“What on earth do they mean when they say art?”, frågar sig Irit Rogoff på konferensen 3rd former west research (april 2012). Rogoff är teoretiker, curator och professor i Visual Culture vid Goldsmiths i London. Frågan blir en utgångspunkt i ännu en konferens som går av stapeln den 29 september. Konferensernas främsta syfte är att finna ut vad samtidskonst är för något eller vad den borde vara.
I vart fall är Rogoff ett gott exempel på hur samtidskonstens konventionella attityd ter sig. Den som vill få en full inblick i språkbruk och attityder i den internationella samtidskonsten bör lyssna på Rogoffs föreläsning i ovannämnda konferens. I inledningen säger hon att hon inte vill nämna ”neoliberalism” eftersom hon inte längre vet vad det betyder liksom att hon inte vill komma med citat från sina favoritteoretiker. Dessa löften kan hon dock inte hålla. Bland de uttryck man skall svänga sig med vill jag särskilt framhålla ”protocol” och ”archive”. Ingen teoretisk utläggning i samtidskonsten kan klara sig utan dessa. ”Archive” siktar framför allt på åsidosatta diskurser genom vilka man skall läsa det ena eller andra. ”Protocol” är den underförstått politiska handlingsplanen. Så citerar hon Okwui Enwezor som inför Documenta 11 2002 menade att det var ointressant vilka konstnärer som deltog. Vad som var saken var att läsa den utställda konsten genom vissa ”archives”, vilket naturligtvis syftade på den postkoloniala situationen. För övrigt valde Enwezor omsorgsfullt konstnärer från sitt eget stall.
Rogoff meddelar vidare den intressanta nyheten att konsten på ett närmast avgörande sätt har påverkat världen. Detta genom att visa hur man kan bredda ett ämne genom helt andra inslag än vad som förväntas. Därigenom har man skapat ett aktivt motstånd på universiteten och i politiken. Emellertid är det inte lätt att se detta eftersom den påverkan som Rogoff påstår har ägt rum, enligt henne förvandlas till något annat när den tillämpas.
Rogoff gör flera deklarationer. Vi bör närma oss historien (”archives” alltså) genom att arbeta med ”förlusten” och med detta menas nog hur konstens tidigare identitet har gått förlorad. Hon är även optimistisk om konstens samtida möjligheter och försäkrar att hon, hennes kollegor och studenter ägnar sig åt att i konstens namn invadera västvärldens infrastrukturer. För infrastrukturerna är svårare att komma åt än konstnären. Denne har fördrivits från den olämpliga individualismen genom dels kollektivismen och dels genom Barthes och Foucaults ”författarens död”. Men, som Rogoff med ett överlägset leende berättar, har inte alla hennes studenter ännu hörsammat den rätta lärans väg. Väl kan hon se med tillfredsställelse hur en student gör ett konstprojekt om infrastrukturer i Sydostasien med avseende på transportsystem men kan också tvingas att i nästa stund höra från samma student att ”man måste skaffa sig en gallerist inom sex månader om man skall få någon karriär”. Och vi förstår att snart skall alla samtidskonstnärer vara stöpt i samma politiskt engagerade form.
Ingen konstintresserad bör missa Rogoffs performance. Man får leta länge för att finna en liknande parodi på en missionerande och trosviss samtidskonstagent. Det allra bästa med det här är att Rogoff med största sannolikhet inte kan se att hon är en parodi på sig själv. Lärorik är den också eftersom vokabulären och dess tillämpning är nyckeln till att bli accepterad i dessa kretsar, konsthögdiskursens förlovade land.
Angående den inledande frågan “What on earth do they mean when they say art?”, är Rogoff naturligtvis inte intresserad av något svar. I detta sammanhang är det mest effektivt att kokettera. Om hon hade varit intresserad hade det varit enkelt att vaska fram ett svar. Det är bara att summera några biennaler och dessas reception.
Professor Irit Rogoff
