1603: Mera elände i konstteorin

Konstteorins tillstånd är inte det bästa och ett bra exempel på hur rörigt det kan bli är Lena Johanessons understreckare i SvD. Såsom det närmast schablonmässigt uttalas bland konstvärldens medlemmar avvisas den institutionella konstteorin som tautologisk. Jag kan hålla med om att den ursprungliga versionen av George Dickie lider av detta men den version som jag presenterade i min bok Art är det inte. Likafullt har Johannesson fått för sig det.

 

Johannesson har lyssnat på Gertrud Sandqvist i radioprogrammet om min rondellhund och håller sig till samma slutsats om borgerligheten som konstens målgrupp: ”denna västerländska målgrupp inte längre låter sig bli utmanad utan ersatts av grupper utanför vår värderingskrets”. Visserligen är det så att de exempel på skandalkonst, som vi har haft en del av på sistone, upprör bredare grupper, men de drabbar också konstvärlden som alltid är nödvändig för att åstadkomma en konstvärdering. Konstvärldens mera intrikata medlemmar tillsammans med den bildade medelklassen är fortfarande det som den provocerande konsten får sikta på om det skall bli något annat än en medieskandal. Samtidigt är det av vikt att erinra sig att denna borgerlighet i allt större utsträckning omfattar konstvärldens etablissemang. Johannesson och Sandqvist representerar det vi skulle kunna kalla för den förborgligade konsten med dess agenda av vänsterorientering och politiskt korrekthet. Om en provokation skall fungera är det där den skall slå ner.

 

Svårigheten för dagens konstteori är att den rådande uppfattningen lider av en gravt störande inkonsekvens. Å ena sidan är man beroende av den institutionella konstteorin eftersom den är nödvändig för att kunna förklara varför vad-som-helst kan vara konst. Den teorin kompletteras av en essentiella (”antropologisk”) uppfattning om att konst har något med det estetiska att göra och att konst har funnits i alla tider och att den uppstår spontant överallt. Ekvationen kommer aldrig att kunna gå ihop och det är därför jag har utvecklat den institutionella teorin som en helhetsteori. Eftersom den enda ”konst” (alltså konst i vår moderna mening) vi känner till är en 1800-talsuppfinning är det inte nödvändigt att gå utöver denna. Däremot kan den tillämpas på all tidigare konst och överhuvudtaget på vad man önskar. Konstvärlden styr detta genom att kalla saker för konst.

 

Johannesson ger sig på den romantiska uppfattningen av konstnären, alltså figuren som den andligt upphöjde enfant terrible och bohem. Hon tycker inte att man tillräckligt har gjort upp med denna idé. Men nu är det så att det ”speciella” i konsten är just något ”speciellt” och att den som gör det agerar genom ett personligt initiativ där tanken är att göra något ”överskridande”. Så står man där igen med en romantisk tankegång och det är bara att inse att den är inbyggd i vår föreställning om vad konst skall vara för något. Man kan justera romantiken och istället tala om konsten som en ”alternativ politik” eller som en ”annan form av kunskap”. Vad detta innebär har ingen lyckats redogöra för men det råder en fast övertygelse om att det är något djupsinnigt och värdefullt som frambringas av konstnären som alltså inte kan undkomma att vara den ”specielle”.

 

Som sagt är den institutionella teorin det bästa sättet att beskriva dagens konstvärld. Johannesson hänger upp sig på att konst (i praktiken kvalitet i konsten) måste bekräftas av konstvärlden. Det är ingen tautologi. Bekräftelsen kan alltid motiveras och jag har vi otaliga tillfällen preciserat hur det går till när kvalitet bekräftas. Där har vi inga problem. Betydligt intressantare är hur det är möjligt för en relativt liten del av konstvärlden att styra över definitionsmakten. ”Man frågar sig hur en så exkluderande och odemokratisk kultursyn har kunnat populariseras?”, skriver Johannesson och vädrar reflexmässigt den alltid återkommande tanken om att konsten borde vara demokratisk och att den på alla sätt skulle avvisa stränga hierarkier. Nu är det så, och det får man verkligen inte glömma bort, att konst kräver en del och då särskilt nyskapande och överskridande konst. Konstens historia avspeglar att det alltid har varit små grupper som har stått för förnyelsen. De flesta konstnärer nöjer sig med att variera välkända teman och arbetssätt och är inte särskilt intresserade av något annat. Samtidigt som jag understryker att den del av konstvärlden, som står för vad som gäller och för vad som skall uppfattas som riktig och viktig kvalitet, är relativt liten är den ändå numerärt imponerande genom alla biennaler, konsthallar, tidskrifter etc. som den representeras av. För att tillhöra ”rätt” sorts konstnär måste en konstnär bekräftas av dignitärerna inom den här avdelningen. Denna bekräftelse är inte heller tautologisk eller godtycklig utan bygger på vad som gäller. Idag är det viss konst som betraktas som intressant och den beskrivs och diskuteras med vissa teorier och begrepp. I princip kan den se ut hur som helst men dess inriktning är ”undersökning” och ”problematisering” av något som kan hänföras till det sociala och politiska. Eftersom det är många som kämpar om att nå rampljuset och köttgrytorna är det inte bara den rent konstnärliga prestationen som får beaktas. Konstnärer med sinne för det sociala kan komma långt genom att skapa och odla kontakter och nätverk. I slutändan är det ändå så att konstnärer skall väljas ut för att delta i en utställning, ofta en betydande sådan. Att konstnären A blir vald på bekostnad av konstnären B kan ofta förklaras genom hur ett bra nätverk kan fungera.

 

Angående mitt lilla bidrag till konsten genom RH-projektet menar Johannesson att det är ”ett signifikativt exempel på konstaktivism som håller på att förlora sin form, eftersom konstnären identifierar allt sitt agerande med sin framtida biografi via trollformeln ’det är en del av konstverket’. Om inte punkt sätts någonstans och någon metanivå inrättas, finns det inget underlag för att kalla en bohemisk gest för konst.”

 

Att Johannesson hyser detta bekymmer hänger främst samman med att konstvärlden tills vidare avvisar mina möjligheter att göra några redovisningar av projektet. Eftersom det är en förutsättningslös undersökning blir projektets material mycket omfattande vilket inte betyder att allting är lika intressant. Att formge och strukturera RH-projektet är ett självklart steg i företaget. Emellertid är det inte något som omedelbart behöver göras. Konstvärlden som provocerad stegrar sig och försöker förklara projektet som ålderdomligt romantiskt och felaktigt är ett inslag av största vikt. Så brukar konstvärlden bete sig när den har ett besvärligt problem att hantera.

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

27 svar på 1603: Mera elände i konstteorin

  1. Johan skriver:

    Att utmana den förlegade unkna konstvärlden är det viktigaste av allt, du “specielle” 🙂

    Du skulle ha de som var utklädda till hundar i sommar, springandes runt alla rondeller i Stockolm på alla fyra under en dag, med L V på bröstet. L V som i Lars Vilks.

    God konst står just för frihet och ifrågasättande, och aldrig anpassning.

    Dagens vänster är gårdagens borgerlighet som blev ifrågasatt av dåtidens vänster. Idag är det vänstern som till hör det unkna förlegade stela förkvävda, som måste ifrågasättas, för en levande konst.
    Pk-spektaklen hyser ingen relevans mer. Det är bara löjligt, och har målat in sig själv i ett hörn.

    Så fram för nya friska krafter och impul. En levande konst. Framtiden, som du och likasinnade frambringar min vän.

  2. Lisen skriver:

    “Konstvärlden som provocerad stegrar sig och försöker förklara projektet som ålderdomligt romantiskt och felaktigt är ett inslag av största vikt.”
    – Jag älskar ditt lågmälda ordval/hållning/dans med elefanten. Ogripbart för den eftersom den inte fattar, utan bara bidrar till projektet… Måtte landet bli sådant att det alls KOMMER att kunna redovisas! Jag tror det inte, när jag skriver tanken – alltså är RH vårt viktigaste konstverk! Lackmuspapper på den sörja av lögn, konsensus, etc. som råder.

  3. Johan den 1:e skriver:

    Håller med Lisen.
    Särskilt dina sista två meningar.

  4. Per skriver:

    Jag har länge tänkt att frågan VAD ÄR KONST inte är meningsfull/produktiv
    utan man bör kanske istället prata om KONSTNÄRLIGA HANDLINGAR,
    dvs. definiera konst en viss typ av verksamhet , ett sätt att agera,
    som inte är styrt efter det vanliga rationella, logiska tänkandet, utan mer
    av ett poetiskt/analytiskt tänkande, och där verket/resultatet kan vara vad som helst av tänkbara medier, en verbal utläggning eller en målning eller …

  5. Per skriver:

    Eller svaret på frågan Vad som är konst blir då att konst som produkt, materiell eller immateriell, är resultatet av ett konstnärligt arbete, när en person agerar på ett konstnärligt sätt så skapas konst. Detta kan en femåring göra likaväl som en inspirerad person i ett teatraliskt samtal, utläggning vid en bardisk eller en yrkesverksam konstnär i en konstnärsateljé.

  6. Johan den 1:e skriver:

    Per du har helt rätt. Jag håller fullständigt med i allt du säger.

    Det här är konst som vi håller på med. Vi är inne i ett koncept av gemensamt skapande. Utanförskapande.

    Alla handlingar och aktioner som inte är reglerade är konst. God konceptuell konst.

    Du har funnit nyckeln till framtiden inom den nya förändrande och påverkande konsten, som står i diametral motsats till PK-etablissemangets tillrättalagda “provokationer”.
    Som endast är en smet av kitsch. Vår tids kitsch.

    Medan Lars Vilks och också t ex Thomas di Leva är den nya tidens provokatörer, nydanare och berikare av vår kultur på ett sunt äkta och ärligt sätt.

  7. Lars Vilks skriver:

    Per. Problemet med ditt förslag är att du 1. får problem med att definiera vad som är konstnärliga handlingar eftersom den definition du kommer med kan gälla för annat som normalt inte betraktas som konst. och 2. om ett konstprojekt som är styrt av rationellt och logiskt tänkande (och sådana finns det många exempel på) ses som konst i konstvärlden kommer din definition att avvika från praxis. För vem bestämmer vad som är konst? Är det du som gör det? “Konstnärlig handling” innebär inte någon betydande avvikelse från när man talar om “konst”, konst är alltid resultatet av en handling och vad tillför man genom att säga att “konst är en konstnärlig handling”?

  8. Per skriver:

    Hej Lars
    En konstnärlig handling förstås svår att definiera, men jag tror ändå att man tala om det som ett objektivt, nästan som ett naturvetenskapligt faktum, dvs. ett agerande, görande som inte är styrt efter det “normala” “”produktiva” nyttomaximerade tänkandet. En konstnärlig handling är inte ekonomistyrd, dvs. Inte ett arbete för att trygga sin försörjning/överlevnad, och inte heller inordnad i det normala vardagliga sociala spelet/sociala konkurrensen. Konstnärligt arbete är ofta djupt privat men ändå oegennyttigt, kansker mer samhällsnyttigt i sin förlängning, även om det ofta går på tvärs mot rådande uppfattningar i nuet, eller hos en majoritet.
    Det görs väl i ett medvetenhetstillstånd som ligger över eller under det vardagliga förnuftet, realismen, mer som surrealismen som begrepp. I drömmen är vi alla konstnärer som jag tror det var André Breton som sa.
    Drömmandet är väl ett spcialfall av konstnärligt ” arbete”.
    Konstnärligt arbete är väl ett poetiskt, reflekterande, undersökande och sedan berättande/gestaltande som resultat/produkt. Min poäng är väl att det kan vara svårt att definiera konst direkt utan att först ha undersökt vilken typ av verksamhet som har skapat verket. Arbets-/tankeprocessen som har åstadkommit verket är det centrala i definitionen. Med denna definition faller löpandebandprodukter gjorda för att tjäna pengar i första hand, bort som konst. Även provokationer för provokationens egen skull.
    Även verk som har ett tydligt politiskt, världsförbättrande/”nyttigt” syfte.
    Att vara konstnärligt verksam är lite att se på världen “som man normalt inte gör i sitt vardagliga sysslande för att överleva”. Det är också att ta
    risker då man inte har full kontroll över det man gör, resultatet är inte heller bestämt på förhand. Osv. Kanske ett romantiskt synsätt, men livet är ibland romantiskt, elller en reell sida av att vara människa. Puh! Högtraande, men ändå. Så även om det är en svårgripbar praxis, konstnärlga handlingar, så kan det väl existera?
    Ett konstprojekt som är strikt logiskt, rationellt styrt tycker jag vetter mer åt hållet utredning/journalistik/debattinlägg.

  9. Lars Vilks skriver:

    Per. Det är inget ovanligt tillvägagångssätt att försöka definiera konsten utifrån vissa egenskaper. Det stora problemet är dels hur väl man på det sättet kan beskriva fenomenet konst och dels vem som är intresserad av att acceptera definitionen. Det blir lite egendomligt att utesluta konstnärer, t ex vissa som arbetar strikt politiskt, samtidigt som dessa är uppburna i konstvärlden och ställs ut på stora biennaler etc. Då får man bara den gamla slagdängan att någon (i det här fallet du) som säger att “det där kallar jag inte för konst”. Vad du gör är väl att definiera det som du tycker är konstens kvalitet. “Det här gillar jag”.

  10. Per skriver:

    Tillägg; säkert är konstprojekt ofta en blandform av “rent” konstnärligt arbete och annat mer kunskapssökande, debatterande, journalistiskt arbete. Ditt RH-projekt är väl en sådan blandform kanske. När du första gången sätter upp din lilla teckning så har väl den aktionen mycket av intuitiv undermetveten feeling över sig., som du i det läget möjligen inte visste helt varför du gjorde detta. Men effekten har ju varit lysande kan man väl säga. Jag sympatiserar starkt med dig där, och i din nuvarande situation som dödshotad.

  11. Per skriver:

    Nej Lars, mitt trevande och inte så lite babbliga sätt att försöka förstå vad konstnärliga handlingar är har inget att göra med vad jag själv gillar, eller tycker känns “tungt vägande” osv. Jag försöker bara ringa in vad nan gör när man skapar “det oväntade”, när man agerar utanför de vanliga livsmallarna på ett kreativt sätt. När en kvinna lägger sig och sover i en säng på ICA, eller vad hon nu gjorde exakt så känns det som nutida konst, och i det fallet i min smak god surrealistisk anda. Eller hon som tycktes överväga att hoppa från Liljeholmsbron tycker jag är en “bra” blandform av konst och samhällsdebatt. Annars gillar jag helt klart en rejäl oljemålning, typ amerikansk abstrakt expressionism på 40-50-talet.

  12. Lars Vilks skriver:

    Tack för dina intressanta inlägg Per. Ja, om det skulle vara en inringning så kvarstår precis det problem som jag nämnde, din definition utesluter en del betydande och väl accepterade konstnärer och deras verksamhet. Det blir ett resultat som liknar det som företrätts (och fortfarande företräds av en och annan) av rätt många konstteoretiker. Nämligen att konst är en estetisk verksamhet och att därför Duchamps readymades inte är konst. Så står man igen med teorin mot praktiken.

  13. Per skriver:

    Pissoaren var väl konst? Jag kan inte se att mitt resonemang utesluter sådant? Konst handlar absolut inte om estetik i första hand. Duffet’s gubbar är ju inte precis vackra, men nog så träffande i sitt uttryck.
    Det är ett snårigt ämne, och tur/bra är väl det?

  14. Lars Vilks skriver:

    Per. Jovisst, din uppfattning utesluter väl inte pissoaren, det var bara en jämförelse. Däremot går den ut över politisk konst och en del konceptuella projekt som t ex kan utgöras av helt sakliga konstteoretiska artiklar. Vad det gäller “estetiskt” är det inte nödvändigt att något är vackert, i det estetiska ingår också det expressiva och även det fula.

  15. Per skriver:

    Duchamps readymades är väl snarare praktexempel på mitt resonemang att man inte i första hand ska se på objeket, huruvida det är ett konstverk eller inte, utan på tankearbetet innan han väljer att ställa ut sina readymades. Om någon, utan speciell avsikt, ställer upp en pissoar på en sockel i ett galleri så blir det knappast ett konstverk, om det inte finns ett konstnärligt arbete innan som resulterar i att man ställer in det funna föremålet på en utställning. I Duchamps fall kanske det var fråga om metakonst, att han ville diskutera konstbegreppet. Men han är för svår för mig. Synd att han slutade och måla tror jag många tycker. Det hade suttit fint med några hundra surrealistmålningar av honom. Förutom konsteori så nöjde han sig väl med att fördjupa sig i schackspel vad jag läst.

  16. Lars Vilks skriver:

    Per,

    Tja, jag menar att det blir problem. En tolkning av Duchamp är att han gjorde en demonstration om vad som kan vara konst, alltså snarare en rationell handling än en poetisk…

  17. Per skriver:

    “Politisk” konst utan ett svårgripbart, gåtfullt moment blir inget bra (som konst) anser jag, så man kommer inte ifrån vårt behov av att människor gräver djupare i sitt svårtydbara inre när/innan de skapar ett verk. Det är ofta först då som det kan gripa tag i en större publik, det mest privata blir ofta det mest allmänintressanta.
    Jag inser att min tolkning av estetisk blev lite fel, och att det är bundenheten till det som kan vara ett problem/begränsning.

    Det kanske var ett uttryck för rationellt tänkande för Duchamp, men vid den tiden antagligen med stort könslomässigt allvar, eller vånda, som handlar om att utsätta sig för svårkontrollerade handlingar, och risk för avsky av etablissemanget han var inlemmad i. Lite som ditt projekt kanske?

  18. Johan den 1:e skriver:

    Medveten avvikelse från det normativa, är väl det som konst är. Att det finns en medveten tanke bakom ett uttryck som lever i sin egen kontext, vad det än är.

    Tänk t ex på Thomas Di Leva, som jag tidigare nämnde. Han är ett konstprojekt i sig själv. Ett levande konstuttryck, som bara är. I allt han gör, t o m intervjuer är det en tanke bakom i som han uttrycker sig, i kläder i allt. Men han kan också bara tas för en annorlunda person. Men allt i honom är mycket medvetet tror jag. Han har en slags distans till sig själv. Samma med t ex Lady Gaga. Hon är också ett konstprojekt, och inte bara en originell person.

    Kort sagt medveteheten om att det man gör är koncepuellt och inte ett naturligt leverne, även om det verkar så, är det som är konst. Ja kanske just därför. T ex när Beatles gick över övergångstället på rad alla fyra, var väl ett exempel på medveteheten konceptuell konst.

    Allt som verkar naturligt, men har en insikt hos den som verkar i det, eller utför det, att det inte är det utan medvetet valt. Inte alltid medvetet tänkt, utan också spontana levande uttryck. “Dolda kameran” kan många gånger vara konst
    t ex. Eller det gamla programmet “pyjamas”. Ett uttryck bland allmänheten som verkar att det bara sker. Men så är ju inte fallet.

    Att begränsa vissa handlingar som konst, och andra inte, är att begränsa konstens utveckling.

    Konsten måste vara fri att gå vart som helst utan bedömning, när det gäller vägval eller uttryckssätt.

  19. CeDe skriver:

    Ohao! Vad du landar mitt i prick, Johan il primo.
    Känner mig på något sätt träffad. Jag gör egentligen allt till konst, men jag gör ingen konst.
    Det du skriver känns så rätt. Lars har kanske ändå en annan uppfattning.

  20. Johan den 1:e skriver:

    Tack. Ja, Carl-Einar Häckner te x är ju egentligen konceptuell konstnär, med allt vad han har för sig, även om han är lite PK.

    Och googla på Iodine Jupiter, så får du ni se ett verkligt konstprojekt. Och jag kan fe många fler exempel. Men det får räcka för denna gång. Men tänk på “youtube”, där finns ju hur många exempel som helst på konstyttringar.

  21. mohammad skriver:

    Hu vad grabbarna bubblar i kommentarsfältet, lyssna nu på och ta in vad fabror Lars har att säga istället för att spåna fritt och förvirrande runt konstbegreppet, you bleeding wiseguys.

    Och Lars, ett gott nytt fortsatt produktiv 2013, jag tror jag börjar gilla dig kompis, änglarna vaktar men ta hand om dig.

    /m

  22. Johan den 1:e skriver:

    När man en inskränkt syn, p g a dogmatisk självgod tro, blir det förvirrat om det ligger utanför denna.

    Men det ger ingen den minsta rätt att besserwissra vissa p g a denna okunnighet. Och flina in sig hos andra för att nå orättmätig erkänsla.

  23. Per skriver:

    Till Johan:1 apropå Di Leva så har jag ett fint minne av den anden. Det var en gråtristregnig typ novembervardag på Plattan-torget typ 80- talet, så stod där ett gäng killar i fula poplinrockar (idag trendiga plagg säkert) och spelade någon ovanlig typ av gatumusik. Jag hade aldrig sett dom och speciellt inte den karismatiske sångaren. Det var lite som en uppenbarelse, en jesusrockgestalt och att få deras “premiär”. Senare fick jag veta att han blivit känd som Di Leva. Dom hade väl tagit tåget ned till Stockholm från någon trist håla vid Norrlandskusten för att spela in en demotape el.dyl. Det var lika mkt. en konst-performance som musikaliskt framträdande. Det ör få tillfällen i livet som man får se något nyskapande i sin första upprinnelse, eller linda. Allt ovan sagda baserat på vaga minnen från min sida. Di Leva skulle säkert korrigera vissa saker i berättelsen.

  24. Johan den 1:e skriver:

    Kul. 🙂

  25. Cecilia skriver:

    Johan den 1:e:
    När man en inskränkt syn, p g a dogmatisk självgod tro, blir det förvirrat om det ligger utanför denna.

    Men det ger ingen den minsta rätt att besserwissra vissa p g a denna okunnighet. Och flina in sig hos andra för att nå orättmätig erkänsla.

    Spot on, Johan den 1:e… Glad att du nämner detta!

  26. Cecilia skriver:

    … att just du nämner…
    Skulle det ju va’…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.