1516: Den magiska teatern

Postat den 2012 15 augusti av Lars Vilks

På radions kulturnyheter meddelas att såväl Pussy Riot som Occupy Wall Street blir föremål för teater. Inte särdeles överraskande, det är mycket som blir teater nuförtiden. Breivik liksom SCUM-manifestet har fått den äran. De två förstnämnda lär passera utan några nämnvärda invändningar. Pussy Riots protester mot ett kvasidiktatoriskt Ryssland och den stillsamma OWS kan inte annat än att mötas av generella sympatier, åtminstone i civiliserade delar av världen. Breivikpjäsen, som snart skall gå upp i Köpenhamn, är långt mera kontroversiell. Även Scum-manifestet har väckt frågor om lämpligheten. Men varken EXPO eller Humanisterna med Christer Sturmark har betraktat detta som djupt olämpligt.

 

Nåväl, då, för att tillmötesgå mina kritiker är jag beredd att låta SION-konferensen ingå som ett teaterstycke i RH-projektet. Stycket kommer med all säkerhet att verka kittlande; fiktion eller verklighet? Jag har som sagt en mindre roll i uppsättningen medan huvudrollen spelas av primadonnan Pamela Geller som inte brukar göra någon besviken med sina intensiva utlevelser och monologer.

 

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 3 kommentarer

1515: Stilfrågan

Postat den 2012 13 augusti av Lars Vilks

Även om det råder något speciella förhållande är det självklart att mitt RH-projekt tillhör den samtida socialkritiken. Generellt sätt opererar socialkritiken enligt två linjer. Dels genom att upplysa och undervisa betraktaren om sociala och politiska problem (vilka brukar vara samma och återkommande) och dels genom försök till direkt påverkan. Ingetdera har visat sig fungera särskilt bra. Problemet med direkt påverkan tenderar att komma alltför nära verkligheten. Det senare är också mitt problem som nu har seglat upp med mitt deltagande i SION:s konferens. De klagomål som punktligt infunnit sig har just handlat om att man inte kan se ett tillräckligt avstånd mellan konsten och den politiska verkligheten. Jag skall inte sticka under stol med att jag inser problemet och att det jag brottas med är stilproblemet. Hur skall estetiseringen utformas för att ett tillräckligt avstånd skall skapas? Jag har också problemet med att vara helt beroende av att konstvärlden reagerar och därmed (mer eller mindre motvilligt) bekräftar projektets konststatus. Reaktionerna som kommer från politiskt håll är mindre problematiska eftersom de blir det väsentliga innehållet i verket. Mina ansträngningar att finna en lämplig form har också hindret att jag inte kan använda mig av den vanliga presentationen, alltså utställningen. Den kan endast äga rum genom att mitt objekt förvaltas som en readymade och att den uppfattas som en sådan.

Publicerat i Projekt | 23 kommentarer

1514: Kulturskribenternas språk

Postat den 2012 12 augusti av Lars Vilks

Lars Melin klagar i en artikel på Newsmill över kulturskribenternas sätt att skriva. Från konstvärlden hämtar han en rad av Dan Jönsson: ”Mer konsekvent än Damien Hirst, mer provocerande än Tracey Emin lyckas hon gång på gång hitta nya sätt att kortsluta den sociala dokumentarismens estetik – för att på så vis föra den ett stycke vidare.”

 

Det han har att anmärka är att ingen vet vad dokumentarism betyder. Tämligen tunn kritik, hur många tecken tror han DN har gett Jönsson? Visserligen är det säkert svårt att förstå för den som inte hänger med i samtidskonsten men om man inte gör det är det inte troligt att man läser den här recensionen av Gilliam Wearings utställning på Whitechapell i London. För det är inte så lätt att skriva på annat sätt utan att bre ut sig. De mer traditionella dokumentärfilmerna och andra typer av dokumentation i sociala ämnen har sin estetik, Wearings projekt kortsluter dessa. Eller hur man nu skulle kunna förtydliga det. Men det behövs knappast i det här fallet.

 

En helt annan sak är Jönssons påstående om att Wearing skulle vara mer provocerande än Hirst och Emin. För vem kan man fråga sig? Jönsson verkar inte särskilt provocerad. Emellertid är det vanligt att kritikerna drar till med provokationer utan att man får veta vem som blir det. Om en provokation skall ha något för sig får man nog tänka sig att en och annan betydande konstkritiker blir upprörd. Men man kan naturligtvis också mena att den mindre konstkunniga allmänheten blir det. Om det senare skulle vara fallet är Damien Hirst och Tracey Emin i klart överläge. Jag skulle tro att den enda hit i det sammanhanget från Wearings sida är hennes beställda bidrag till The Guardian Supplement 2003. Fuck Cilla Black är en kritik av brittisk tv, dock något för subtilt för ordinära läsare.

Gilliam Wearing Fuck Cilla Black, 2003

 

Publicerat i debatt, Konstkritik | 5 kommentarer