1540: Den ljuva september

Postat den 2012 18 september av Lars Vilks

Min stora konstperformance Konferensen är utförd i klassisk fyrsatsig symfoniform. Den första satsen, allegro molto appassionato, med undertiteln ”förfasandet över att han skall åka”, den andra satsen, andante lento, titulerad ”en gång i Östersund”, den tredje, scherzando cantabile: ”The Wrong Gallery” samt den ännu pågående fjärde, allegro vivace espressivo: ”The Iceman Cometh”.

 

Under tiden arrangeras ett litet kammarspel Mötet som äger rum på lördag i Galleri Draupner utanför Århus i Danmark. Två bildkonstnärer möts, rollerna spelas av mig och Kurt Westergaard. Historien är mycket enkel: Den ene konstnären ställer ut och den andre kommer till utställningen. Sålunda ett möte i monsunen med mycken vapenskrammel.

 

För övrigt kan man nästan varje dag följa den ändlösa såpan om konspirationerna. För den nytillkomne (om det är möjligt att tänka sig en sådan), detta har hänt: Den ena gruppen föreställer sig att islamisterna medelst hasning samt lock och pock tränger in i varje vrå. Beviset för detta är att deras femtekolonnare är beredda att överlämna allt i deras händer på det att imperiet skall falla. Den andra gruppen tillbakavisar detta och menar istället att det endast rör sig om falska utsagor: I själva verket är de själva på marsch och har köpt nya stövlar som de putsar varje dag.

 

Dagens rekommenderade avsnitt nr 1 författas av Maja Hagerman i DN. Jag nöjer mig med två citat: ”nazismen föddes i början av 1920-talet i München” och ”för Anders Behring Breivik var den uppenbar”. Utifrån dessa citat är det tämligen enkelt att konstruera resten av innehållet. Dagens rekommenderade avsnitt nr 2 författas av Johan Malmberg i Helsingborgs Dagblad. Han skriver bland annat följande: ”Expressens ledarskribent Anna Dahlberg förra helgen skrev att ’Vi kan inte låta Sverigedemokraterna hålla flyktingfrågan som gisslan. Vi behöver prata om den växande strömmen av asylsökande till Sverige’. Hon gör sd en ofantlig tjänst genom att underförstått säga att svensk asylpolitik inte kan diskuteras. Men vem har påstått motsatsen? Just det. Sd.” Även om svensk asylpolitik inte kan diskuteras bör man inte nämna saken. Nämner man saken har man med all sannolikhet inte rent mjöl i påsen. Man kan också formulera det så här: Svensk asylpolitik kan inte diskuteras, uttala inte det och försök inte heller diskutera den.

 

Ännu en dag i våra liv då rasister och nazister står som spön i backen, liksom vi hör klagovisorna från de rättrådigas kör. Men skämt åsido, det ovanstående stycket utgör en enkel handledning till hur man med minsta möjliga ansträngning skriver en antirasistisk artikel som förmodas göra världen bättre eller åtminstone få artikelförfattaren att känna sig som en mycket god människa.

 

Om det skulle vara någon som saknar den internationella samtidskonsten så kan man ta för sig här. De fem senaste årens mest genomträngande och minnesvärda konstverken i en 100 i topp lista. Chris Marclays The Clock blev vinnaren.

 

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m, Projekt | 24 kommentarer

1539: Sopkvastsdebatt

Postat den 2012 17 september av Lars Vilks

Journalisten Annika Hamrud var på plats i New York och i hennes artikel (SDS) finns en del av intresse. Hon undrar t ex vilka frågor jag menade skulle diskuteras utifrån konferensen. Jag vill mena att först som sist bör det diskuteras om det skall vara möjligt att föra en balanserad diskussion kring islam, rasism och flyktingpolitik. Problemet är, och det torde inte vara obekant, att det inte finns någon plats annat än de två hörnen: Islamofoberna och de främlingsfientliga (rasisterna) i det ena hörnet och de rättänkande i det andra. Det som dyker upp sopas in i det ena eller det andra hörnet.

 

Jag menar också att konferensen ger en del andra uppslag. Vilken betydelse har egentligen SION? Är dess försök till expansion genom att sluta sig samman med diverse rörelser från andra håll något som kan förstärka rörelsen? Och vad skall man använda islamkritik till? Med lite nyfikenhet kan en journalist hitta en hel del utöver att utgjuta sina moraliska betänkligheter vilka knappast gör världen mycket bättre.

 

 

En något gåtfull formulering är det här:

 

”När Lars Vilks påbörjade sitt konstprojekt med rondellhunden handlade det om konstens gränser. Runt om i världen finns kränkta och lättmanipulerade unga män som kan utnyttjas till våld om de hetsas till det. Ritar man en karikatyr av profeten Muhammed riskerar man att användas av dessa krafter och det finns risk för att människor dör i andra länder.”

 

Jag kan inte förstå det här på annat sätt än att Hamrud menar att man inte bör karikera profeten, dvs. den auktoriteten bör man inte ifrågasätta. För då kan detta utnyttjas av hetsarna. Därmed skulle hetsarna stå som segrare i kampen om vad som får sägas.

 

Det är riktigt att mitt projekt inledningsvis handlade om konstens gränser men det blev snart något annat, nämligen ett processverk som förgrenade sig långt utanför konstens gränser. Och jag har fortsatt med att följa upp den processen varav SION-konferensen är en del.

 

Hamrud vänder sig sedan till Nathan Lean (välkänd och starkt engagerad anti-antijihadist):

 

”Nathan Lean ser ingen skillnad mellan Lars Vilks och Steve Klein, en av personerna kring filmen ’Innocence of Muslims’ som bland annat lett till upplopp och att upp emot fjorton personer dödats i Benghazi i Libyen och fyra människor i Sanaa i Jemen.”

 

Även om Lean tillhör det ”rätta” hörnet bör man nog inte tilltro honom alltför mycket. Likaväl som antijihadisterna är uppfyllda av sin övertygelse är anti-antijihadisterna uppfyllda av sin övertygelse. Om Lean inte ser någon skillnad på Vilks och Klein kunde Hamrud ha bett honom läsa på lite bättre. När Lean drar till med en sådan schablon är han lika enkelspårig som en del av sina motståndare.

 

Hamrud har känslor och det vibrerar en hel del i texten, t ex här:

 

”Han var ytlig, hans tal fullt med skämt som ledde till skratt. Han drev med dem som attackerat honom och de råaste skratten kom när han berättade om de som misslyckades bränna ner hans hus och istället fick brännskador.”

 

Jag tyckte inte själv att jag var ytlig, jag redogjorde klart för vilken position jag intog som konstnär och hur jag såg på mitt projekt. Tydligen tycker inte Hamrud om den stil som jag använder, men den är medveten. Det hon skriver i den följande meningen med att jag ”drev med dem som attackerat honom” ger intrycket av att detta skulle vara felaktigt. Jag kan emellertid inte se något moraliskt förkastligt i att driva med sina tilltänkta mördare. ”De råaste skratten”, med de orden vill hon tydligen demonisera publiken. Men jag kan säga att jag har berättat den här historien för många publiker och skratten skiljer sig inte åt. Åsa-Nisse-terrorister är en genre med komik och komiken drabbar ingen oskyldig.

 

Hamrud har hängt upp sig på att jag sade att folkmordet i Srebrenica har föranlett en del kritiska synpunkter. Allt som har lagts fram är dock inte kristallklart och detta är också välkänt vilket man lätt kan ta reda på. Gellers tvivel på folkmordet torde dock huvudsakligen bygga på konspirationsteorier. Jag har inte haft möjlighet att närmare studera det omfångsrika material som hon menar ger stöd åt hennes uppfattning. Kritik mot folkmordet finns sammanställt på Wikipedia för den intresserade.

 

En annan fråga som kan vara värd att diskutera är huruvida islamofobi är ett globalt begrepp. Om man tänker på Israel och Indien. Om man i dessa länder räds för islam och muslimer är man då islamofob? Eller skall man se en sådan oro som inte helt orimlig?

 

Jag håller med Hamrud om att konferensens råaste uttalande kom från hinduaktivisten och Indienamerikanen PhD Babu Suseelans ”Muslimer förökar sig som råttor” vilket följdes av ”Islam kan stoppas. Den kan sopas bort.” Bildade och långtgående antijihadister brukar uttrycka sin oro för den muslimska tillväxten med andra ordval. Oron grundas på det snabbt ökande antalet muslimer: Mellan 1970 och 2009 ökade antalet från 551 miljoner till 1,57 miljarder. Tanken att islam skulle ta över världen genom folkökning är en i dessa kretsar vanligt förekommande uppfattning men statistiska beräkningar visar att förändringarna inte kommer att vara särskilt stora: 2010 utgör muslimerna 23,4% av världens befolkning och kalkyleras 2030 till 26,4%.

 

 

Publicerat i Projekt, yttrandefrihet | 9 kommentarer

1538: Kulturskribenter visar vägen

Postat den 2012 15 september av Lars Vilks

Konstvärldens paradoxer äro fängslande. Nils Forsberg föreslår i Expressen att det skulle göras en storslagen ”rejäl episk” Hollywoodfilm om profetens liv. Han tar sedan tillbaka detta då avbildningar inte är särskilt önskvärda i den islamska världen. Men avslutar likafullt: ”Jag tror det här skulle kunna rädda både Hollywood och världsfreden.” Man skulle sålunda kunna rädda världsfreden om man gjorde den film som man tyvärr inte kan göra. Jag inväntar fler vinnande förslag till räddandet av världsfreden från den politiskt medvetna konstvärlden.

 

Gunnar Bergdahl (HD) är som han brukar mer arg än saklig. Men jag uppskattar alltid en äkta ”Bergdahlare”. Han gör t o m ett försök att uppställa lite hemmasnickrad visdom:

 

”Ty det finns ett ansvar som individ inför världen.”

 

Ja, det kan säga. Men vilket ansvar? Ansvaret att ifrågasätta religiösa auktoriteter som kräver lagstiftning grundad på religiösa texter? Eller ansvaret att försvara de mänskliga rättigheterna?

 

”Ett ansvar som innefattar våra handlingar och dess konsekvenser.”

 

Jodå, Giordano Bruno brändes på bål för kätteri 1600.

 

”Vi är människor, delar av en helhet. Inte brickor i ett brädspel.”

 

Här undrar jag vad som kännetecknar denna helhet. Den tycks bestå av lite och varje och Bergdahl tycks mena att den består av onda och goda. Vilka regler gäller för hela detta sammansatta gäng?

 

Därefter övergår Bergdahl till ett återkommande ”Det är därför” vilket avslutas med:

 

”Det är därför jag känner en stor leda inför Vilks projekt kring yttrandefriheten.

Den existerar, räcker inte det?”

 

Lite väl snabbt på slutet. Är det ett projekt kring yttrandefriheten? Bergdahl äger givetvis betraktarens rätt att själv skapa verket men bortsett från detta borde han kanske ha diskuterat det lite mer intressanta om processverket och dess väg genom världen. Själva avslutningen kanske är symptomatisk, han tycks mena att yttrandefrihetens väsen är att existera och ej att användas.

 

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 5 kommentarer