Vilks.net

Litteraturredaktören på SvD, Kaj Schueler har tänkt till och för fram ”urholkningsbegreppet”. Han inleder med att avvisa Niclas Lundkvist kontroversiella roman Äldreomsorgen i Kågedalen. ”Steget från provokatör till propagandist kan vara kort” skriver han för att sedan behandla fallet Vilks. Och fortsätter med den intressanta frågan ”Vilket ansvar har egentligen provokatören, hädaren, den goda smakens baneman inför sin publik?”

Kaj Schueler ställer förstås inte frågan på ett generellt sätt. Steget till propagandist kan också ses som något synnerligen positivt – om det är den rätta propagandan som förs fram. Pussy Riots performance i Moskva är ju främst ett propagandanummer och de flesta bedömare anser att de tar sitt ansvar inför sin publik. Mina insatser ser Schueler däremot som problematiska och inför en kvantitativ modell för tilltagande dålighet: ”Varje gång han deltar i högerextrema eller anti-islamska sammanhang – som det danska Trykkefrihedsselskabet, eller den anti-islamska konferensen i New York – urholkar han bit för bit sitt verk och sitt syfte, samt den debatt om religionens, och i synnerhet islams, förhållande till yttrandefrihet som han i början var så angelägen om skulle ta fart.”

Nu är det ändå så att mitt deltagande i anti-muslimska sammanhang bara är en liten del av mina framträdanden. Borde inte mitt otjänliga beteende motverkas varje gång jag framträder i ”rätt” sammanhang? Plus och minuspoäng? Dessutom följer jag vart mitt projekt leder mig och de högerextrema erbjudandena är inte särskilt många. Eftersom jag är mån om att behålla min integritet hör jag inte hemma där.

I en nyss anländ kommentar av signaturen ”Da Capo” uppmärksammas programmet Panelen i SR. Här släpper Helle Klein sina fålar lösa och skräder inte på orden när man kommer in på den för henne ”ointressante” Vilks, t ex: ”nu rör det sig faktiskt om rörelser som aktivt faktiskt vill både mörda och använda våld mot muslimer”. Man kan tycka vad man vill om SION men det bör framhållas att de avvisar våld.

Konspirationsteorier har blivit populära. Rättare sagt kan man säga att de är två och att de båda talar om den kommande katastrofen som kommer att förvandla västvärlden till diktatur beskuren på dess grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter. Å ena sidan uppfattningen om Islam som sakta men säkert infiltrerar sig med krav på särbehandling och införandet av sharialagar. Å den andra främlingsfientlighetens, nynationalismens och stöveltrampets samordning. I det senare lägret ser man tecknen i det att Holland och Ungern redan har övertagits av dessa krafter. Sedan länge är Danmark förlorat. Tyskland visar tecken… Den yttersta dagen är i alla avseenden nära.

I detta spel tillhör man den ena eller den andra. Som sagt: Tertium non datur.

Åsa Linderborg har idag utsett mig till Sveriges fegaste konstnär. Detta pris har tydligen utdelats för att jag tycker att man kan föra en diskussion utan att kasta sig i armarna på endera konspirationsteorin. Feghetens konkreta sida är, enligt Linderborg, att jag slingrar mig angående mina ståndpunkter. Jaja, min ståndpunkt är att konstnären inte skall vara en politisk journalist med partipolitisk agenda. Den konstnärliga schablonen fungerar fortsatt väl, ett konstprojekt är i bästa fall något som leder till en diskussion i något väsentligt ämne. För all del kan konstnären vara med och kommentera men det är en bisak.

I sin passionerade iver att ändå få fram några kontroversiella åsikter från konstnär Vilks sida kan Linderborg ej uraktlåta att begagna den inte alltför vackra metoden att stycka ett och annat uttalande för att ge det ett nytt och för hennes ändamål lämpligt innehåll. ”Vi har för många invandrare”, säger Vilks. Men utesluter det inte helt obetydliga tillägget ”i förhållande till resurserna”. Jag säger vidare att jag inte har några synpunkter på storleken av invandringen. Det är svårt att se något anmärkningsvärt i detta. Trots att det talas om en tilltagande främlingsfientlighet och att den svenska befolkningen lider av strukturell rasism finns det en överväldigande majoritet för den invandrarpolitik som förs. Det vore inte omöjligt att t ex öka resurserna för att komma tillrätta med de problem som man faktiskt har.

Vidare har hon fastnat för att jag sade att ”Mångkultur är ’kitsch’”. Hon får för sig att jag menar att ”Midsommarfirandet är hotat”. Mångkultur blir kitsch när den är kommenderad för att arrangörerna skall visa sin generositet och sin godhet. Och att ängsligt se till att de statliga rekommendationerna för absolut delaktighet är uppfyllda. Mångkulturen lever av sin egen kraft och något annat är inte möjligt i en globaliserad värld. Midsommarfirandet är naturligtvis inte hotat. Det går fortfarande att, för den hågade, stärka sin nationalkänsla genom att hoppa runt midsommarstången sjungande ”Små grodorna”. Den gamla nationalstaten har gjort sitt men kulturarvet lever vidare. Försöker man göra ett politiskt ställningstagande för ett återupprättande av nationalstaten hamnar man obevekligt i kitschen.

Det är inte mycket Linderborg lyckas insinuera fram. Hon försöker dock ytterligare kleta ner: ”Han är inte Sverigedemokrat men delar många av deras åsikter och är tacksam för stödet de ger honom.” Vilka dessa många åsikter är skulle vara intressant att veta. Kanske är det så banalt att eftersom SD röstar i riksdagen på andra partiers förslag kommer därmed de andra partiernas åsikter att överensstämma med SD:s? Och då blir det hel del att välja på.

Ett grovt påhopp drabbar Marianne Lindberg De Geer som verkligen skall akta sig för att komma med någon som helst kritik av partiets uppfattning. Partiet är ofelbart och dess analys av sakernas tillstånd får inte ifrågasättas eller diskuteras. Linderborgs prisutdelning fortsätter. Efter att jag alltså utsetts till Sveriges fegaste konstnär tilldelas Lindberg De Geer ynnesten att ingå i ”Kulturhögern”. Inom den har man haft mage att häckla ”’PK-människorna’, kulturmarxisterna och mångkulturalisterna som dagtingar med den västerländska friheten och lägger sig platt för islamisterna.” Eftersom en sådan infallsvinkel inte kan vara annat än helt och hållet oberättigad borde den kanske förbjudas. Inte skall man häckla de rättänkande.

Clemens Poellinger som skriver elegiska minnesrunor över förlorade konstnärer kan säkert begråta även Marianne Lindberg De Geer. Om hon inte släpas till altaret för att göra avbön.

Under gårdagen blev det ordentlig fart på konstprojektets utveckling. Så mycket att det är svårt att hänga med och kommentera. Dagen avslutades med att jag deltog i SvT Debatt där jag fick tillfälle att möta Kurdo Baksi som därmed blev en pulserande kompositionsdetalj i verket. Jag får säga att jag gillar honom men det är klart att han har sina åsikter. Den artikel som han skrev igår är milt sagt demagogisk (min replik skall publiceras idag). Det råder knappast någon tvekan om var makten finns. Antagligen föreställer sig Baksi och många andra att de just kritiserar makten medan de i själva verket representerar den. Maktspråket har också blivit enkelt, det är bara att drämma till med ”Du är rasist!” Att delta i SION:s konferens oavsett med vilka intentioner är tillräckligt för att inkluderas i det högerextrema lägret. Baksis slutkläm var att han hädanefter skall kalla mig för ”den rasistiske konstnären”. Det ligger något desperat i detta. Den alltmer uttunnade rasiststämpeln åstadkommer mest en gäspning, vi har liksom hört den förut (de komiska konsekvenserna har blivit globala som i det här exemplet). Problemet är ”Tertium non datur” (Ett tredje gives icke). Självfallet finns det all anledning att rikta kritik mot Islam som politisk ideologi och religionens påtagliga brist på modernisering. Men varje försök till seriös och balanserad granskning möts med att en sådan omedelbart skyfflas in i det extrema hörnet.

Baksis artikel vill hävda att jag kontinuerligt kränker muslimer medan jag i själva verket inte har gjort stort mycket mer än rondellhundsteckningen från 2007. Att jag har blivit inbjuden att på en del (och helt ”korrekta”) platser för att tala om mitt projekt kan inte betraktas som provokationer från min sida. Mitt inhopp i SION:s konferens är knappast något som kränker muslimer. Provokationen hamnar istället hos den stora skara av debattörer och andra som inte önskar någon kritisk nyansering.

Att det är ett konstprojekt komplicerar saken. Det blir besvärligt när jag hävdar konstens rätt att bedriva undersökningar var man önskar. Finns det inte en dold agenda som när det passar gömmer sig bakom konsten? Är det inte rasism och högerextremism? Helt klart är det ingen lätt resa och risken finns alltid att konsten övermannas av den politiska verkligheten. Men jag tror inte att det blir så. Att bibehålla konsten är att understryka det fiktiva. Konsten är aldrig ”på riktigt” utan alltid med reservationen ”som om”. Min idé är att konsekvent följa de spår som projektet själv drar upp. Att det blev indraget i SION är ett faktum och så här långt får jag ändå säga att det har utlöst händelser och debatt som i det stora hela är konstruktiva. Att fnysa bort SION med några svepande formuleringar om att det är några tokstollar som har fått för sig att det finns en världsomspännande islamistisk konspiration är att göra det enkelt för sig.

Dan Jönsson gör verkligen ett försök att nyansera diskussionen i DN. Han påpekar att så länge rondellhunden behandlas som rabiessmittad lär den inte kunna begravas. Ulrika Stahre är i Aftonbladet mest bekymrad över att Marianne Lindberg De Geer inte har fördömt SION och därmed begått det svåra felet att åtminstone indirekt ha stött mitt projekt. Att hon inte tycks ha något svar på att det går för sig att bjuda in terroristorganisationer till Berlinbiennalen kan möjligen balansera detta hennes bekymmer. Ett försök till en djupare filosofisk ingång i problematiken står Staffan Lundgren (som ingår i Index redaktion) för. I en förtvivlad passus kastar han fram: ”Hade vi nyttjat vårt omdöme, de spillror som finns kvar av vårt kritiska förnuft, hade vi också kunnat uppmärksamma de logiska tillkortakommandena och inkonsekvenserna i Lars Vilks projekt och hans förfäktande av det post-estetiska institutionella konstbegrepp som han menar legitimerar hans politiska övertramp.” Han undrar vidare vad som ger konsten en rätt att bedriva de undersökningar konstnärerna önskar göra. På detta kan man svara att den rätten har konsten erövrat som en del av sin identitet. Vad som helst kan bli föremål för att estetiseras genom konsten. Men detta sker inte utan kritik utan regleras av konstvärlden. Som vi kan ser blir konstvärlden en och annan gång provocerad och står inför djupt kontroversiella uppgörelser huruvida ett verk, enligt aktuella kriterier, är tillräckligt legitimt för att bli intressant, dvs. bekräftas som kvalitativt. När Lundgrens försök till fördjupad analys skall gå in för landning tycks känslorna ta över styrningen:

”Som jag tidigare hävdat: Det Lars Vilks ägnar sig åt är inte konst utan hets mot folkgrupp för vilket det finns ett klart definierat lagrum. Detta säger oss det omdöme Vilks saknar och som konstvärlden, med få undantag, inte nyttjar.”

Här glömmer han att skilja mellan god och dålig konst. Att mitt projekt är konst är inget man behöver betvivla. Det har fortlöpande bekräftats av konstvärlden. En annan sak är hur bra det är. Sedan åberopar han plötsligt ett lagrum utan att ta reda på att den saken redan har prövats och lagts ner.

Efter att debatten hade avslutats talade jag med en konstnärskollega som inte hade några problem med att se poängerna i detta komplexa processverk. Men frågan som ställdes var hur presentationsformen skall se ut. I brist på möjligheter att göra utställningar har jag hittills agerat genom att låta verkligheten vara den visuella bilden och det teatrala händelserummet – som magisk teater. Detta fungerar bra i det aktuella tidsförloppet men projektet har också en femårig historia som det finns anledning att gestalta.