Vilks.net

Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han:

”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.”

I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? Hans bok kan beställas här.

Den yviga ivern att vräka ur sig ”rasist” kan illustreras med professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi. Jag fäste mig särskilt vid hans medverkan i Hedvig Weibulls dokumentär om rondellhunden. Han är upprörd vilket man hör på hans röst och när han kommenterar rondellhundsteckningen kan han inte hålla sig. Han jämför den med de antisemitiska teckningarna från den förra delen av 1900-talet och menar att det är fråga om samma sak fast det nu gäller muslimer och inte judar: ”Titta på de antisemitiska teckningar som framställde judetypen på ett väldigt negativt sätt och ville framhäva det karakteristiska för judar. Judar hörde inte hemma i Europa. De avhumaniserades som djur. Den aspekten har inte blivit uppmärksammad men jag hoppas att den lyfts fram.”

Vill man höra den exakta ordalydelsen kan man gå till 22.30 i programmet. Lite bildtolkningsstudier skulle nog inte skada för idéhistorikern. Nedan ser man rondellhunden tillsammans med en antisemitisk teckning gjord för Danmark. Hur han får rondellhunden att bli en karakteristisk muslim avhumaniserad som djur kan man undra över.

Ett för dagen passande ämne dyker upp när jag skall besvara en ny ordväxling med Peter Ekström (Kulturdelen). Han har svårt att förstå att jag beskriver konstvärlden och har fått för sig att det jag säger är mina ”förslag”:

”Som jag ser det så är det viktiga med konsten den individuella upplevelse som den förmår att skapa hos betraktaren. Utifrån detta är det också den individuella betraktaren som måste ta ansvar för att bestämma om konsten är ond, god, bra, dålig och så vidare. Bedömningen blir därför beroende av den individuella moralen. Alternativet är att lämna över ansvaret – och därmed också frågorna om vad som är konst, vilken konst som har kvalitet och konstens moraliska aspekter – till någon annan instans. Lars Vilks föreslår att denna instans är konstvärldens elit. Som jag ser det är detta ett orimligt förslag.”

Det är alltså inget förslag utan en mer eller mindre bister verklighet. Den enskilde konstnären kan ta vilka ansvar denne önskar, vem bryr sig om det? Konstvärldens elit avger sin dom och eftersom den bygger på vänsterideologi och politisk korrekthet är det svårt att finna några avsevärda mothugg. Ekström är upprörd över denna styrning men han får nog svårt att dra fram ett enda exempel där han inte delar konstvärldens uppfattning. Ekström brukar framhålla konstmarknadens kommersiella inflytande men vägrar inse att konstvärldens elit ställer sig avvisande till dess överdrifter. Visserligen kan inte ens eliten göra något åt detta men det är en annan historia. Om någon opponerar sig mot konstvärldens styrning är detta naturligtvis tillåtet men det marginaliseras effektivt. En sådan får inte vara med. Som ett obetydligt exempel kan det erinras om rondellhunden. Konstvärlden förnekar inte min rätt att teckna en sådan hund men anser att det är onödigt och ett missbruk av yttrandefriheten. Självcensur rekommenderas och jag blir olämplig som deltagare i konstvärlden. Och även här håller väl Ekström med. Han skrev tidigare med syftning på detta:

”I mitt huvud skapas en bild av en pojke som petar i en myrstack med en pinne och grubblar över myrornas oförnuftiga springande hit och dit.”

Konstvärldens elit och dess kontroll över moralen kan jämföras med vår tids politiska arena. Det alldeles färska exemplet som dök upp igår var att Mikael Jalvings bok Absolut Sverige hade översatts av Lennart Svensson. Denne har skrivit ett kontroversiellt blogginlägg om Breivik. Skall han därför inte kunna användas som översättare? Den politiska eliten, som styr den politiska moralen, anser förmodligen inte det. Vissa åsikter får man inte ha för att utföra vissa uppdrag. Där den politiska eliten bestämmer dagordningen blir följden uteslutning och marginalisering. Den intressanta frågan är hur man skall dra gränserna. Man kan förstå att Svensson kan vara olämplig för uppdrag där han kan misstänkas propagera för sina åsikter, men, som sagt, var drar man gränsen?