Den alltmer accelererande jakten på möjliga rasister är naturligt nog en affärsidé. Den har något av dissidentspaningen i Sovjet och McCarthys jakt på kommunister över sig, men i dessa fall utvecklades aldrig några affärsmässiga riktlinjer. En annan skillnad är den identitetspolitik som nu forsar in i partipåsen. Professor Bertil Rolf har utvecklat en rad synpunkter på de möjligheter som kränkningsindustrin tillhandahåller (Newsmill).
En högst väsentlig faktor är att lokalisera de talrika rasisterna. Enligt tidskriften Arena har en ny art uppstått som dock är lätt identifierbara genom kännetecken som en okularbesiktning oundvikligen avslöjar:
Tidskriften ger också en vacker katalog över uttalade rasistsymptom där självfallet statsminister Reinfeldt intar en centralposition. Rasismen rasar överallt och har allvarligt infekterat riksdagspartierna. Sverige och Europa lider av ”en allt mer uttalad vardagsrasism.” För att ytterligare granska rasismens anatomi kan följande taxonomi med fördel tillämpas:
Kategori 1 utgörs av de klassiska biologiska rasisterna. De är inget större problem eftersom de är sällsynta, förutsägbara och marginaliserade.
Kategori 2 är rasister med dold agenda och som uppträder politiskt korrekt. De kan kännas igen enligt bilden ovan men om de döljer sina skamliga motiv genom att inte bära sina märken kan den ändå, och utan större svårigheter, igenkännas genom vilka politiska frågor de gärna diskuterar och genom sitt umgänge.
Kategori 3 finner man i den etablerade politiken (dock ej Sverigedemokrater som ingår i Kategori 2). Exemplen är otaliga (åtminstone ett 10-tal) och utgörs av enskilda politiker och partistyrelser som har besmittats genom att inte kunna motstå att ta del av främlingsfientliga artiklar och hatpropaganda på nätet.
Kategori 4 är övriga folket som ej faller under kategorierna 1 – 3. Då denna population är mycket stor måste den åtgärdas med ständiga påminnelser om den skuld den bär. De bör dagligen undfå stora doseringar av politiskt korrekthet och åtminstone sex gånger dagligen upprepa frasen Mea Culpa, Mea Maxima Culpa.
För att möjliggöra en förintelse av all rasism är det också tillrådligt att vidareutveckla rasismens kärnpunkt: Fastställandet av godtagbar kränkning. Det bör givetvis vara så att den som säger sig vara rasistiskt kränkt också är det i juridisk och moralisk mening. Den gamla regeln från 2008 gäller än så man får vara snabb att reagera: Först kränkt vinner.
Som t ex Patricia Lorenzoni skriver i dagens Helsingborgs Dagblad:
”Kanske är det dags att vi erkänner att rasismen är del av luften vi andas, att vi alla har den i vårt system. För vissa gör den bara mer ont än för andra.”
Inte bara dags, det är redan fullbordat. Och en strålande affärsidé liksom det är en oöverträffad identitetspolitik. De rättrogna är på väg att skapa den goda och rena människan under förutsättning att de assisteras av den lilla men högljudda grupp som bidrar till de kränktas kör.
Dagens vidare konstunderhållning utgörs av mångkulturell testkörning i Ladonien. Kan ses här.
