1513: Fortsatt engagemang i mitt konstprojekt

Postat den 2012 10 augusti av Lars Vilks

Konstkritikern på Aftonbladet, Ulrika Stahre, har recenserat min senaste performance ”Konferensen i New York”. Särskilt fantasifullt är det inte, hon följer ett väl upptrampat spår, legitimeringshypotesen eller som det låter med bröd och pålägg ”ett kulturellt alibi när en islamfientlig organisation byggs upp.” Och hennes slutknorr är intressant: ”det som inleddes med en teckning har gjort honom till en omslagspojke för allehanda populism.”

 

Nog vore det en god vändning om jag blev omslagspojke för allehanda populism eftersom man då skulle få en symbol som inte hyser några populistiska åsikter. Men så korkade är inte ens populister. Min teckning får också sägas vara oanvändbar som ledstjärna för extrema åsikter. Den är alltför komplicerad och är utförd i fel stil. I dessa sammanhang önskar man sig okomplicerade karikatyrer.

 

Min gode vän Dror Feiler (inte ironiskt, jag gillar Dror), dyker upp i kommentarerna och drar ännu ett varv på några ofta använda citat från 2007: ”Jag har en udd mot islam, eftersom islam ofta företräds av sanningsbesittare, och sanningsbesittare är en otrevlig sort.” Och ”de (muslimerna) måste kränkas och kränkas tills de är färdigkränkta”. Detta skall på något sätt bevisa att jag har några ideologiska motiv som inte har med konst att göra. Meningen med udden är inget annat än det påfallande inslaget av bokstavstroende muslimers krav på allomfattande respekt för den enda heliga sanningen. Var det senare citatet kommer ifrån vet jag inte men jag har vid ett flertal tillfällen varit inne på kränkningens inflationsmotiv. År 2007 uppträdde så mycken kränkthet att Maria Schottenius uttalade att hon började bli trött på att bli kränkt och på alla som var kränkta. Jag summerade den tanken med ”Kränk tillräckligt mycket och ofta och det blir så småningom färdigkränkt.” Förmodligen är det en nödvändighet för att ta bort det sensationella. I fallet kristendomen har vi sett den medicinen verka. När religiösa kränkningar blir vanliga avtar intresset.

 

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 64 kommentarer

1512: Hyckleriet

Postat den 2012 9 augusti av Lars Vilks

De reaktioner som mitt deltagande i SION:s konferens fört med sig kan med fördel jämföras med en konferens i konstvärlden organiserad av Berlinbiennalen för ett par månader sedan. Som en del av biennalprogrammet inbjöds terroriststämplade organisationer att framföra och diskutera sina åsikter:

 

“The first edition of the New World Summit in Berlin will take place on the 4th and 5th of May in an alternative parliament with both political and juridical representatives of organizations placed on international terrorist lists. The parliament is situated in the Sophiensaele in Berlin, Germany.

Day 1 – May 4th: Reflections on the Closed Society

Each of the speakers will introduce the goals of the organization they represent and then discuss the existence of the terrorist lists and its implications, from both personal and political perspectives. The lectures will allow the audience to become familiar with each organization, its goals and the limits it was confronted with concerning political participation. The first day there will be no questions from the public.

Day 2 – May 5th: Proposals for the Open Society

The speakers will elaborate on what they believe to be the right political reform concerning the existence of terrorist lists and their ideal of political participation and political representation. Then the audience will be able to ask the speakers questions and engage them in debate.”

 

Bland de utvalda organisationerna återfinns t ex al-Qaida Irak som genom en fatwa har satt ett pris på $ 100 000 för mitt huvud. Och Al-Shabab som flera gånger försäkrat att de skall mörda mig.

 

Den holländske konstnären Jonas Staal (15.608) motiverar programmet genom att han vill undersöka demokratins gränser och demokratins sätt att utesluta vissa röster. Man kan läsa mer och höra honom förklara HÄR.

 

Man skulle kunna tro att detta initiativ borde medföra ett häftigt fördömande från alla möjliga håll. Legitimeras inte terroristgrupperna genom att inbjudas att delta i en officiell biennal finansierad genom statliga medel och genom bland annat Volkswagen som sponsor? Men några större protester har inte kunnat förmärkas. Konstkritikerna har varit avvaktande som t ex Alexander Forbes på Artinfo: ”It’s undeniably an interesting project, but in the context of the biennale, again, it just feels strange. Even more so because he said, ’We could only do it because it’s in an artistic context.’ Statements like this make the exhibition seem ever less about art that changes the world, and ever more about political action or discourse functioning under a thin veil of aesthetics.”

 

Lägg märke till att kritiken är moderat, ett intressant projekt men inte helt lyckat. Jämför man detta med mitt, för man nog erkänna, obetydliga inhopp i SION, kan man inte mycket annat än att peka på hyckleri. Inga brösttoner om unkna åsikter och dåligt omdöme. Ingen ”guilt by association”.

 

Personligen har jag inga problem med den här konferensen. Konsten skall ha full rätt att tränga in och estetisera starkt kontroversiella frågor. Men varför detta hyckleri? Och vad som för den sansade kan vara värt att fundera över är ”Att beskriva världen är detsamma som att förändra den”, vilket Dan Jönsson (i ett annat sammanhang) anför i dagens DN. Som alternativ till att fördöma.

 

 

Publicerat i Biennaler, debatt, Projekt, yttrandefrihet | 19 kommentarer

1511: En fråga om rätt omdöme

Postat den 2012 8 augusti av Lars Vilks

Är Rondellhundsprojektet inne i ett kritiskt skede? Läser man de många kommentarerna får man intrycket av att det nästan var bra tidigare men att det nu är djupt problematiskt och har blivit svårt att försvara. Thomas Millroth i SDS manar till besinning medan Nils Forsberg i Expressen drar till med ”idiotiskt”. Dåligt omdöme är också ett återkommande inslag. I konsten är honnörsorden ”risktagande” och ”överskridande” och jag tycker nog att jag fyller dessa, vanligen helt retoriska uttalanden, med bokstavligt innehåll. Så kan man fråga sig varför det skulle vara så märkligt att göra SION till en del av ett konstprojekt. Det är det inte heller eftersom det redan har skett med råge utan att jag har behövt anstränga mig. Liksom brukligt skapar åskådarna verket samtidigt som man tillskriver konstnären diverse motiv. Ett sådant motiv är det psykologiska vilket både Forsberg och Millroth. Pressad av mordhot och kritik har den stackars konstnären sökt sig ut på den extrema högerflygeln. Dessutom cirkulerar påfundet att jag skulle ha dragit fram dunkla åsikter om muslimer (vilket jag behandlade i gårdagens inlägg).

 

Angående frågan om SION får någon legitimering genom rondellhundens medverkan kan man säga att det i så fall redan har skett genom alla skriverier. Förknippningen är ett faktum och hur har det utfallit? Jag har svårt att tro att SION har erhållit något annat än att organisationen har blivit välbekant i Sverige. Spelar det någon större roll om jag verkligen medverkar eller ej? Skulle jag dra mig tillbaka kommer säkert en följdverkan i det att man kan säga att konstnären tvingades dra sig tillbaka på grund av det massiva fördömandet. Att han inte vågade därför att associationen är alltför drabbande oavsett vilka avsikter som finns med i spelet.

 

Forsberg skriver också detta:

”Nästan alla muslimer är inte terrorister och tycker inte att konstnärer ska tystas för att de gör något som strider mot deras religiösa föreställningar. Den minoritet som tycker det är motbjudande, precis som organisationer som SION är det.”

 

Det skulle vara intressant att veta vilken källa Forsberg åberopar när han menar att nästan alla muslimer inte tycker att konstnärer skall tystas. Förmodligen är det så att de flesta inte känner till något om den här saken eller att de inte aktivt bryr sig. Men mina erfarenheter ger ändå en annan bild. En lång rad företrädare för muslimska organisationer som på intet sätt är terroristiska har uttalat sig för bojkott och krav på censur. Så var det t ex i Karlstad och tidigare i Jönköping. Aktörerna i Uppsala kan inte heller beskrivas som terrorister. Och i ändlösa debatter har muslimska debattörer framhållit att nidbilder av profeten är detsamma som att förhåna Förintelsen. Vilka representanter för merparten av muslimer som har en helt annan uppfattning återstår nog att visa.

 

Ulrika Stahres kommentar har lite mera utrymme. Så skall det låta (Aftonbladet).

 

Naturligtvis är ledaren i DN en praktpjäs. Här skrivs bland annat: ”Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna.”

 

Ja, vill man inte råka riktigt illa ut får man nog hålla sig till sekulära länder. Det var ju det där med moderniseringen.

 

 

Publicerat i debatt, Muhammedsaken, yttrandefrihet | 6 kommentarer