, som sagt är det nog inte så svårt att se vad det är som skaver. Idrotten är en typisk lågdiskursare och analyserar man den utifrån en högdiskurs är det lätt att formulera sitt förakt och sina betänkligheter. Torbjörn Tännsjös infallsvinkel (”Den olympiska tanken granskad”) är att elitidrotten bygger på ”förakt för svaghet”. Hans något förnumstiga resonemang är att eftersom vi beundrar vinnaren sätter vi denne framför någon annan och skapar då ett avstånd till den svage. Mot detta kan man anföra att de som kandiderar för beundran är ett gäng elitidrottare och bland dessa finns flera kategorier för prestationer. Om t ex en svensk lyckas knipa en bronsmedalj eller går till final är det mer än tillräckligt för att väcka beundran. Om någon underpresterar skapar detta knappast förakt, snarare bekymmer. Vad är orsaken till att det gick så dåligt? Tännsjö menar vidare att vår beundran för vinnaren borde bromsas av att det endast är fråga om genetiska förutsättningar. Men även detta är förenklat. En vinnare är aldrig självklar. Favoriterna som borde ha vunnit misslyckas ofta och få saker väcker så stor entusiasm som när outsidern står som vinnaren. Även om det är uppenbart att det var en engångsföreteelse.

 

Författaren Lena Andersson övergav idrotten för litteratur och kultur. Från sin olympiska höjd av högdiskurs kan hon visa den rätta vägen för idrottsfolkets lågdiskursare. I idrotten är det bara att jämföra duglighet medan ”Att utöva konst är aldrig en tävling. Det är en pågående undersökning.” Hennes råd till idrottarna är att de skall åka skidor för att ta reda på vad skidåkning är, hoppa för att undersöka hoppandet som fenomen. Eller varför inte föreslå att Zlatan avbryter sitt deltagande i en fotbollsmatch för att läsa högt ur Kants skrifter. För att förstå sig själv och för att publiken skall förstå sitt förhållande till fotboll.

 

Samtidigt kunde det vara värt för Andersson att fundera över hur tävlingarna går till i högdiskursens förlovade land. På Venedigbiennalen kan man vinna guld- och silvermedaljer. Även om konstvärlden säger sig vara skeptisk till detta granskas och värderas resultaten med största seriösa omsorg. Oenigheten om vinnarna är sällan stor. Och varje större utställning är en tävling. Konstnärerna vet att det gäller att visa upp sig och konstvärldens agenter letar efter de bästa bidragen. Även här är enigheten påfallande. Föraktet för den svage följer stillsamt genom att denne inte blir vald till de stora evenemangen.

 

Alla vill bli bäst. I det förenas hög- och lågdiskurs.

 

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 10 kommentarer

1500: Sommar och existentiella konstfrågor

Det blir lite längre mellan bloggposterna under sommaren. Konsten har gått in i sin stillsamma sommarfas och politiken har tagit semester. Dessutom har jag mycket att stå i. Den Caravaggiomålning som jag nämnde för några dagar sedan är ett omfattande arbete. Alla dessa veck och skuggor… Sommarsäsongen är också i full gång i Ladonien och mina reparationer av stormskadorna från i vintras framskrider, trots stort flit, tämligen långsamt.

 

Ett och annat uppslag har jag. Charles Murrays artikel i New Criterions majnummer fick jag äntligen tillfälle att läsa. Hans framställning är en konservativ kritik av konsten under 1900-talet. Hans frågor handlar om varför Europa förlorade konstinitiativet efter andra världskriget och om Amerika har några möjligheter att överta konstens framsteg. Som sagt är artikeln hopplöst konservativ och Murrary har uppenbarligen ingen som helst inblick i samtidskonsten. Emellertid är hans tes att vad som är nödvändigt för konsten är en religiös grund. Men med det menar han existentiella frågor. Murrays resonemang är inte alltför imponerande. Han tänker sig att på den tiden då konsten kunde frambringa mästerverk (och det var ett bra tag sedan) levde människorna kortare liv och var ivriga att avsätta ett spår innan det var för sent. Idag lever man längre och har annat att tänka på. Han oroar sig också för befolkningens demografi, att medelåldern ökar och det blir färre unga konstnärer.

 

Den förtjänst som finns med Murrays artikel är det faktum att han behandlar övergripande frågor om konstens status. Samtidskonsten ägnar sig inte åt sådant. Den föreställer sig att den lever i den bästa av världar och engagerar sig i globala rättvisefrågor.

 

Och mästerverken, var tog de vägen? Enklast kan man nog säga att mästerverkens kurva pekar brant neråt i samma takt som det moderna konstbegreppet breder ut sig. Konsten är idag långt mycket mindre inriktad på att skapa bestående värden. Den vill snarare upphäva sig själv (fast egentligen inte för den är ändå ett alternativ) och göra världen bättre. Den utvecklingen är det moderna konstbegreppets radikala innehåll och hur det nu än är fortsätter det i samma spår.

 

 

Publicerat i konstteori, Projekt | 53 kommentarer

1499: Figurativt alternativ med pristagare

Art Renewal Center presenterar årets pristagare i sin internationella salongstävling. Om man ser på konstvärldarna utanför den internationella samtidskonsten finns det inte så mycket att upptäcka. Störst är modernisterna och den rörelsen kommer säkert att fortsätta att leva vidare. Man kan nog säga att den delvis har eller kommer att gå upp i den internationella samtidskonsten. Kruxet ligger i hur modernismens estetik skall kunna förvaltas i en ny omgivning.

 

Art Renewal Center är en organisation som vurmar för figurativt måleri i den akademiska traditionen och framför allt 1800-talets salongsmåleri. Kara Ross, som tillhör staben, vill se saken så här:

 

“We are at the cusp of a new dawn for realist style paintings, with new schools taught by atelier trained artists opening around the world, and more and more galleries and organizations dedicated to realism opening their doors, we expect a strong shift in the art world around the bend. Artists who are still doing abstract expressionism and paintings of squares and squiggles feel dated and old fashioned to much of the public, and more and more critics who claim realism is a return to the past will be laughed at when shown the contemporary work and subject matter of today’s realist painters and sculptors.”

 

En omöjlig förhoppning även om det är riktigt att denna konst har fått en avsevärd utbredning och många intressenter. Helt oanvändbar är den inte i ett samtidsperspektiv men ett sådant saknar man helt. Dessa tre konstvärldar har dock det gemensamma problemet om vad konstens estetik innebär. Art Renewal Center tror att denna estetik kan frammanas med 1800-talets salongsteknik. Modernisterna tror på formens tänjbarhet med rötter i Cézanne. Den internationella samtidskonsten försöker estetisera politiken och kunskapen i förhoppningen att tillföra världen något avgörande.

Benjamin Victor fick pris i skulpturklassen med Where Cultures Meet. Onekligen ett inslag i den globala mångkulturen men knappast övertygande. För övrigt det enda inslaget som berör något angeläget samtidsämne. Missa inte att se på samtliga pristagare. Det finns ingen direktlink, man får klicka under bilden till höger.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori | Lämna en kommentar