1510: Försök att vinna billiga debattpoäng

Den debatt som har utbrutit angående mitt deltagande i SION:s konferens har, inte oväntat, sina klara övertramp.

 

I Kulturnytts intervju förekommer denna ordväxling:

 

”Men SION, arrangörerna, anser ju just det att västvärlden är hotat av islam.

-Ja?

Men du anser inte det?

-Nej. Jag tror inte att de har en chans att bibehålla sina religiösa föreställningar. De är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.

Vilka då?

-Jag pratar om den muslimska världen. Du kan ju se hur det ser ut i Mellanöstern, och det är ju många företrädare här som har uppfattningen att man ska hålla sig till sharialagar och göra undantag för blasfemi och annat…

Menar du att muslimer inte kan anpassa sig till ett modernt samhälle?

-Jo, det finns muslimer som anpassat sig till det moderna samhället men de är ju ingen stark röst.”

 

Hannes Fossbo anstränger sig för att få till något obekvämt men det jag säger är inget som helst kontroversiellt. Islam och större delen av den muslimska världen styrs av en religion som inte är moderniserad utan bygger på bokstavstolkning där religion och politik inte kan skiljas. Den modernisering genom friare tolkningsutrymme som har ägt rum inom kristendom och judendom har inte nått så långt inom Islam. Mohammad Fazlhashemi har t ex diskuterat detta i sin bok Vems Islam?. Muslimer som företräder en modernisering av Islam är ännu ingen stark röst.

 

Lisa Irenius skriver i UNT och gör sitt allra yttersta för att få detta till något kontroversiellt:

 

”’Jag har sammankopplats med allting redan nu.’ Han menar att han själv inte tror att islam är något stort hot mot väst. Men i nästa sekund säger han: ’Dom är ju olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.’ Vilka dom? Undrar reportern. ’Jag talar om den muslimska världen.’

 

Vilks påstår alltså att muslimer i allmänhet skulle vara ’olämpliga att föra in i ett modernt samhälle’. Det är grovt. Och det gör att det känns allt svårare att försvara Vilks i de debatter som ständigt skapas runt hans person och konst.”

 

Det är uppenbart att muslimer som förespråkar bokstavstolkning av Koranen och andra heliga skrifter kommer att ha svårigheter att anpassa sig till det moderna samhället. Som privatpersoner kan de ha vilka åsikter de önskar men i den offentliga och politiska världen går det inte. Om det är någonting som är grovt är det att förespråka en teokrati i en modern samhällsbildning.

 

Irenius får istället till den här slutklämmen:

 

”Hur långt får man gå? Vad är okej? Yttrandefriheten förblir en av det öppna samhällets viktigaste friheter. Samtidigt känner jag mig alltmer obekväm med att försvara Lars Vilks rätt att uttrycka sina fördomsfulla åsikter.”

 

 

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken, yttrandefrihet | 6 kommentarer

1509: RH-projektet provocerar

En balanserad översikt av konstprojektet RH skriven av Gabriel Byström finner man i GP. Man kan räkna med att det kommer att fortsätta att förgrena sig. En het potatis utgörs av att jag förmodligen kommer att delta i SION:s konferens den 11 september i New York. Jag ser inget problem med att konstprojektet estetiserar detta område. En hel del fantasier och omdömen kommer att fällas vilka givetvis är intressanta delar av den konstnärliga processen. Jag får också tillfälle att på egen hand, på ställe och ort, bilda mig en uppfattning om deltagarna och deras målsättningar. E fråga som jag redan har fått flera gånger är huruvida mitt deltagande legitimerar SION:s verksamhet. Jag är nog alltför obetydlig för att påverka detta. Jag skulle tro att min medverkan kommer att bestå i att jag får berätta något om mina erfarenheter. Dessa är redan välkända och används sedan länge som tillhygge både från vänster och höger.

Publicerat i Muhammedsaken, Projekt, yttrandefrihet | 8 kommentarer

1508: Pussy Riot versus RH

I en artikel på SVT-debatt drar Elena Namli en högst subjektiv skiljelinje mellan Pussy Riot-fallet och den evigt återkommande rondellhunden:

 

”I Väst har kommentarerna kring rättegången mot punkbandet Pussy Riot hittills handlat om yttrandefrihet. Utan tvekan har fallet med yttrandefriheten att göra. Till skillnad från t. ex. Lars Vilks meningslösa men grova kränkningar av muslimer hade de ryska sångerskorna ett kritiskt budskap. Ändå finns det något ytterligare i Pussy Riots fall som vi borde fundera över.”

 

Emellertid är Namlis (teolog) uppfattning inte någon som helst överraskning. Jag har kommenterat hennes idéer tidigare. Pussy Riot är ett lätt fall för den västliga världen. Visserligen vill en del skribenter göra reservationer för deras utspel som kränkande för den enskilde religiöse. Men så har vi det med ”budskapet”. Namli, som de flesta politiska debattörer, vill ha enkla lösningar. Pussy Riot protesterar mot Putin och det ryska samhället och med den inramningen är det gott och väl. Men det verkligt intressanta är just överdriften i handlingen: att estetisera den politiserade heligheten på ett så flagrant sätt. Namli ser detta som problematiskt, att vår kultur har blivit sådan att något måste skandaliseras fram för att skapa en reell debatt. Så har det fungerat länge för att inte säga alltid i den moderna världen. I Ryssland är även mera hovsamma företag skandaler. Vi erinrar oss Jerofejew och Samodurow, de båda curatorerna som gjorde en utställning om blasfemi angående religiösa och statliga symboler. De fälldes och fick rejäla böter. Trots att utställningen krävde att publiken gick upp på en stege för att se genom ett titthål. Så nog är det intressant att Pussy Riot sätter fingret på en öm punkt. ”Budskapet” har vandrat in i rättsprocessen och i den politiska opinionen och formas efter dessa villkor. Inte minst handlar det om den ryska statens internationella anseende. Putin är pressad.

 

Rondellhundens budskap är däremot inte något kristallklart. Den nöjer sig med att just sätta fingret på en synnerligen öm punkt, men här rör det sig inte om något som västvärlden kan bemästra. I själva verket är punkten så öm att vilket budskap som än skulle produceras kan det ersättas av ett annat. Då debattörerna, liksom Namli, vill ha enkla grepp, kan man efter behag tillskriva konstnären sina uppfattningar. Men en sak kan man inte komma undan. Den religiösa symbolen profeten Muhammed är en stötesten som i praktiken censureras.

 

I konsten är raka budskap nästan aldrig rekommendabla. Verkets doxa skapas bäst av åskådaren. För vilket budskap hade t ex James Joyce med Finnegans Wake? Eller Kafka med Processen? Eller Duchamps pissoar?

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 5 kommentarer