Den svenske konstkritikern Pontus Kyander är numera direktör för Trondheims Kunstmuseum. Han har också blivit livligt omdebatterad alltsedan han öppnade utställningen ”Sammen”. Det curatoriska greppet för den utställningen är något väl strömlinjeformat. I samband med ettårsdagen av Breiviks massaker är det läge att göra en politisk markering. Ett utspel har varit att inte hissa den norska flaggan på museibyggnaden utan istället ett rosa tygstycke. Museet har för övrigt inte någon förpliktelse att flagga men Kyander har tagit tillfället i akt att avvisa allt nationellt tänkande med att säga att nationer är en 1800-talsskapelse. Han har naturligtvis rätt i det men så lätt blir man inte av med nationerna. Underförstått handlar det om ”fel” sorts nationalism men det är svårt att styra mellan rätt och fel – när man samtidigt har en hejdlös nationalism som pågår i de Olympiska Spelen.
I sitt invigningsanförande markerade Kyander att museet framför allt representerar den globala, världen. Något annat är förstås inte möjligt, den internationella samtidskonsten måste nå även till det något tröga Trondheim. Kyander hävdar vidare att ”SAMMEN står i ondskapens skygge, men vil være propaganda for det gode.” Och vidare i curatordeklarationen kommer de konventionella harangerna om att utställningen skall vara en ”manifestasjon mot nasjonalisme, etnisisme og religiøs dogmatisme i en tid hvor en rekke brutale handlinger blir utført i den ene eller andre nasjonens, etnisitetens eller religionens navn.” och att den skall verka: ”for det gode i menneskeheten og samfunnet, i en tid hvor propaganda for destruksjon, umenneskelig-gjøring og utestengelse av grupper og individer har blitt hverdagskost selv i vanlige aviser.”
Generellt och abstrakt men tillräckligt för att knyta om säcken för allt som ställs ut. Man förstår att det knappast kommer att dyka upp något som är politiskt avvikande. Konstverken som ställs ut är självfallet inte en rad propagandanummer utan skulle kunna användas till lite av varje. Men nu tjänar de curatorns politiska korrekthet.
Om man vill vara tillmötesgående kan man möjligen mena att Trondheim i konstvärldens marginaler av pedagogiska skäl bör få en dos av det etablerade budskapet som sedan länge har proklamerats i den internationella samtidskonsten. Men lite mer än så tycker jag man kan begära. Att göra en utställning som skall tjäna det goda är en truism. Konst som gör anspråk på att äga någon kvalitet tjänar per definition alltid det goda. Det problem som har dykt upp under senare tid är att den har kommit att tjäna det konventionellt goda. Det skulle kunna vara motiverat att syna denna godhet. Som t ex Anders Johansson skriver i sin Avhandling i litteraturvetenskap (2003):
”Varifrån kommer denna godhet? Vem definierar den? … Å andra sidan är det svårt att se hur man överhuvudtaget skulle kunna bryta med denna doxa. … Ett deciderat utträde ur litteraturens godhet, och i förlängningen ur upplysningen, är svårt att ens föreställa sig.”
Problemet är givetvis att ange godhetens spelregler. Johansson hämtar utgångspunkten i upplysningen, alltså ett västerländskt perspektiv från 1700-talet. Det är allom bekant att upplysningen får utstå en stundom barsk kritik eftersom den konkurrerar med mångkulturen. Konsten klarar sig genom att hålla sig till de säkra korten och undvika att störa ordningen.
Mer om utställningen på Facebook.