1591: Askmolnet sprider sig globalt

Postat den 2012 8 december av Lars Vilks

En konstnärlig skandal är naturligtvis beroende av medietillväxt. Ett helt avgörande moment för skandalens omfattning är att medietillväxten genererar reaktioner som i sin tur gagnar medietillväxten osv. Hausswolffs askmålning har nu nått stadier av betydande spridning och ett aktivt intresse. Nyheten rör sig på en internationell nivå. Förintelsen är ett brännbart (ursäkta) ämne och såsom det plägar utveckla sig kommer den ständiga slagdängan igen: Får man göra vad som helst som konstnär? Hausswolff håller sig undan och det är möjligt att det är en medveten strategi, tämligen vanlig, att inte uttala sig utöver det statement han redan har gjort. Betraktarna skapar verket och konstvärlden kommer att avgöra dess moraliska halt som konst. Troligen kommer några kritiker att kommentera saken eftersom den har väckt ett så stort intresse.

 

Man kan utgå ifrån att Hausswolff inte har några negativa intentioner och att han inte heller är ute efter att spekulera i uppmärksamhet. Men som jag skrev tidigare, det hjälper inte. Konstnärens deklarerade intentioner blir inte trovärdiga i världen utanför konsten som i alldeles vanlig ordning sliter konsten i stycken.

 

Nå, om Hausswolff tar det hela med sans kan han studera hur lite aska blir ett berg som fylls av stormande indignation. Polisanmälningen är ett exempel på den mänskliga enfalden. En handling som begicks (om den alls begicks) för 22 år sedan skall utredas. Förmodligen är saken för gammal för att kunna leda till någon omfattande undersökning med beslag av akvarellen och laboratorieundersökning av materialet. Koncentrationslägret/Museet, där man inte tror att konstnären kommer över någon autentisk aska, får väl se över sina rutiner om de inte har ändrats på det senaste decenniet.

 

Den orolige kan lugna sig med att konsten alltid är god. Konstvärlden garanterar det. Skulle det vara så att konstvärlden kommer fram till att Hausswolff har utfört något med tvivelaktig moral blir verket marginaliserat.

 

Hausswolff är dock vaken. Han länkade den här artikeln för en stund sedan på FB.

 

 

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 15 kommentarer

1590: Revolutionen avskriven i konsten

Postat den 2012 7 december av Lars Vilks

Konsten som politisk aktivism har fått sämre konjunkturer. Trots att man kan säga att 2012 nog var dess toppår, blev avslutningen en starkt neråtgående kurva. Detta kunde man förvänta sig. Eftersom konstvärldens produkter är komplexa, korrekta och diffusa är det svårt att komma ut ur de egna skyttegravarna. Den officiella reträtten från elitstyrkorna har nu meddelats. I det nya numret av den inflytelserika e-flux journal har redaktionen kommit fram till att en revolution under alla omständigheter är alltför komplicerad och farlig för att genomföra. De revolutionära vännerna går inte att lita på utan förvandlas i ett nafs till fascister – och omvänt. Världen är så svår att bemästra att redaktionen söker sig till Yoko Onos Play it by Trust. Det verket är ett schackspel med enbart vita rutor och vita pjäser. Fienden kan inte urskiljas och ingen av spelarna kan göra anspråk på några bestämda pjäser.

 

Redaktionens reträtt motiveras genom att det inte längre finns något historiskt framsteg. Den saken är förstås ingen nyhet. Framsteget är liktydigt med västvärldens modernism och när den kolliderar med globaliseringen och när väst samtidigt relativiserar sin världsbild, då blir det ingenting annat än pannkaka. Västvärldens modernisering lever ändå kvar men har förvandlats till en önskvärd modell för praxis. Målet har blivit blygsamt. I bästa fall kan man hålla ställningarna och bemästra kapitalismens vinstbegär. I ett sådant läge är revolutionerna, som alltid skulle bli lokala, ointressanta.

 

För konsten behöver denna utveckling inte vara negativ. Den får hitta på något annat än att fåfängt försöka ändra världen och uppmana till revolt.

 

Trosvissheten är dock inte helt försvunnen. I Kunsthalle Baden-Baden hävdar curatorn Johan Holten att konsten visst kan påverka samhället. Hans utställda exempel är Christos Reichtagsprojekt, Hans Haackes installation i samma byggnad samt den 2010 avlidne Christoph Schlingensief. Förändringspotentialen är dock tunn. Christos inpackade riksdagshus i Berlin ser han som en symbol för Tysklands återförening – åtminstone kortvarigt kunde man väl se den som en sådan – men frågan är vad den i övrigt åstadkom. Hans Haackes förändring av Riksdagshuset devis, från ”Till det tyska folket” till ”Till befolkningen”, väckte en del debatt, vilket är lätt att förstå, men ledde knappast till någon förändring. Schlingensief, som avled 2010 gjorde ett projekt ”Ausländer Raus” som riktade sig mot det i Österrike främlingsfientliga FPÖ, som ingick i koalitionsregeringen . Han placerade ett antal asylsökande i en container. Som man kan förvänta sig blev det reaktioner men det är svårt att avgöra om det hade någon större betydelse. Man kan ge Holten rätt i att dessa exempel visar att konsten påverkar samhället, den kan vinna uppmärksamhet och bli föremål för ilska och debatt. En annan fråga är om konsten förändrar något.

Yoko Ono: Play it by Trust, 1966

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 6 kommentarer

1589: Askans akvareller i Lund

Postat den 2012 5 december av Lars Vilks

Carl Michael von Hausswolff (1.458) har väckt uppmärksamhet med sina akvareller målade av aska som han hämtat från en krematorieugn från ett koncentrationsläger. På Publicistklubben härom sistone diskuterades Dan Jönssons bok om hur den medialt gångbara konsten tar över konstscenen. Det ligger naturligtvis en sådan potential i Hausswolffs utställning och den har väckt en del reaktioner. Salomon Schulman (SDS) tycker att det är vämjeligt. Och andra menar (SDS) att det är att banalisera Förintelsen.

 

Man kan fråga sig vad ett sådant projekt skall tjäna till. Ställer man en sådan fråga kräver man för mycket av konsten och konstnären. I den, med tiden rätt hopplösa, diskussion jag har fört med Peter Ekström om moral och konst, har jag hävdat att det är konstvärlden som reglerar konstens moral, dvs. hur det uppfattas. Några tyngre namn i konstvärlden har ännu inte kommenterat saken och stannar det vid det är det också ett svar. Världen utanför konstvärlden är något mer intresserad och även här faller den moraliska domen genom en eventuell konsensus. Hausswolff vägrar ge någon intervju men han förklarar sig på galleriets (MBG) hemsida:

 

”När jag så betraktade bilderna så ’talade’ dom till mig; figurer visade sig … som om askan innehåll energier eller minnen eller “själar” från människor … människor torterade, plågade och mördade av andra människor i ett av 1900-talets mest hänsynslösa krig.”

 

Det hjälper liksom inte, det är självklart att även denna förklaring blir föremål för moralisk granskning. Förintelsen är ett infekterat område och det är inte lätt att skapa någon diskussion om saken. Säkert är det inte heller konstnärens avsikt. Det han berättar i sin text hör samman med den romantiske konstnärens poetiska världsbild. Frågan är om han verkligen tror att särskilt många andra kommer att finna fram till några själar från plågade människor. Hausswolff är inte den ende som har prövat Förintelsen. Ett starkt uppmärksammat projekt var Santiago Sierras förvandling av en tidigare synagoga i närheten av Köln till en gaskammare (2006). Den stängdes efter protester efter två dagar. Kritiken var att han banaliserade Förintelsen. Sierra försvarades med att han ansåg att man redan hade banaliserat Förintelsen och att det var just detta hans verk handlade om. Men det hjälpte inte.

 

 

 

Publicerat i om utställningar m m | 20 kommentarer