Angående böneutropsanläggningen kan meddelas att den finns kvar men det är inte säkert att den fungerar. Det förefaller som om det inte finns någon ström i ledningen. Ett mera uttalat försök skall göras i morgon. För det är en utomordentlig idé som Jonathan Pye har genomfört – utan att helt förstå möjligheterna av en utveckling från 2.0 till 3.0.
I övrigt är Peter Ekström och jag åter igång med en konstdebatt. Konstteori är inget stort ämne i dagens konstvärld. Som jag ser saken har vi här en av orsakerna till samtidskonstens stagnation. Stagnation kan vara överord eftersom det händer mycket i konsten. Artreview har publicerat sin lista över de 100 mest inflytelserika i konstvärlden. Den analys som följer upp detta i The Guardian menar att dagens internationella konstvärld består av två opponenter, dels de som ser konsten som ett politiskt instrument och dels konstmarknaden. Lite för enkelt, konstmarknaden är alltid närvarande men får också mycket kritik av den initierade samtidskonsten. Någon form av kompromiss måste alltid slutas eftersom man inte kommer ifrån att någon måste betala. Men fortfarande är det mycket högre status att delta i någon äkta konstbiennal än att ställa ut hos Larry Gagosian. Listans etta är Carolyn Christov-Bakargiev eftersom hon var ansvarig för Documenta. Gagosian är tvåa. Men snarare är den aktuella striden om hur mycket politisk konsten skall vara. Politisk aktivism eller mera moderat världsförbättring.
Per Ekström (Kulturdelen) skriver som vanligt ironiskt om mitt framhävande av den institutionella teorin. Jag har svårt att se något alternativ. Teorin har tillkommit för att kunna förklara varför något är konst. Vilken är den gemensamma egenskap som gör något till konst? Eftersom konst kan vara vad som helst är det ingen yttre sådan. Det enda som man kan vara överens om är att konstvärlden kallar något för konst. Sedan har konstvärlden skäl till detta men det går inte riktigt att göra någon konstteori av det. Den institutionella teorin är inte heller kontroversiell, åtminstone inte i dess okomplicerade form. Ekström vill ge definitionsrätten åt varje enskild betraktare. Vad jag förstår blir det samma sak, den enskilde betraktaren är medlem i konstvärlden och kan uppfatta något som konst – och då är det konst enligt den institutionella teorin. Övriga konstvärlden kommer inte att protestera om det inte rör sig om ett rent missförstånd. Däremot är kvalitet en annan femma. Eftersom konstvärlden bygger på något som gäller och äger aktualitet kommer kvalitetsbegreppet inte att utsättas för inflation. Man måste förstå att en förutsättning för kvalitet är kunskap. Den som inte följer med kommer att ha stora brister i sina bedömningar. Att veta vad som sker och vilka referenser och teorier man kan ha tillgång till och som diskuteras kommer man inte ifrån. På så sätt är det givet att den trängre delen av konstvärlden agerar utifrån kunskap och erfarenhet. Är man inte tillräckligt intresserad är det svårt att hävda sig. Och det är inte särskilt märkligt.
Mitt uttalande ”Ansvaret för ett konstverk ligger i dess konstaspekt. Vad som ligger utanför konsten är något annat”, var något oklart. Jag menar att i detta ingår också materiella egenskaper. Arrangerar man ett konstverk som skall användas av besökare är säkerheten en del av konstansvaret. Detta ansvar kan vila på konstnären eller arrangören. Sedan går Ekström in på vad han kallar för missbruk. Ett konstverk kan, utan att konstnären har en sådan intention, bli ett symbolobjekt för politiska extremister. Sådant är dock svårt att lasta konstnären för. Självklart är det komplicerat. Ekström nämner sedan Yoko Onos Cut Piece och undrar om det verkligen är något som man skall delta i. I Cut Piece från 1960 låter hon betraktarna klippa bort hennes kläder. Här får man nog säga att det låter sig göras eftersom verkkställigheten är i enlighet med konstnärens intentioner. Cut Piece säger hon, handlar om tilltro. Med vassa saxar i händerna måste konstnären lita på åskådarna. Skulle ingen göra något blev det liksom ingenting alls av det här.
Så var det Pamela Geller som är en del av mitt konstprojekt, ingående i Konferensen. Här menar Ekström:
”Men att se levande människor med egen agenda som readymades är minst sagt problematiskt. Människor har en tendens att gå sina egna vägar. Vem vet, Pamela Geller kanske gör avbön nästa vecka och konverterar till islam – konstigare saker har hänt. Att avgränsa en bit av Pamela Geller, åsiktsmässigt, tidsmässigt eller på något annat sätt, är svårt. Människor har ofta anspråk på att få vara både hela och komplexa.”
Som han själv citerar är Pamela Geller en del av verket under tiden för Konferensen. Om hon senare skulle inta en helt annan position än den hon hade vid detta tillfälle, spelar inte så stor roll för konstprojektet. Varför skulle det vara problematiskt?
Ekström passar sedan på att hacka på den institutionella konstteorin som han uppenbart inte riktigt förstår. Den ger inget som helst frikort angående ansvaret. Konstvärlden, inte minst, fungerar som ansvarsnämnd. Den skall ge sitt godkännande. Och den är i regel minutiös. Reglerna är dessutom välkända: Du skall agera för de svaga och utsatta, du har rätt att hårt kritisera de kapitalistiska makthavarna osv. Fallen kan ofta bli föremål för omfattande diskussion. Anna Odells konstprojekt kritiserades för att det skulle ha kunnat drabba någon som behövde vård. Men då hon samtidigt agerade för de utsatta och kritiserade vården fann man sig ändå föranledd att försvara det. Pussy Riots aktion var kränkande för den enskilde troende. Men projektet var riktat mot kyrkans som politiskt maktfaktor och Putins regemente vilket vägde tyngre. Den institutionella teorin ger ingen annan draghjälp än precis det faktum att konstvärlden avger ett moraliskt omdöme och därmed bekräftar ett konstverks status.
Vindarnas Torn, där man högst upp kan skymta den något märka boxen med batteri och högtalare.