1559: Bön och ansvar

Böneutropet blev ett lyckat inslag men man får nog ta sig till ort och ställe för att ta del av helhetsupplevelsen. Vilka sex tidpunkter som skall vara inställda är inte känt men det är möjligt att köra ljudslingan manuellt: Tryck, så spelas det. En del oro har dykt upp bland diverse kommentarer angående en negativ inverkan på djurlivet. Det finns anledning att dämpa denna oro. Antalet djur som rör sig på denna plats är, särskilt vid den här årstiden, starkt begränsat. Den djurart som kan tänkas bli drabbad är möjligen fåglar. Skulle det visa sig att utropet är en effektiv fågelskrämma skall man inte vara främmande för att en intressant innovation som i så fall kunde appliceras på bondens åkrar och odlingslotter. Men jag tror inte att det blir aktuellt. Däremot är det inte troligt att installationen kommer att bli långvarig. Tyvärr brukar uttalade tillägg ganska snart råka ut för sabotage. Något skyddande är årstiden men det skulle förvåna mig om den klarar mer än högst ett par veckor. Tyvärr, för den fungerar väl. Inslaget har väckt en del funderingar om hur profilen egentligen ser ut i konstprojektet. Det har ju ansetts som självklart att det finns en eller annan agenda i den här saken. Under alla omständigheter är ljudinstallationen en helt uppenbar förbindelse mellan de båda konstprojekten Nimis och RH. På den fråga som jag idag fick av Sydnytt, om projekten nu skulle förenas till ett, svarade jag nej. De är alltför olika för en sådan samkörning. På sitt sätt påminner dock RH-projektet om Nimis. Min avsikt Nimis har rätt ofta reducerats till att det skulle handla om att jag önskade uppmärksamhet. Men byråkratin har haft ett annat intresse, nämligen att definiera den enligt byggnadsbalken. Det blev aldrig lyckat. På ett liknande sätt har det man kan kalla för ”åsiktsbyråkratin” försökt att definiera vilka intentioner som låg till grund för RH. Det har inte heller blivit övertygande. Inslag i Kulturnyheterna.

 

Peter Ekström, som jag har haft många givande gräl med, har skrivit om vilket ansvar konstnären har för sina verk (Kulturdelen). Han behandlar också RH. Ekström har fått för sig att jag vill testa den institutionella konstteorin. Det är jag inte intresserad av, den institutionella teorin är för mig ett självklart sätt att beskriva ett verks status. Vad man än tror och tänker i konsten är bekräftelse alltid nödvändigt om man tänker sig att det existerar någon form av konsensus. Annars skulle konsten förlora sin mening och historia. När man genomför ett så yvigt projekt som RH är det av vikt att det går att bibehålla dess konststatus. Det har lyckats eftersom såväl konstvärlden som många utanför den uppfattar det som ett starkt inkluderande processverk. Men den verkligt intressanta frågan som Ekström drar fram är angående konstnärens ansvar. Han skriver:

 

”Men om Lars Vilks vill kalla RH-projektet med förgreningar för sitt konstverk, har han då inte ett ansvar? Och nästa fråga: Hur långt sträcker sig ett sådant ansvar?”

 

Ansvaret för ett konstverk ligger i dess konstaspekt. Vad som ligger utanför konsten är något annat. När t ex Ben Vautier förklarar att ”allt är konst” – av Ben Vautier, kan han naturligtvis inte ta ansvar för allting som händer. Konsten kan inte heller bestämma över en verklighet som har många andra, och betydligt tyngre, aspekter än att vara konst. I helt andra sammanhang kan det ske olyckor med t ex skulpturer och då är konstnären eller arrangören ansvarig. Mera intrikat är exempelvis Marco Evaristti installation med guldfiskar i mixer (2000 i Trapholt i Kolding). I det här fallet var det möjligt för besökaren att sätta igång mixern med förödande konsekvenser för fiskarna. Är det konstnärens ansvar eller ligger ansvaret hos besökaren som skall göra ett val? Konstvärldens uppfattning var att konstnären gjorde ett moraliskt korrekt konstprojekt genom att ställa besökarna inför just en situation om vem som var ansvarig.

 

Evaristtis installation är en relativt enkel modell som vi känner väl från andra omständigheter. Det finns svårare fall och RH är onekligen ett sådant. En synpunkt är om det alls är möjligt för upphovsmannen att förutsäga utveckling och konsekvenser. Skall t ex Karl Marx när han skrev Kapitalet göras ansvarig för de sovjetiska massmorden? Borde han inte ha förstått att revolutioner och proletariatets diktatur skulle leda till outsägligt elände?

 

Den avgörande instansen är konstvärlden vilken ger konstnären dennes dom. Domslutet behöver inte vara slutgiltigt, samtida domar blir relativt ofta reviderade. För en del år sedan köpte en dansk konstnär några hundvalpar som han avlivade. Uppstoppade ställdes de ut som skulpturer och väckte stor uppmärksamhet. Konstvärlden, liksom övriga världen, menade att konstnären hade handlat ansvarslöst. Därmed ingen succé och ingen verkshöjd.

 

Fallet Anna Odell är också belysande. Konstvärlden ställde sig något tveksam eftersom hennes intervention skulle ha kunnat drabba oskyldiga. Men man kom ändå fram till att hennes projekt ägde en angelägenhet som motiverade det. Konstvärlden gav henne en positiv dom medan världen utanför dominerades av en annan uppfattning – liksom domstolen.

 

I mitt fall är det ingen enkel resa. När jag för fem år sedan utförde RH skulle jag då ha insett alla konsekvenser och dessutom bedömt dem som negativa? RH projektet är kontroversiellt och det råder högst delade meningar om det är av godo eller ondo. Eftersom konsten, när den inte enbart uppfyller sina egna konventioner, äger att överskrida och att ifrågasätta är det inte möjligt att veta vad man skall ta ansvar för. Det kan naturligtvis förekomma programmatisk konst som ställer sina tjänster till förfogande för antidemokratiska krafter eller diktaturer. Men RH-projektet ligger väl i linje med konstens traditionella gränsöverskridande. Utgångspunkten kan t o m sägas vara banal: Skall det inte vara möjligt att ifrågasätta en religiös symbol? Att jag sedan har valt att följa den fortsatta processen borde inte vara något som skulle kräva ett särskilt ansvar. Det är inte mycket jag har tillfört utöver teckningen 2007. Visserligen dök ansvarsfrågan upp med Konferensen men mitt deltagande kompletterades av en journalistisk granskning. Diskussionerna om min eventuella legitimering är precis vad de är, nämligen diskussioner, men det finns ingen entydighet eller någon enkel konklusion.

 

Jag avslutar den här betraktelsen med frågan om konstverkets omfattning. Ekström frågar sig: ”Är Vilks ansvarig för vad Pamela Geller har sagt tidigare, säger nu och kommer att säga senare?”

 

Vilks är ansvarig för den del av Pamela Gellers uttalande som är relevanta för konstprojektet. Projektet handlar inte om Geller, hon medverkar i ett bestämt avsnitt. Som readymade. Man skulle kunna skriva om Ekströms mening: Är Duchamp ansvarig för alla pissoarer som har funnits, alla som finns nu och alla som kommer att produceras?

 

 

Det här inlägget postades i debatt, Projekt, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

36 svar på 1559: Bön och ansvar

  1. mohammad skriver:

    Inom juridiken talar man om ett direkt och indirekt ansvar men det kan lämnas åt hän.

    Det moraliska ansvaret är dock något annat.

    Som självklart har du ett moraliskt ansvar för dina handlingar.

    Det går inte att skriva bort…

  2. Bruno G skriver:

    På djurkliniken hänger man sig åt att läka och att avliva.
    Det moraliska ansvaret är dock inte något annat.
    Som självklarhet betraktas det i denna lustiga lilla utsaga att du inte har ett moraliskt ansvar för dina handlingar.
    Det går att skriva “bort”.

    Nimislamismen hävdar varje odefinierad företeelses rätt att göra något odefinierat, men stridigheter har blossat upp om definitionen av “rätt”.

  3. Vadi Al Sindar skriver:

    Er tjänares enkla mening är att Vilks “RH-projekt” inte är konstnärligt trovärdigt.
    Politik, polemik och nu senast journalistik, har från början varit huvudingredienserna i soppan; Ständigt med konstnären själv hävdande verkshöjden med schablonartade uttryck som processkonst och readymade; Omnämnande i massmedia påstås vara bevis på acceptans.
    Skulle inte Duchamp vända sig i sin metafysikt välfodrade grav, när t.ex. Pamela Gellers och vanliga bloggkommentatorers åsikter efterhand hävdas vara Vilks utvalda konstobjekt?

    Jag tror dock bestämt att Vilks aldrig kommer vika från sin inslagna, distansierade, väg.
    Svaren på kritik, som denna, kommer för evigt mötas med försvar, i överseende ton; “Ja, ja, vi har den förut.” “Det är en vanlig åsikt.”, möjligen: “Jag vet inte vad du insinuerar.”
    Provokation och diskussion är det återkommande Raison D’etre konstnären egenmäktigt hävdar; Räcker det?
    Själv har jag nog valt ett något annat förhållningssätt till konst, som möjligen till viss del kan exemplifieras av filosofen Theodor Adorno i sin bok “Aesthetic Theory” från 1969; Konst i det fria moderna samhället borde framhålla sin styrka, sitt “Wahrheitsgehalt”, Sanningsinnehåll; redan existerande i objektet och inte främst i upplevelsen av det. Dessutom, bevarande ett nödvändigt avstånd från samhället – blivande påverkat av sin självmedvetenhet; Originaliteten inbyggd i konsten.

    Nej, Herregud, nu flyger jag vidare på min välknutna matta, medan Vilks väl cyklar runt i cirklar på sin gårdsplan.

  4. Lars Vilks skriver:

    Vadi etc. Lite för snabb idag. Omnämnande i medier skulle jag aldrig se som konstnärlig acceptans. Jag har varit noga med detta, acceptans för RH som konstprojekt får ses i konstvärldens uttalanden. Och där har det väl fungerat? Angående Duchamp borde han väl kunna inse att om en pissoar kan vara konst kan även Geller och kommentatorsåsikter vara det. Eller?
    Provokation och diskussion är givna inslag i alla större kvalitetsverk i konsten, man kan säga, nödvändiga, men ej tillräckliga villkor.
    Adorno är en krånglig historia. Han gillade inte jazz, den saknade väl sanningsinnehåll.

  5. CeDe skriver:

    Lars Vilks: Angående Duchamp borde han väl kunna inse att om en pissoar kan vara konst kan även Geller och kommentatorsåsikter vara det. Eller?

    Lars etc. Hallå där!

  6. markus skriver:

    Vadi Al Sindar:

    Skulle inte Duchamp vända sig i sin metafysikt välfodrade grav, när t.ex. Pamela Gellers och vanliga bloggkommentatorers åsikter efterhand hävdas vara Vilks utvalda konstobjekt?

    Det gör det ju bara desto mer till konst! Tror du inte att Duchamp fick sina föregångare att vända sig i sin grav? Det var ju själva poängen, annars helt ointressant.

  7. danpark skriver:

    Men blir inte muslimer kränkta när deras heliga ord ropas ut från en hädisk byggnad?

  8. Viffslan skriver:

    Erst kommt der Hund, dann die Moral!

  9. CeDe skriver:

    OT Ladoniens webbplats har antagligen fått löss, vid varje försök att gå in där avvärjer mitt virusskydd intrångsförsök. Är jag ensam om att drabbas?

  10. Cecilia skriver:

    Vadi Al Sindar,

    “Jag tror dock bestämt att Vilks aldrig kommer vika från sin inslagna, distansierade, väg.”

    Tror du kanske har en Adornoisk poäng i det?

  11. CeDe skriver:

    Vilket super spel av tyskarna.

  12. Krister skriver:

    Vilket super spel av svenskarna.

  13. CeDe skriver:

    Krister:

    Vilket super spel av svenskarna.

    Otroligt bra!

  14. Lisen skriver:

    Efter att ha sett/hört videoklippet i DN 15 okt.:
    Så billigt (oansvarigt) grepp – oljudet produceras medelst maskin! En sån liten självgod karl. Skulle detta vara “respekt för alla”? Så STÖRANDE, ut över vattnet dessutom. Skulle inte installatören stanna inom hörhåll, så han kan hörsamma uppropen till bön? För det är väl hela poängen… Hoppas (nej) att några kristna kommer och monterar kyrkklockor i granntornet.
    Så urbota svenskt: Det är en SVENSK som agerar good guy å muslimernas vägnar och sätter upp deras böneskrän. De kanske inte kände sig nog kränkta själva, eller hittade vägen till Nimis – som härmed är förstört – så duktig vidsynt svensk står så gärna till tjänst.
    Vem vet, han kanske får något konstnärspris på kuppen. Som Lars Vilks aldrig fått.

  15. mohammad skriver:

    Röda Molnet (Red Cloud, Makhpiya-Luta, 1822-1909, Dakota Oglala) en av de mest kända av de stora indianhövdingarna lär ha sagt ungefär så här på sin ålders höst:

    – Jag förlåter den vite mannen att han brände våra byar och att han våldtog våra kvinnor och jag förlåter den vite mannen att han dödade våra barn. Men jag kan aldrig förlåta den vite mannen att han av grymhet skövlade våra heliga persikolundar och jämnade dem med marken.

    Makhpiya-Lutas ord har aldrig tagits på allvar. Vad spelar väl några gamla persikolundar ute på stäppen för roll i den stora mänsklighetens sammanhang? Det går väl att plantera nya?

    Indianerna var ett nomadfolk som inte byggde hus till sina gudomar. Deras persikolundar var förenklat de platser där dessa gudomar bodde. Den högsta gudomen hos Dakotas Oglalaindianer var Wakan Tanka, den store anden.

    Persikolundarna var fundamentet i deras trosuppfattning. Den vite mannen visste mycket väl vad han gjorde när han av grymhet skövlade deras heliga persikolundar och jämnade dem med marken.

    Samma sak med Lars Vilks och Nerikes Allehanda som mycket väl visste vad de gjorde när de publicerade sin rondellhund. Det handlade inte alls om att värna tryckfriheten och yttrandefriheten utan att om att testa hur mycket luft man kan blåsa in i en ballong innan den spricker.

    Problemet är bara att när ballongen väl spruckit går den aldrig mer att blåsa luft i. Som ett ägg som man tappat i golvet.

    Lilla trilla låg på hylla, lilla trilla trilla ner, ingen man i detta land, laga lilla trilla kan.

    Copyright © Max T Hobstig

  16. Vadi Al Sindar skriver:

    Lars Vilks:
    … acceptans för RH som konstprojekt får ses i konstvärldens uttalanden. Och där har det väl fungerat? Angående Duchamp borde han väl kunna inse att om en pissoar kan vara konst kan även Geller och kommentatorsåsikter vara det. Eller?

    En trevlig stund detta, att få tjusa de dansande kobrorna – Vilks frågetecken:
    Angående konstvärldens acceptans frågar jag då istället dig, som medlem, samt ber dig ge övertygande exempel. Vi som inte är bland de 50 000 utvalda (bibliskt?) har ingen direkt tillgång till detta.
    (Gällande definitionen av konstvärlden anammar jag tacksam din egen, som angiven här på Vilks.net kl.23:37 den 19/10/2006)

    Så Marcel Duchamp:
    Jag hävdar fortfarande och framgent att jämförelsen mellan till exempel hans “Fontän” – ett uppochnervänt sanitetsporslin placerat på en piedestal och signerat med en pseudonym, “R. Mutt” 1917- samt åsikter av P. Geller och kommentarer på denna blogg haltar betänkligt.
    En Readymade refererande till Duchamp borde vara ett objekt utvalt helt utan konstnärligt ställningstagande, i ett pragmatiskt “Rendez-Vous”, för att sedan medvetet ges en annan, ny Tanke eller Mening – den övergripande att motsätta sig definitionen av konst.
    Ett kanske mer renodlat exempel är Duchamps snöskyffel han 1915 köpte och signerade “”Till Förmån för den Brutna armen. (från) Marcel Duchamp.” och sedan hängde upp den i taket i sin atelje.

    Det du nu kallar Readymades har inte valts på detta sätt; Redan ambivalent meningsfyllda åsikter och kommentarer, värdemässigt redan anslutna till “verket”, själva aktivt kommande externt.
    Vid eventuell utställning tvivlar jag dessutom starkt på att det i Duchampsk anda ingår tillräckligt av “infratunnt” stoff;

    Detta stoff jag kan känna nu när jag sitter och lyssnar på jazz, den kanske mest sanna konstformen (Wayne Shorters “The Soothsayer”, från -65), och puffar på min gamla vattenpipa;
    Känner tobaksröken även lukta av mina läppar.

    med kyssar från er ödmjuke tjänare

  17. mohammad skriver:

    “Konstvärldens uppfattning var att konstnären gjorde ett moraliskt korrekt konstprojekt genom att ställa besökarna inför just en situation om vem som var ansvarig.”

    Jaha, jasså?

    Kuratorn, Peter Meyer’s, som var den juridiskt ansvarige åtalades för djurplågeri men friades då de två fiskar som avlivades inte bedömdes ha dött en plågsam död.

    Domstolen gjorde således bedömningen att konstverket var juridiskt korrekt enligt rekvisiten i lagstiftningen, inte korrekt enligt moralkoden.

    Nu kan man klart göra en Vilks här och invända att Domstolen är att anses ingå i Konstvärlden.

    Detta då ledamöterna, kanske mer än någon annan inklusive konstnären Marco Evaristti själv, kom att penetrera verket från alla sidor och alla aspekter.

    Men det blir inte alls bra, domstolen gör nämligen inga moraliska ställningstaganden.

    Konklusionen blir då, att metadiskurs är definitivt inget som konstnärer skall syssla med.

    En pinsam efterkonstruktion igen, med andra ord…

  18. mohammad skriver:

    Undrar om Vadi bjuder mig på ett stopp till morgonkaffet, jag tycker mig höra att pipan är på upptändning…

  19. Lars Vilks skriver:

    Mohammad. Angående Evaristti fanns det självklara referenser som gjorde hans projekt godtagbart som parafras. En sådan referens är det välkända psykologiska experimentet där ett antal personer får dela ut elektriska stötar i samband med inlärning. Detta drivs mycket långt och deltagarna är inte klara över att experimentet handlar om deras agerande och inte om inlärning. Ett annat exempel är huruvida förintelselägrens verkställande personal är ansvariga utifrån att de sanktionerats uppifrån.
    Din anklagelse mot Nerikes Allehanda borde nog föregås av att du diskuterade saken med den som skrev texten i samband med publiceringen, Lars Ströman. Du insinuerar att han och tidningen hyste en dold agenda.

  20. Lars Vilks skriver:

    Vadi etc. Konstvärldens acceptans för projektet som konst är oproblematisk eftersom man behandlar det som konst. Det kan du se hos kritikerna i diverse medier. En annan fråga är vilken kvalitetsnivå det handlar om. Här får man säga att det inte rör sig om någon entydig uppfattning. Men det är alldeles för tidigt att förvänta sig en sådan då hela saken pågår under kontroversiella former.
    Konsten efter postmodernismen har som bekant präglats av den sociala kritiken. Den bygger helt på readymadetekniken men är självfallet inte identisk med den uppfattning som Duchamp ger uttryck för (och inte minst – som man tillskriver att Duchamp skulle ha haft). I fallet Duchamp handlade det alltså om (som man alltså brukar se det idag) att vad som helst kan vara konst utan att estetiska egenskaper är nödvändiga). Den socialkritiska eran expanderar readymaden till att låta innehållet bli centralt och att det då inte handlar om att ställa frågan “Kan detta vara konst?”. Men det är väl ingen som helst överraskning om man ser vad som utvecklats under det senaste decenniet.

  21. CeDe skriver:

    mohammad: Problemet är bara att när ballongen väl spruckit går den aldrig mer att blåsa luft i. Som ett ägg som man tappat i golvet.

    En jämförelse som haltar lika mycket som ditt försök att likställa indianernas näst intill utrotning med en satirisk teckning av en religionsuppfinnare.

    Om du nu hade sånt behov av att beskriva indianernas öde kunde du ha tagit upp något mer relevant att jämföra med, som tex vad som hände den lilla troende kvinnan med sitt kors i handen på väg till sin “persikolund”, en kyrka i en by i Afrika. Kyrkan sprängdes i luften, människor dog och lemlästades, ett illdåd av många utförda av dem som hävdar att bara deras religion kan accepteras.

    Dessa händelser utspelar sig idag, uppenbart utan ledsagande av en liten hund.

  22. Vadi Al Sindar skriver:

    mohammad:
    Undrar om Vadi bjuder mig på ett stopp till morgonkaffet, jag tycker mig höra att pipan är på upptändning…

    Gode vän, du är alltid varmt välkommen till min matta; Kaffekanna och pipa puttrar ständigt för kärleksfulla förbipasserandes skull.
    Dock är jag tveksam om jag ännu vågar låta Vilks få slå sig ner och dela fredspipan.
    (Han far ständigt förbi på sin rostiga cykel.)

  23. Rolle skriver:

    Jag hoppas att detta konstprojekt leder till att vi, åtminstone i Sverige, får religionsfrihet, dvs frihet från religion!

  24. CeDe skriver:

    “RH in the style of Vilks”

    Smäller av.. orkar inte mera.

  25. kriko skriver:

    CeDe: Du kanske borde göra något annat än att kommentera här dygnet runt? Alla behöver en paus någon gång.

  26. Anders skriver:

    Och sen undrar jag kanske lite enfaldigt, men vill gärna ha ett svar oavsett:

    Vad har det för betydelse om en pissoar är konst eller ej? På vad sätt berikar det omvärlden förutom simpel underhållning på ett museum. Finns det ett svar Lars så lovar jag att lyssna lyhört. Sen undrar jag om det är förnedring att kalla någon etc som du gjorde?

  27. Humanist skriver:

    kriko:
    CeDe: Du kanske borde göra något annat än att kommentera här dygnet runt? Alla behöver en paus någon gång.

    Skulle det kännas bättre för dig om CeDe kommenterade lite mindre här?

  28. Lars Vilks skriver:

    Anders,

    Anders. Det har visat sig ha stor betydelse. Vad som kallas för konst kan få stor uppmärksamhet och Duchamps betydelse kan ej överskattas. Världen har accepterat att praktiskt taget allting kan ses som konst och detta har väckt både uppskattning och vrede. Sedan vet jag inte vad jag skulle ha kallat någon på ett förnedrande sätt?

  29. JohannadArk skriver:

    mohammad,

    De flesta indianer var inte nomader, de var något så prosaiskt som bofasta bönder. Men kanske brukar indianer inte skildras så i de filmer du tittar på och de böcker du läser? Du är kanske lite mer inne på trippen “it´s a good day to die”?

    Islams intåg i Sverige är i alla fall definitivt ingen helig persikolund. Snarare ett mentalt och demokratiskt och tankeförbjudande kalhygge som inte ens Lars Lerin skulle kunna göra rättvisa.

  30. Krister skriver:

    Vadi Al Sindar,

    Thomas Bäckström (tror jag det var), din nya signatur är i klass med Gurun Gudrun och mycket bättre än del Grotto.
    Tur att det finns lite dialektiskt motstånd. Då blir bloggen mer givande än med bara ryggdunkande ja-sägare från SD.

  31. Cecilia skriver:

    Krister:
    Vadi Al Sindar,

    Thomas Bäckström (tror jag det var), din nya signatur är i klass med Gurun Gudrun och mycket bättre än del Grotto.
    Tur att det finns lite dialektiskt motstånd. Då blir bloggen mer givande än med bara ryggdunkande ja-sägare från SD.

    I rest my case…

  32. Emmy skriver:

    Den djupa levnadsvisdom som indianerna bar i sitt hjärta på den röda jordens kontinent, kommer än en gång ljuda, människornas hjärtan skall återigen förnimma sällheten i vindarnas sus, de höga trädens grönskimrande lövverk, den mytomspunna himlarna, vördnaden och sällheten hon sedan länge glömt, fanns, ånyo, skall hon påminnas om livets helighet…..
    “Upon suffering beyond suffering: the Red Nation shall rise again and it shall be a blessing for a sick world. A world filled with broken promises, selfishness and separations. A world longing for light again. I see a time of Seven Generations when all the colors of mankind will gather under the Sacred Tree of Life and the whole Earth will become one circle again. In that day, there will be those among the Lakota who will carry knowledge and understanding of unity among all living things and the young white ones will come to those of my people and ask for this wisdom. I salute the light within your eyes where the whole Universe dwells. For when you are at that center within you and I am that place within me, we shall be one.” – Crazy Horse, Oglala Sioux Chief (This statement was taken from Crazy Horse as he sat smoking the Sacred Pipe with Sitting Bull for the last time, four days before he was assassinated.)

  33. mohammad skriver:

    JohannadArk,

    De flesta Native Amercans var jägar och samlar nomader, du har sett fel filmer och läst fel böcker.

    De bosatta höll till söderut utmed Mississipi, där odlingsförhållandena var som gynsammast.

    Den Heliga persikolunden vs Islams intåg i Sverige?

    Hm..nej..det var nog inte själva poängen…

  34. Brah at Hamed skriver:

    Å min herres, ärevördige Vadi Al Sindars vägnar tackar jag, hans handgångne man, för uppskattningen visad, samt uppmuntrar till gemensamt motstånd mot andefattigheten som breder ut sig likt svartmögel i ett bortglömt skafferi.
    Min herre beklagar dock att andra åtaganden (t.ex. kontemplation, magikonferenser och haremsunderhåll) tar sin beskärda del av den ädla tiden, vilket kommer göra det egna deltagandet måhända otillräckligt.

    Som fotnot kan meddelas att förkortningen “etc.” av ett visst namn inte bör uppfattas som en kränkning; endast som ett synligt tecken av frostblommornas utbredning på uttalarens sinnliga glas;
    Meningen fördunklas, men finns kvar där om man skrapar.

    Kränkning är när glaset splittras av sin egen kastade sten och skadar båda.

  35. Vadi Al-Sindar skriver:

    Under en mellanlandning i goa gamla Pakistan i dagarna, fick jag nöjet att träffa en god vän som är processkonstnär; Han har ett nytt projekt på gång som faktiskt är till stor del inspirerat av Vilks (som han med ömhet kallar Storebror).
    Han bad mig visa detta utkast:
    Kontakt tas med alla krögare, pub- och barägare i Sverige av utländsk härkomst (ja, det tar nog sin stund); Ge erbjudande att sälja direktimporterad japansk alkoholfri öl (0.00% alkohol, smakar som äkta Löwenbrau), till ett bra pris (hej då, alkoholskatten), med kravet att alltid servera detta öl till alla svenskar. (vid tveksamheter be om ID-handlingar)
    Bevakningskameror filmar svenskarnas reaktioner som readymades (utebliven berusning; tillnyktrande – aggresivitet?) till utställningsmaterial. Osv. Etc. Första utställning redan i princip bokad i nerlagt kapell i småländsk skogsbygd.

    Detta är givetvis i linje med nutidskonstens övergripande tema – social kritik;
    Alla svenskars tillbedjande av Etanol – med fylleri, våld, skadegörelse och uppslitna relationer som resultat; En kulturyttring som inte hör hemma i ett modernt samhälle.
    Dock, (i första stadiet) begränsas kritiken till det sociala beteendet, utelivet. Vad svenskarna gör privat, på kammaren, lämnas tills vidare därhän. De får supa skallen av sig, köpa ut till fjortisarna, men inte gå ut och svina ner på krogarna.
    Vid eventuella klagomål och rättsliga efterspel, åberopar krogägarna sin lagliga rätt att neka alkohol. (Svenskarna på krog är ju antingen redan berusade vid ankomst, underåriga, eller både och.)

    Vad tror du?
    Eller, det kanske bli svårt att svara; Detta verk är ju planerat från början till slut, inte som Vilks AdHocism, efter hand.

    (den japanska ölen heter förresten “All-Free”)
    http://www.suntory.co.jp/beer/allfree/

    Er ödmjuke tjänare

  36. Krister skriver:

    De moderna har ibland behov av regression till sina primitiva rötter och de primitiva gör ibland tillfälliga kvantumhopp in i det moderna.

    Men god konst skapas alltid av de mest avancerade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.