1558: Utan rasism stannar Sverige

Den alltmer accelererande jakten på möjliga rasister är naturligt nog en affärsidé. Den har något av dissidentspaningen i Sovjet och McCarthys jakt på kommunister över sig, men i dessa fall utvecklades aldrig några affärsmässiga riktlinjer. En annan skillnad är den identitetspolitik som nu forsar in i partipåsen. Professor Bertil Rolf har utvecklat en rad synpunkter på de möjligheter som kränkningsindustrin tillhandahåller (Newsmill).

 

En högst väsentlig faktor är att lokalisera de talrika rasisterna. Enligt tidskriften Arena har en ny art uppstått som dock är lätt identifierbara genom kännetecken som en okularbesiktning oundvikligen avslöjar:

 

Tidskriften ger också en vacker katalog över uttalade rasistsymptom där självfallet statsminister Reinfeldt intar en centralposition. Rasismen rasar överallt och har allvarligt infekterat riksdagspartierna. Sverige och Europa lider av ”en allt mer uttalad vardagsrasism.” För att ytterligare granska rasismens anatomi kan följande taxonomi med fördel tillämpas:

 

Kategori 1 utgörs av de klassiska biologiska rasisterna. De är inget större problem eftersom de är sällsynta, förutsägbara och marginaliserade.

Kategori 2 är rasister med dold agenda och som uppträder politiskt korrekt. De kan kännas igen enligt bilden ovan men om de döljer sina skamliga motiv genom att inte bära sina märken kan den ändå, och utan större svårigheter, igenkännas genom vilka politiska frågor de gärna diskuterar och genom sitt umgänge.

Kategori 3 finner man i den etablerade politiken (dock ej Sverigedemokrater som ingår i Kategori 2). Exemplen är otaliga (åtminstone ett 10-tal) och utgörs av enskilda politiker och partistyrelser som har besmittats genom att inte kunna motstå att ta del av främlingsfientliga artiklar och hatpropaganda på nätet.

Kategori 4 är övriga folket som ej faller under kategorierna 1 – 3. Då denna population är mycket stor måste den åtgärdas med ständiga påminnelser om den skuld den bär. De bör dagligen undfå stora doseringar av politiskt korrekthet och åtminstone sex gånger dagligen upprepa frasen Mea Culpa, Mea Maxima Culpa.

 

För att möjliggöra en förintelse av all rasism är det också tillrådligt att vidareutveckla rasismens kärnpunkt: Fastställandet av godtagbar kränkning. Det bör givetvis vara så att den som säger sig vara rasistiskt kränkt också är det i juridisk och moralisk mening. Den gamla regeln från 2008 gäller än så man får vara snabb att reagera: Först kränkt vinner.

 

Som t ex Patricia Lorenzoni skriver i dagens Helsingborgs Dagblad:

”Kanske är det dags att vi erkänner att rasismen är del av luften vi andas, att vi alla har den i vårt system. För vissa gör den bara mer ont än för andra.”

 

Inte bara dags, det är redan fullbordat. Och en strålande affärsidé liksom det är en oöverträffad identitetspolitik. De rättrogna är på väg att skapa den goda och rena människan under förutsättning att de assisteras av den lilla men högljudda grupp som bidrar till de kränktas kör.

 

Dagens vidare konstunderhållning utgörs av mångkulturell testkörning i Ladonien. Kan ses här.

 

 

Publicerat i debatt, Nimis, Projekt, yttrandefrihet | 37 kommentarer

1557: Kompositionselement

Under en längre tid har min blogg ägnats åt mitt eget konstprojekt, enkannerligen den del som är känd som Konferensen. Saken inleddes på allvar den 6 augusti och har alltsedan dess gett upphov till många åsikter. Detta lär väl fortsätta ännu en tid men jag tänker mig att det snart blir tillfälle att återkomma till den konstbevakning som brukar dominera innehållet här.

 

Dock skall det uppmärksammas att bloggens kommentatorer kan åstadkomma små intressanta utvikningar i projektet. Vår kärve kommentator, religionshistorikern Jonas Svensson, krävde ersättning för sin medverkan i konstprojektet. Jag bad honom sända en faktura vilket han också gjorde. Det var min förhoppning (som också uppfylldes) att han skulle utföra faktureringen och därmed skapa ett rätt intressant inslag i verket. Att det hela institutionellt tillhör konstvärlden bekräftas idag i DN där saken omtalas under ”konst och form” och där fakturaställaren uttalar sig. Fakturan kan jag se som ett inslag i en utställning. Förmodligen har man ingen copyright på fakturor men om ”utställaren” (lägg märke till dubbeltydigheten) propsar på sådan får han inkomma med en faktura avseende fakturan.

Ett av Jonas Svenssons bidrag till projektet

 

Täppas Fogelbergs äventyr kan även följas på hans blogg. Det mest bestående av hans skriverier är hans ifrågasättande av mitt behov av livvakter. Det uttalandet kan inte förstås som ironi. Fogelberg är inte ensam om den uppfattningen. Däremot borde han ha varit så klartänkt att han inte skyller på mig. Vårt demokratiska system ger vissa möjligheter att tilldela enskilda personer skydd. Säpo gjorde bedömningen att jag skulle få detta skydd. För dem som tycker att det finns principiella fel i denna inrättning är det möjligt vända sig till sina politiker eller på annat sätt bilda opinion. Fogelberg kan ju sägas göra ett försök till sådan opinionsbildning men av en offentlig person i hans position kan man kräva lite mer än det han kastar ur sig. Han har överhuvudtaget inte tagit reda på fakta i målet och när han skall försöka rätta upp på sin diatrib anklagar han mig utan grund att vara beundrare av David Irvin.

 

På sin blogg får han mycken stöd av sin omgivning och där hänvisas också till filmaren Ingela Romare. Hon har skrivit en rätt märklig bloggpost där hon tycker att självmordsbombaren i Stockholm hade orsak att reagera:

 

”En ung man spränger sig själv till döds. Han anger som ett av sina två skäl vår tystnad inför vad Lars Vilks gör när han skändar profeten Mohammed i sitt konstexperiment. Han menar av vi alla just genom vår tystnad är delaktiga. Att vi bär ett ansvar. Jag menar att han i detta avseende har rätt.”

 

En minst lika bisarr text presterar hon om ett möte med mig och livvakterna:

 

”Vad är det egentligen som Lars Vilks drar in oss alla i? Och vad är det, som vi, värnlöst och naivt låter honom dra in oss i? Vart tar vår möjlighet till spontan närvaro i livet vägen? Vart tar vår glädje över en delad konstupplevelse vägen?”

 

Andra röster kan låta helt annorlunda, som t ex på författaren och journalisten Jenny Morellis blogg.

 

Jag skall inte klaga. Det konstnärliga mantrat är obevekligt: ”Jag vill starta en diskussion”. Och utan ett kontroversiellt inslag blir det ingen diskussion.

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 18 kommentarer

1556: Glödande affekter

Ett lika bisarrt som oväntat inslag i RH-projektet är Täppas Fogelbergs inhopp med påföljande uthopp. För sina knaggliga krönikor fick han tillsägelse av ledningen och får dessutom stå över nästa gång hans program går ut i etern. Då skall han diskuteras. Sammantaget är det inget dåligt inslag i projektet. Det faller under rubriken ”affekter och överilningar”. Ett bevingat uttryck kan måhända dröja kvar: ”Täppasironi”, sådan ironi som är ogenomtränglig.

 

Under samma rubrik kan också anföras Annika Hamruds artikel på Newsmill. Man kan här se vad som händer när affekt och ideologisk övertygelse tar överhanden. Det går naturligtvis för sig att kritisera SION-konferensen och mitt deltagande där. Men Hamrud vill så gärna finna det dräpande. När känslorna tar överhand blir det bara rörigt när hon försöker säga vad jag skulle ha sagt på Publicistklubbens debatt:

 

”…han påstår att Pamela Geller och hela mötet reagerade negativt mot råttuttalandet, ett uttalande som talaren gjort förr när han varit inbjuden av Geller. Vilks säger också att Pamela Geller säger att hon inte är rasist.

Men hur var det nu? Tidigare under kvällen och i flera intervjuer har Vilks sagt att han inte tar ställning, att han enbart är en processkonstnär som låter saker ske.”

 

Ja, inte tar jag ställning. Jag tror inte jag har sagt att hela mötet reagerade negativt, men det är helt klart att de ledande gestalterna gjorde det. Inte för att det för dem betydde så mycket att indiern hasplade ur sig ”råttor” utan att det inför öppen ridå blev en mindre lyckad framtoning av konferensen. Säkerligen menade talaren inte någon våldsbetingad bortsopning utan irriterade sig hatiskt på det i dessa kretsar ofta framhållna ”demografiska problemet”. Fortsättningen av det här citatet är underligt. Pamela Geller säger ständigt att hon inte är rasist och det är vad jag upprepar. Jag vet inte heller att hon skulle ha blivit åtalad för något sådant eller beslagits med dylika uttalanden. Hamrud får också för sig att mitt ansiktsuttryck ändrades vid råttsekvensen och att jag gav uttryck åt fasa. Var detta fasansfulla ansikte finns någonstans är nog i skrivarens egna känsloutbrott. Hela artikeln är en typisk jag-skall-komma-åt-skrivning. Men hon kommer intet åt för det finns intet att komma åt. Eller vad sägs om det här?: ”Uppdrag granskning som visades i förra veckan visar en konstnär som verkar trivas mycket bra bland antimuslimerna och som har flera vänner med bland deltagarna.” De enda jag känner sedan tidigare är Lars Hedegaard och Ingrid Carlquist, artikelförfattaren menar tydligen att det är graverande. Ett försök till görs:

 

”Han menar då att han inte tror någon kan ta illa upp av hur sagoboksfiguren framställs och att inga barn skulle reagera på rasismen om de läste Tintin i Kongo. Han får däremot inga frågor om hur han ställer sig till att kalla muslimer för vildar.”

 

Min enkla synpunkt i styckets inledande mening är att barn i allmänhet kan skilja mellan fiktion och verklighet. De brukar veta vad som gäller. Det är djupt osannolikt att Tintin i Kongo i dessa kretsar skulle skapa eller förstärka rasism. Den andra meningen måste vara så nära en ren affekt man kan komma. Hamrud får bara fram en retorisk fråga. Pamela Geller har i sin beryktade annonskampanj avvisat ”vildar” (”savage”) i sitt försvar av Israel. Hon har också bemött kritiken att hon skulle mena muslimer med att den som läser det så måste vara islamofob. Onekligen en fyndig vändning och sådana är Geller full av. Liksom Hamrud är hon en starkt affekterad personlighet, känd för sina utbrott, men också känd för att kunna formulera sig ur (mer eller mindre trovärdigt) den massiva kritik som hon får.

 

Hamrud räknar upp en lång rad av välkända argument för Geller-bashing, som hon troligen har hämtat från sajten loonwatch som ägnar Geller stort intresse. Geller har besvarat en del av den uppräknade kritiken. Att hon anser att Obama är muslim är något som är helt vedertaget i dessa antiislamistiska kretsar. Emellertid är Geller & Co helt immuna mot dessa utfall. Tvärtom ger det ständig energi åt åsiktsmaskinen. Geller är helt beroende av provocerande utspel som hon gång på gång lyckas genomföra och få stor uppmärksamhet för. Jag tror inte heller att Fox News har tagit avstånd från henne, hon medverkade där för ett par dagar sedan. Hon har alltför goda förbindelser för det. Vill man komma åt saken får man prestera något annat än att haspla ur sig de vanliga påståendena om Gellers galenskap. Hamruds alltför ivriga önskan att klämma till både Geller och mig och dessutom få oss in i samma fålla blir inte mycket mer än att man kan förstå att hon är uppfylld av sin ideologiska stöpform. Tydligen vill hon egentligen inte ha någon kritik utan enbart låta Geller och SION fortsätta sina kampanjer. Fjärran från det idylliska Sverige. När ideologier leder till en fanatisk tro på den egna godheten blir det alltid elände. Hamrud och Geller är på den punkten identiska. Blott har deras ideologiska övertygelse skilda ändamål.

 

Ett ännu värre exempel på bristande research kommenterar Peter Ekström i Kulturdelen. Den här ramsan (i Folket i Bild/Kulturfront) av författaren Hans O. Sjöström är inte dålig och kvalificerar sig direkt för en plats i konstprojektet (RH for dummies):

 

”När han ritar en streckteckning av något som sägs föreställa en rondellhund och påstår att den föreställer profeten Muhammed och får den publicerad i en dansk tidning lyckas han väcka enorm uppmärksamhet för att hans yttrandefrihet hotas. Hotet består i att en del svenska tidningar inte publicerar hans bild och att han har blivit avstängd från en utställning på Jamtli i Östersund dit han först blivit inbjuden.”

 

En liten pärla.

 

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 25 kommentarer