Det blir lite längre mellan bloggposterna under sommaren. Konsten har gått in i sin stillsamma sommarfas och politiken har tagit semester. Dessutom har jag mycket att stå i. Den Caravaggiomålning som jag nämnde för några dagar sedan är ett omfattande arbete. Alla dessa veck och skuggor… Sommarsäsongen är också i full gång i Ladonien och mina reparationer av stormskadorna från i vintras framskrider, trots stort flit, tämligen långsamt.
Ett och annat uppslag har jag. Charles Murrays artikel i New Criterions majnummer fick jag äntligen tillfälle att läsa. Hans framställning är en konservativ kritik av konsten under 1900-talet. Hans frågor handlar om varför Europa förlorade konstinitiativet efter andra världskriget och om Amerika har några möjligheter att överta konstens framsteg. Som sagt är artikeln hopplöst konservativ och Murrary har uppenbarligen ingen som helst inblick i samtidskonsten. Emellertid är hans tes att vad som är nödvändigt för konsten är en religiös grund. Men med det menar han existentiella frågor. Murrays resonemang är inte alltför imponerande. Han tänker sig att på den tiden då konsten kunde frambringa mästerverk (och det var ett bra tag sedan) levde människorna kortare liv och var ivriga att avsätta ett spår innan det var för sent. Idag lever man längre och har annat att tänka på. Han oroar sig också för befolkningens demografi, att medelåldern ökar och det blir färre unga konstnärer.
Den förtjänst som finns med Murrays artikel är det faktum att han behandlar övergripande frågor om konstens status. Samtidskonsten ägnar sig inte åt sådant. Den föreställer sig att den lever i den bästa av världar och engagerar sig i globala rättvisefrågor.
Och mästerverken, var tog de vägen? Enklast kan man nog säga att mästerverkens kurva pekar brant neråt i samma takt som det moderna konstbegreppet breder ut sig. Konsten är idag långt mycket mindre inriktad på att skapa bestående värden. Den vill snarare upphäva sig själv (fast egentligen inte för den är ändå ett alternativ) och göra världen bättre. Den utvecklingen är det moderna konstbegreppets radikala innehåll och hur det nu än är fortsätter det i samma spår.
Cecilia,
Alltid härlig att ses, menade jag förstås.
Ha det gott, kära envetna du.
Så ses vi.
Ta hand om dig!
(blink with a twist)
Ps till Cecilia, Skrev det samma till Humanist för ett tag sedan, och nu till KK, för att säga att jag gillar
honom också. Du drar lite för höga växlar, och bör inte
bry dig om allting.
Bryr mig inte om så värst mycket av det alldagliga egentligen. Men vissa saker sticker alltid i ögonen. Och de sakerna bryr jag mig om.