Åtskilligt rabalder har det varit kring Åsa Linderborg och alla hennes hot. Hot är något som jag känner väl till. Inte så mycket att bråka om så länge det inte rör sig om verkställighet – tycker jag. Den som provocerar och kränker får räkna med en del utbrott från vissa delar av publiken. Hot kan delas in i tre kategorier. Verbala, psykiska hot vars funktion är att göra det så otrevligt som möjligt för objektet och därigenom skapa en egen tillfredsställelse. Den andra är hot som sprids med tanken att få någon annan att agera. Sådana kräver spridning och tar i regel sin tid om det alls fungerar. Det tredje är de verkliga hoten, de som inte annonserar. Den som verkligen tänker begå en illgärning bör ju inte inleda med att tala om att det skall ske. Men jag förstår att det kan vara illa nog för Linderborg att få dessa meddelande, ofta med grovt sexuellt innehåll. Jag har en mycket stor samling av sådant material som i talrika mängder har inkommit under åren. Innehållet går oftast ut på att det skall knullas, antingen att jag är objektet eller min mor. Eller min döda mor. Gärna kompletterat med lite mord och död. Framställningsformen är påtagligt ensidig. Någon större medieuppmärksamhet har dessa hot inte väckt. Istället har tonläget handlat om att jag inte borde ha missbrukat yttrandefriheten. I betydande utsträckning visar man förståelse för de förfördelade. Den tonen har också gått igen i de hot av tredje graden som jag har drabbats av. Linderborgs medieresa är enklare, hon behöver inte tänka på några nyanser även om man nog måste säga att alla som är invandrarkritiska inte utgör en enda grupp på lägsta tänkbara nivå.
Linderborg skall naturligtvis få lägga ut sina texter precis som hon behagar utan att någon skall ta till psykiskt eller fysiskt våld. Men det är ofrånkomligt att hon retar upp folk och att det närmast är otänkbart att hon inte drabbas av motbjudande repressalier. Hennes styrka är att flera gånger i veckan prestera provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare. Jämför med mig som endast har – och då genom en rad tillfälligheter – åstadkommit en enda kränkning för fem är sedan. Hon vill förändra världen efter sin ideologiska utopi men hon är inte någon taktiker utan kastar sig kompromisslöst över det som irriterar henne. Hennes framställningar kännetecknas inte av några analyserande resonemang. Hon hämtar en fras här och en där och drar snabbt den slutsats hon har bestämt sig för. Så är provokationen klar.
Se t ex hur enkelt hon gjorde mig till Sverigedemokrat efter min beryktade New York-resa:
”Vi har för många invandrare, säger Vilks. Mångkultur är ’kitsch’. Midsommarfirandet är hotat. Han är inte Sverigedemokrat men delar många av deras åsikter och är tacksam för stödet de ger honom.”
Men jag har undrat förr om Linderborg verkligen lyckas med att vinna nya anhängare eller om det är så att allting förblir status quo, hennes påhejare hejar på och hennes motståndare blir indignerade och uppretade.
Men sådant skall också finnas.
