Det finns något intressant att fundera på i Pierre Huyghes uttalanden om sin utställning ”Untilled” på Documenta. Han sammanfattar: “the present, the presence, the presentation.” Och “Intensifying the presence, finding its own presentation, its own appearance, its own vitality rather than being submitted to pre-existing models — this is my interest. The exhibition is in itself, in constant change and process, indifferent to us, a creation, the invention of reality, rather than an ‘exhibition.’”
Jag drar i samma snöre. Svårigheten som är lätt att se är att mitt projekt lätt kan bli ett slagverk som enbart trummar på det politiska innehållet. Jag har inte Huyghes möjlighet att mellanlanda i en miljö där konstvärlden obevekligt åstadkommer den estetiska distansen. Självfallet är Huyghes konkreta formgivning också något som ser ut som konst. Liksom Huyghes har jag en hund (med något annorlunda signifikanser än ett rosa ben) men den försvinner lätt i den politiska terrängen. Att jag funderar i dessa banor är inte fråga om någon cynism. Presentationsformen är alltid ett val och någon neutral möjlighet gives inte.
I dagens skörd av till projektet inflödande formelement kan urskiljas lite olika sorters tankegods. Torsten Kälvemark frammanar (Aftonbladet) antisemitiska kartläggningar av judar när han kritiserar SION:s plan att kartlägga vad man kallar för islamiseringens nätverk. Jag tror det finns betydligt bättre kritik som kan riktas mot organisationen. En sådan kartläggning kommer att bli mycket omfattande och handlar om politiska åsikter. Och här är det nog väsentligare att vara med än att ställas utanför. President Obama blir säkert ett av toppnamnen. Adam Svanell (Expressen) vill se en distinktion mellan censur och att bli stoppad. Hans argument som alltså handlar om Jamtli är ”att en enskild institution tar beslutet att inte visa en viss konstnär är inte samma sak som att konstnärer kastas i fängelse. Makten hos rättsapparaten i en stat med totalitära drag låter sig knappast likställas med makten hos en museichef i Jämtland.” Om man skall jämföra en diktatur och en demokrati finns det naturligtvis vissa skillnader. En sådan skillnad är självcensuren som kan fungera utmärkt i en demokrati och följa statliga rekommendationer utan att staten på något sätt blandar sig i. Självcensuren kan också yttra sig som i Östersund. Det mångkulturprogram som museichefen hänvisade till är inte någon lokal angelägenhet.
Lars Westerberg diskuterar principsaken (Helsingborgs Dagblad) i Jamtliaffären. Han frågar sig om det är en absolut princip eller om kan det framkomma så graverande omständigheter att det är motiverat att avvisa en vald konstnär? Vad han inte nämner är att konstnärerna är valda av en känd curator. Curatorn är en garant för att de valda konstnärerna är lämpliga. Men någon absolut princip kan det inte vara fråga om. Om en av konstnärerna skulle begå ett bestialiskt mord skulle en sådan tragisk händelse naturligtvis påverka utställningen. Förmodligen hade man ställt in den. Om en konstnär gör något som kan uppfattas som olämpligt som att t ex framträda som nazist kommer curatorn att ifrågasättas. I det aktuella fallet är det emellertid ingen som på allvar tror att jag skulle vara högerextrem eller att jag inte skulle delta i konferensen som en del av ett konstprojekt även om många menar att det är omdömeslöst. Det blir alltså inte en fråga om en absolut princip. I Jamtli fallet blev resultatet att åtminstone ett antal konstnärer ansåg att uteslutningsskälen inte var tillräckliga. Andra nöjde sig med att motivera sina avhopp genom att omständigheterna hade förändrats, antingen det nu var genom uteslutningen eller genom de avhopp som redan hade gjorts. Någon given solidaritet kring en principfråga kan man inte tala om. Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler har dessutom erbjudit Jamtli en ersättningsutställning. Motivet för denna utställning tycks vara att konstnärerna vill presentera en ”riktig” provokation som riktar sig mot både makten och konstvärlden vilket de menar inte var fallet med Jamtlis bidrag till den provocerande konsten.
Björn Wiman ger sig på det stora ämnet om konsten kan vara ond och vidare kommentarer i detta fängslande ämne får vänta till ett lämpligt tillfälle. Här vill jag bara notera den frikostighet med vilken begreppet ”rasism” används. Wiman skriver: ”konstnären ska tala på en rasistisk konferens.” Därmed tog han sista steget i det retoriska tripp-trapp-trull-spelet: Antiislamsk, antimuslimsk, rasistisk.
