Den långa diskussionen med Peter Ekström fortsätter (Kulturdelen) och jag tycker att dessa konstdebatter är både befogade och intressanta. Ämnet den här gången handlar om konstens ansvar. Ekström har hängt upp sig på ett grundläggande element i konsten: Betraktaren skapar verket. Det betyder naturligtvis inte att konstnären är fri från ansvar. Konstnärens ansvar kommer att granskas av konstvärlden, men det kan också beröra sådant som ligger utanför konsten och självfallet får konstnären ta ansvar även för detta. Ett av de mest extrema verk som har gjorts är John Duncans Blind Date (1980) en performance där han har samlag med ett lik. När det uppförs spelas det upp ett ljudband från händelsen. Jag känner inte till om detta har fört med sig några rent legala konsekvenser men konstvärlden har förstås reagerat. Duncan, som har ställt ut många gånger i Sverige, var inbjuden till Iaspis som gästkonstnär för ett tiotal år sedan. Då Blind Date blev uppmärksammat avbröts samarbetet. Jag minns händelsen eftersom det skickades ut protestlistor som uppmanade konstnärer och andra aktörer att agera för att Duncan skulle avvisas. Men Blind Date kan försvaras och man får nog säga att det idag framstår som ett relativt accepterat verk. Och det har sin historia som Duncan har förklarat.
När det handlar om dagens socialkritik är den ingen entydig bild. Ekström menar:
”Att inte stå för den moral som ligger till grund för framförd samhällskritik är inte bara fegt, det motverkar också kritikens innehåll och kraft. En narr kan naturligtvis säga sanningar men kan knappast förändra samhället.”
Det förekommer att konstnärerna gör entydiga ställningstaganden antingen genom sina verk eller genom att lägga fram sina intentioner. Men kritiken behöver inte alls vara självklar. Så är faktiskt det mesta av den sociala kritiken. När Artur Zimijewski låter sina nakna aktörer springa lekfullt omkring i koncentrationslägrens gaskammare, vad är det han exakt vill säga? Man kan nog påstå att det här finns någon form av kritik som både har innehåll och kraft och som är provocerande. Men vilken är moralen? Eller när Santiago Sierra vill genomföra en performance i Sharjahbiennalen där namnen på dem som dog i terroristdådet i Madrid 2004 (curatorerna sade efter en del diskussion nej) skall läsas upp. Vad vill han framföra för kritik och vilken är moralen?
Entydiga verk förekommer alltså, men svagheten i dessa är uppenbar. Det är politiska frågor som är så angelägna för konstnären att konstidentiteten sätts åt sidan för en odelat politisk paroll.
Ansvarsfrågan kan vara komplex som i fallet med Maria Lind och Tensta Konsthall. Hon samarbetade (jag har skrivit om detta tidigare) för en tid sedan med Bukowskis som i sin tur ägs av Lundin Oil. I samband med att Astrup Fearnley Museet också har stuckit fingrarna i samma olja åberopas på Kunstkritikk den diskussion som fördes i Sverige. Vems är det moraliska ansvaret? Gjorde Maria Lind fel? Och hur är det med de deltagande konstnärerna? Vilka konsekvenser, bojkott?
Konstnärligt ansvar är en komplicerad affär men man kan vara övertygad om att konstvärlden inte tar lätt på frågan. Ekström menar:
”Lars Vilks lägger ansvaret för konsten hos ’konstvärlden’ vilken i ena stunden är vi alla och i den andra styrs den av en liten elit. Han säger också att konstnärens ansvar är en ’inomkonstlig’ angelägenhet. Eventuella moralfrågor övergår då i fiktion. Konstens moral blir på låtsas som om vi befunne oss på en teaterscen.
Utifrån en sådan tankekonstruktion kan konstnären placera sig själv i snart sagt vilken position som helst – sexköpare, likskändare, rasist – och ändå hävda ansvarsfrihet eftersom det är inom konsten.”
Först som sist, konstvärlden är inte en utan flera. Den internationella samtidskonsten utgör konstvärldens elitstyrka. Maria Lind ingår i den och från den positionen kan hon kritisera brister i andra delar av konstvärlden som t ex (som jag skrev om igår) Jamtlis utställning i Östersund vilken enligt henne inte lever upp till ”rätt” standard. I ett ännu bredare perspektiv är alla som har elementär kunskap om konst en del av konstvärlden, men deras inflytande är starkt begränsat. Märkligare än så är det inte. Som jag redan påtalat är den inomkonstliga angelägenhet inget som kan sägas äga rum på låtsas. Fiktionens moral och omständigheter granskas grannlaga av konstvärlden, konstnären är på intet sätt ansvarsfri i konstvärlden. Och självklart inte heller i världen utanför.
