Carl Michael von Hausswolff (1.458) har väckt uppmärksamhet med sina akvareller målade av aska som han hämtat från en krematorieugn från ett koncentrationsläger. På Publicistklubben härom sistone diskuterades Dan Jönssons bok om hur den medialt gångbara konsten tar över konstscenen. Det ligger naturligtvis en sådan potential i Hausswolffs utställning och den har väckt en del reaktioner. Salomon Schulman (SDS) tycker att det är vämjeligt. Och andra menar (SDS) att det är att banalisera Förintelsen.
Man kan fråga sig vad ett sådant projekt skall tjäna till. Ställer man en sådan fråga kräver man för mycket av konsten och konstnären. I den, med tiden rätt hopplösa, diskussion jag har fört med Peter Ekström om moral och konst, har jag hävdat att det är konstvärlden som reglerar konstens moral, dvs. hur det uppfattas. Några tyngre namn i konstvärlden har ännu inte kommenterat saken och stannar det vid det är det också ett svar. Världen utanför konstvärlden är något mer intresserad och även här faller den moraliska domen genom en eventuell konsensus. Hausswolff vägrar ge någon intervju men han förklarar sig på galleriets (MBG) hemsida:
”När jag så betraktade bilderna så ’talade’ dom till mig; figurer visade sig … som om askan innehåll energier eller minnen eller “själar” från människor … människor torterade, plågade och mördade av andra människor i ett av 1900-talets mest hänsynslösa krig.”
Det hjälper liksom inte, det är självklart att även denna förklaring blir föremål för moralisk granskning. Förintelsen är ett infekterat område och det är inte lätt att skapa någon diskussion om saken. Säkert är det inte heller konstnärens avsikt. Det han berättar i sin text hör samman med den romantiske konstnärens poetiska världsbild. Frågan är om han verkligen tror att särskilt många andra kommer att finna fram till några själar från plågade människor. Hausswolff är inte den ende som har prövat Förintelsen. Ett starkt uppmärksammat projekt var Santiago Sierras förvandling av en tidigare synagoga i närheten av Köln till en gaskammare (2006). Den stängdes efter protester efter två dagar. Kritiken var att han banaliserade Förintelsen. Sierra försvarades med att han ansåg att man redan hade banaliserat Förintelsen och att det var just detta hans verk handlade om. Men det hjälpte inte.
Hitler, det är just detta som är konstens frihet, som det bör vara.
Det må vara osmakligt. Men om vi värderar vissa företeelser inom konsten som osmakliga, och andra inte, som kan uppfattas som så, är vi verkligen ute på hal is.
Då gör vi precis som Hitler som anordnade bokbål av viss icke acceptabel konst. Fast bokbål i sig skulle kanske vara konst, om det gjordes för grejens egen skull och inte med ett ondsint syfte. Men utifrån sett är väl allt som avviker från rutin konst. Även Hitlers bokbål och bomber som faller. Utifrån sett menar jag. Inte dess inneboende natur eller konsekvens. Men som betraktelse betraktad, oavsett allt. Och Hitler var ju konstnär. Såå…
DIKTATUR och HITLER är det bästa som finns. LEVE TOTALA FÖRTRYCKET.
Så tycks dagens ledare tycka. Oavsett om det är i väst eller någon annan stans.
Verklig demokrati finns inte. För inget i etablissemanget Vill ha den. För de trivs med sin enväldesmakt.
Hitler och Stalin är föredömmen i deras maktutövning.
Därför retar de sig på sånt här som provocerar dess totalitet, oavsett om det är Lars Vilks Rondellhundar eller ur förintelseaskan-i-elden-konst.
Nej det ska vara ”snäll” vänsterristisk äckelkonst, om det ska passa det PKpestbesudlade maktstyret, speciellt den s k kultureliten. Som endast är deras sjävutnämnda benämning på sin sandlådelek.
”We are independently aware of the strong sense of community; In the tradition of humanistic secularism as well as in the religious fundamentalism, that both still with growls growingly surrounds us and pulls like Dogs of Dogma in the leashes to bring us in the Kennel of Kernels – to clarify/ embrace/ reduce.
In this environment we see Art as a way to, in a constructive way, contradict the redux of reality and instead promote expansion; Enrich the human soul with logic turned sublime – Free but dependent, giving but feeding, off/ on its own will and unknown, unreal, weakness.”
– Kort utdrag ur utställningskatalogen för ett inom kort presenterat, globalt, FN-sponsrat konstprojekt, där er ödmjuke tjänare blivit utvald att deltaga med mitt ”Biennale des Boules”; Ett, som kanske vissa uppmärksammat, påbörjat multikonstverk där olika trådar under en viss tid nystats upp och vävts in. Nu när slutskedet har börjat, drar det så smått ihop sig till själva spelet/ leken:
Ett flertal lämpliga boulebanor runt om i världen har valts ut med utstuderad hänsyn tagen till plats, tid och lagens sammansättning; Symbolik, bakgrund och interaktivitet/ Jordmån, ljusinfall och kroppsstorlek. Först ut kommer partiet i Tranås den 11:e december att vara. Laguppställningarna där är i stort sett klara, kepsarna sydda och broderade; Offerlammen, Hundhuvudena och Tjurskallarna. Det sistnämnda laget sitter dock tills vidare som reservlag på bänken.
Hundhuvudena har dessutom en vakant assisterande lagkaptensplats, vilken nu härmed föranleder mig att kunna erbjuda åt Vilks. Jag tror det skulle tillföra verket en hel del.
(Räkna dock inte med bjudmat, alla tar med sig egna termosar med kaffe.)
Är det alltför kallt och snöigt, kliver vi istället in på bowlinghallen som ligger precis intill boulebanan; Den är för säkerhets skull förhyrd och försedd med ett försvarligt antal fina bowlingskjortor med lagemblemen påsydda. Skor finns att hyra; Alla har samma på fötterna – i sann demokratisk anda.
Efter matchen gör vi änglar i snön; Den vackraste väljs ut av Taimour Abdulwahabs osaliga ande, en av Offerlammens svarta får, som praktiskt nog svävar en bit ovanför våra huvuden.
Sedan tänder jag i snöängeln ett ljus,
tar en bild,
gör ett silvergelatintryck,
signerar
– tar hela ansvaret
och äran
i evighet
Midvinternattens köld är hård
kan liknas vid de gamlas vård
ett våld i öst, brutalt och hårt
vi skuldbeläggs som var det vårt
långt in i hjärtat finns ett ljus
håll det vid liv uti vart hus.
Personligen har jag svårt att känna respekt för den som stjäl de dödas aska, oavsett om han gör konst av den eller strösslar den över frukostfilen.
Sen kan man kanske undra vad som hände med den övriga askan. Fick den ett bättre öde än att bli ihågkommen och betittad i ett konstgalleri.
Vadi Al-Sindar,
När är det biljettsläpp?
Vore ju riktigt kul att se – även om jag på gamla da’r inte reser så värst gärna. Jovisst, vet jag blivit tradig… fast ibland är det kul tillräckligt, och då vill man ju gärna gå på evenemanget ifråga. Dessutom är ju Tranås precis ”runt knuten”, och jag kan bila dit kanske?
”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara….”
…på övertid vi skriva här, med mycket nöje och lätt besvär….
Vad som är bättre öde, är kanske relativt?
Cecilia, så rätt du har i ditt självklara påpekande.
Till och med matematiken blev relativ under Palmes nedmontering.
Ja nu är askan polisanmäld också
http://www.sydsvenskan.se/lund/konstverk-polisanmals/
Men hur ska de bevisa att det är judeaska? Svårt att ta DNA-prov på det materialet.
Det kan nog bli lika svårt att bevisa som att Rondellhunden verkligen föreställer profeten.
Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss CeDe vaaaaara. 🙂
Vackert leende, Julens ande. Är det falskt eller äkta?
Tomtenisseleende. 😀
”Se titta det snöar. titta det snöar, det var väl roligt hurrra.”
Julens ande.
Sjung dina julsånger och le så länge det är tillåtet.
Genom Nerikes Allehanda får vi veta att pepparkaksgubbar i både sjungande och ätbar form förbjuds på skola. Orsak ska vara allergier.
danpark,
Jag vet egentlig inte, om jag menar det är så fruktansvard! Tvärt om tycker jag kanske, att de döda här får ny aktualitet, och konstnären har jo som syfte att peka på förbrytelsens grymhet och inte att håna de döda! Det tycker jag är det väsentliga! De är här väckt till ”livet” igen och som sådan tjänar deras död en mission….
…om det nu överhuvudtagit är aska från Majdanek! Men det är ju en helt annan historia!
CeDe,
Palmes nedmontering? Du är förbryllande… )glad ändå)
Precis. Men den enkla insikten har ju inget debattvärde.
Visst är det är lite tonårs-stuk på det hela – iiiihhh! Kombinerat med lite gammeldags moral-stuk…
Det verkar vara svårt att hitta rätt för de flesta idag, då dessutom dagen köp-stuk (glad gubbe) – dagens uppdaterade variant av… massrörelse – lägger börda på… klarsyntheten?
Förvirringen tycks lika total som alltid. Och ”grupptillhörigheterna” blandar sig också lika mycket på måfå, som de alltid gjort… (åtminstone som i de odefinierade fredliga tiderna, intressant!).