Konstteorins tillstånd är inte det bästa och ett bra exempel på hur rörigt det kan bli är Lena Johanessons understreckare i SvD. Såsom det närmast schablonmässigt uttalas bland konstvärldens medlemmar avvisas den institutionella konstteorin som tautologisk. Jag kan hålla med om att den ursprungliga versionen av George Dickie lider av detta men den version som jag presenterade i min bok Art är det inte. Likafullt har Johannesson fått för sig det.
Johannesson har lyssnat på Gertrud Sandqvist i radioprogrammet om min rondellhund och håller sig till samma slutsats om borgerligheten som konstens målgrupp: ”denna västerländska målgrupp inte längre låter sig bli utmanad utan ersatts av grupper utanför vår värderingskrets”. Visserligen är det så att de exempel på skandalkonst, som vi har haft en del av på sistone, upprör bredare grupper, men de drabbar också konstvärlden som alltid är nödvändig för att åstadkomma en konstvärdering. Konstvärldens mera intrikata medlemmar tillsammans med den bildade medelklassen är fortfarande det som den provocerande konsten får sikta på om det skall bli något annat än en medieskandal. Samtidigt är det av vikt att erinra sig att denna borgerlighet i allt större utsträckning omfattar konstvärldens etablissemang. Johannesson och Sandqvist representerar det vi skulle kunna kalla för den förborgligade konsten med dess agenda av vänsterorientering och politiskt korrekthet. Om en provokation skall fungera är det där den skall slå ner.
Svårigheten för dagens konstteori är att den rådande uppfattningen lider av en gravt störande inkonsekvens. Å ena sidan är man beroende av den institutionella konstteorin eftersom den är nödvändig för att kunna förklara varför vad-som-helst kan vara konst. Den teorin kompletteras av en essentiella (”antropologisk”) uppfattning om att konst har något med det estetiska att göra och att konst har funnits i alla tider och att den uppstår spontant överallt. Ekvationen kommer aldrig att kunna gå ihop och det är därför jag har utvecklat den institutionella teorin som en helhetsteori. Eftersom den enda ”konst” (alltså konst i vår moderna mening) vi känner till är en 1800-talsuppfinning är det inte nödvändigt att gå utöver denna. Däremot kan den tillämpas på all tidigare konst och överhuvudtaget på vad man önskar. Konstvärlden styr detta genom att kalla saker för konst.
Johannesson ger sig på den romantiska uppfattningen av konstnären, alltså figuren som den andligt upphöjde enfant terrible och bohem. Hon tycker inte att man tillräckligt har gjort upp med denna idé. Men nu är det så att det ”speciella” i konsten är just något ”speciellt” och att den som gör det agerar genom ett personligt initiativ där tanken är att göra något ”överskridande”. Så står man där igen med en romantisk tankegång och det är bara att inse att den är inbyggd i vår föreställning om vad konst skall vara för något. Man kan justera romantiken och istället tala om konsten som en ”alternativ politik” eller som en ”annan form av kunskap”. Vad detta innebär har ingen lyckats redogöra för men det råder en fast övertygelse om att det är något djupsinnigt och värdefullt som frambringas av konstnären som alltså inte kan undkomma att vara den ”specielle”.
Som sagt är den institutionella teorin det bästa sättet att beskriva dagens konstvärld. Johannesson hänger upp sig på att konst (i praktiken kvalitet i konsten) måste bekräftas av konstvärlden. Det är ingen tautologi. Bekräftelsen kan alltid motiveras och jag har vi otaliga tillfällen preciserat hur det går till när kvalitet bekräftas. Där har vi inga problem. Betydligt intressantare är hur det är möjligt för en relativt liten del av konstvärlden att styra över definitionsmakten. ”Man frågar sig hur en så exkluderande och odemokratisk kultursyn har kunnat populariseras?”, skriver Johannesson och vädrar reflexmässigt den alltid återkommande tanken om att konsten borde vara demokratisk och att den på alla sätt skulle avvisa stränga hierarkier. Nu är det så, och det får man verkligen inte glömma bort, att konst kräver en del och då särskilt nyskapande och överskridande konst. Konstens historia avspeglar att det alltid har varit små grupper som har stått för förnyelsen. De flesta konstnärer nöjer sig med att variera välkända teman och arbetssätt och är inte särskilt intresserade av något annat. Samtidigt som jag understryker att den del av konstvärlden, som står för vad som gäller och för vad som skall uppfattas som riktig och viktig kvalitet, är relativt liten är den ändå numerärt imponerande genom alla biennaler, konsthallar, tidskrifter etc. som den representeras av. För att tillhöra ”rätt” sorts konstnär måste en konstnär bekräftas av dignitärerna inom den här avdelningen. Denna bekräftelse är inte heller tautologisk eller godtycklig utan bygger på vad som gäller. Idag är det viss konst som betraktas som intressant och den beskrivs och diskuteras med vissa teorier och begrepp. I princip kan den se ut hur som helst men dess inriktning är ”undersökning” och ”problematisering” av något som kan hänföras till det sociala och politiska. Eftersom det är många som kämpar om att nå rampljuset och köttgrytorna är det inte bara den rent konstnärliga prestationen som får beaktas. Konstnärer med sinne för det sociala kan komma långt genom att skapa och odla kontakter och nätverk. I slutändan är det ändå så att konstnärer skall väljas ut för att delta i en utställning, ofta en betydande sådan. Att konstnären A blir vald på bekostnad av konstnären B kan ofta förklaras genom hur ett bra nätverk kan fungera.
Angående mitt lilla bidrag till konsten genom RH-projektet menar Johannesson att det är ”ett signifikativt exempel på konstaktivism som håller på att förlora sin form, eftersom konstnären identifierar allt sitt agerande med sin framtida biografi via trollformeln ’det är en del av konstverket’. Om inte punkt sätts någonstans och någon metanivå inrättas, finns det inget underlag för att kalla en bohemisk gest för konst.”
Att Johannesson hyser detta bekymmer hänger främst samman med att konstvärlden tills vidare avvisar mina möjligheter att göra några redovisningar av projektet. Eftersom det är en förutsättningslös undersökning blir projektets material mycket omfattande vilket inte betyder att allting är lika intressant. Att formge och strukturera RH-projektet är ett självklart steg i företaget. Emellertid är det inte något som omedelbart behöver göras. Konstvärlden som provocerad stegrar sig och försöker förklara projektet som ålderdomligt romantiskt och felaktigt är ett inslag av största vikt. Så brukar konstvärlden bete sig när den har ett besvärligt problem att hantera.
