1600: De linderborgska hoten och andra

Åtskilligt rabalder har det varit kring Åsa Linderborg och alla hennes hot. Hot är något som jag känner väl till. Inte så mycket att bråka om så länge det inte rör sig om verkställighet – tycker jag. Den som provocerar och kränker får räkna med en del utbrott från vissa delar av publiken. Hot kan delas in i tre kategorier. Verbala, psykiska hot vars funktion är att göra det så otrevligt som möjligt för objektet och därigenom skapa en egen tillfredsställelse. Den andra är hot som sprids med tanken att få någon annan att agera. Sådana kräver spridning och tar i regel sin tid om det alls fungerar. Det tredje är de verkliga hoten, de som inte annonserar. Den som verkligen tänker begå en illgärning bör ju inte inleda med att tala om att det skall ske. Men jag förstår att det kan vara illa nog för Linderborg att få dessa meddelande, ofta med grovt sexuellt innehåll. Jag har en mycket stor samling av sådant material som i talrika mängder har inkommit under åren. Innehållet går oftast ut på att det skall knullas, antingen att jag är objektet eller min mor. Eller min döda mor. Gärna kompletterat med lite mord och död. Framställningsformen är påtagligt ensidig. Någon större medieuppmärksamhet har dessa hot inte väckt. Istället har tonläget handlat om att jag inte borde ha missbrukat yttrandefriheten. I betydande utsträckning visar man förståelse för de förfördelade. Den tonen har också gått igen i de hot av tredje graden som jag har drabbats av. Linderborgs medieresa är enklare, hon behöver inte tänka på några nyanser även om man nog måste säga att alla som är invandrarkritiska inte utgör en enda grupp på lägsta tänkbara nivå.

 

Linderborg skall naturligtvis få lägga ut sina texter precis som hon behagar utan att någon skall ta till psykiskt eller fysiskt våld. Men det är ofrånkomligt att hon retar upp folk och att det närmast är otänkbart att hon inte drabbas av motbjudande repressalier. Hennes styrka är att flera gånger i veckan prestera provokationer och kränkningar som just i det avseendet erbjuder stort läsvärde. Hon är på så sätt auktoriserad storkränkare. Jämför med mig som endast har – och då genom en rad tillfälligheter – åstadkommit en enda kränkning för fem är sedan. Hon vill förändra världen efter sin ideologiska utopi men hon är inte någon taktiker utan kastar sig kompromisslöst över det som irriterar henne. Hennes framställningar kännetecknas inte av några analyserande resonemang. Hon hämtar en fras här och en där och drar snabbt den slutsats hon har bestämt sig för. Så är provokationen klar.

 

Se t ex hur enkelt hon gjorde mig till Sverigedemokrat efter min beryktade New York-resa:

 

”Vi har för många invandrare, säger Vilks. Mångkultur är ’kitsch’. Midsommarfirandet är hotat. Han är inte Sverigedemokrat men delar många av deras åsikter och är tacksam för stödet de ger honom.”

 

Men jag har undrat förr om Linderborg verkligen lyckas med att vinna nya anhängare eller om det är så att allting förblir status quo, hennes påhejare hejar på och hennes motståndare blir indignerade och uppretade.

 

Men sådant skall också finnas.

 

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 53 kommentarer

1599: Pressvisning, Malmö konsthall

Idag var det dags att besöka pressvisningen på Malmö konsthall av Pablo Pijnappel (2.632). En brasiliansk konstnär, född i Paris och verksam i Holland. I C-salen visas hans stillbildsfilm Fontenay-aux-Roses. En karusellprojektor matar fram bilder från Paris tillsammans med en berättarröst. Något har det att göra med konstnären som är född på den här platsen som är belägen i utkanten av Paris. Men berättelsen går snart isär och man märker att bilder kommer tillbaka med nya berättelser och att den börjar på nytt vilket gör att det inte finns någon riktig början eller något slut. En sådan teknik, både som bildberättelse (film) och den nu något ålderdomliga diabildsprojektionen, står starkt i den internationella samtidskonsten. Kronologiska berättelser och traditionella dokumentärer är inte vad som gäller. Den icke-lineära framställningen som problematiserar och undersöker filmen och berättelsens egenskaper är starka kort i samtidsvärlden. Pijnappel har hållit på ett tag med sina stillbilder och det är finstämda arbeten. Samtidigt får man säga att de vilar tungt på legenden Chris Marker (1921-2012) vilket Pijnappel villigt erkänner. För den som inte känner till Chris Marker (917) och hans mycket speciella och inflytelserika film La jeteé (1962) kan man se den här. Dock får jag säga att Pijnappels film är mycket sevärd och den är också ett exempel på hur samtidens estetik ser ut. Den socialkritiska aspekten är här en indirekt historia, det mediekritiska verket berör vår tids sätt att presentera sina berättelser i vår tids viktigaste mediet film.

 

Den avgående konsthallschefen Jacob Fabricius presenterade dessutom nästa års utställningsprogram. Inledningen i februari blir politisk konst med Sven Augustinjen, Dave Hullfish Biely och Alfredo Jaar. Förmodligen har konsthallschefen vädrat konjunkturerna som de har sett ut under det här året. Och man kan räkna med att den politiska trenden i dess mera måttfulla doser kommer att hålla i sig ett bra tag till. Särskilt belgaren Augustinjen (1.714) befinner sig i aktualiteten genom sin film Spectres (2011), en film om belgisk kolonialpolitik och mordet på Patrice Lumumba. Augustinjens film är inte någon traditionell dokumentärfilm, den kommer aldrig fram till någon definitiv slutsats och innehåller fiktiva inslag. Det är alltså den allmänna inställningen i konstvärlden angående problematiseringen av dokumentärfilmen. Den mycket sevärda filmen finns här.

Pablo Pijnappel: Fontenay-aux-Roses, 2010

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 1 kommentar

1598: Frifunnen samt modernisering

Hon blev frikänd, den dansk-iranska konstnären Firoozeh Bazrafkan, som skrivit att hon var övertygad om att många muslimer våldtar sina döttrar. Domaren menade att hennes uttalande inte var hennes eget utan ett inlägg i en debatt om kvinnors rättigheter i Iran, något som alltså bedömdes som rimligt. Bazrafkans bakgrund hade säkert också betydelse eftersom det särskilt nämns i domen.

 

Thielska galleriet har moderniserats sig. Det som utmärker en sådan process är främst två saker. Man skall visa samtidskonstnärer, gärna kvinnliga, som kommenterar museet och dess samlingar (eller utställningar). Just nu visas en installation av Meta Isæus-Berlin. Dessutom är det nödvändigt att presentera en aktualitetsdiskurs för utställningarna. Den kommande utställningen som öppnas den 21 december visar foton av den berömde Nobuyoshi Araki (175) vilka kombineras med etsningar av Zorn. Zorn (hans deltagande har i skrivande stund ännu inte kommit upp på hemsidan) tillhör Thielska galleriets profilkonstnärer men vill man vara samtida får man här tänka sig för. Det blir mycket nakna damer och sådant är eldfängt stoff. Aktualitetsskrivningen är något kortfattad och begränsad men så har man nyss inlett sin uppryckning:

 

”De båda konstnärernas huvudmotiv, den kvinnliga kroppen, har sedan årtusenden skildrats inom konsten. Kvinnor som objekt för den manliga blicken är ett ständigt aktuellt ämne att uppmärksamma, diskutera och ifrågasätta.”

 

Det allra sista ordet är naturligtvis nödvändigt. Araki är ändå acceptabel emedan man kan hänvisa till japansk kultur som alla sörjande bör respektera. Zorn är i det här sammanhanget svårare men kanhända räcker det med att han får draghjälp av Araki.

 

Ytterligare två detaljer brukar ingå i moderniseringsmetamorfosen. En välfylld shop samt en anständig servering. Det kommer nog så småningom.

 

För den som under en längre tid har följt samtidskonsten och lärt sig dess fasta normer kan det bli tröttsamt att se systemet upprepa sina manövrar till synes utan slut och utan någon betydande förnyelse. Samtidigt får man erkänna att det fungerar tämligen väl. Med sinne för rätt balans kan de ansvariga tillfredsställa såväl publik som kritiker.

 

 

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 2 kommentarer