Dagens text skulle ha publicerats igår men det var ett tillfälligt stopp på vilks.net. Men här är den, något uppdaterad:
Tämligen lätt kan man förstå varför attentatet mot Hedegaard var en ovälkommen och obekväm nyhet. Emellertid är det nu överståndet och de rättänkande kan andas ut i vederkvickelse genom att ägna sig åt det långt mera fasansfulla Näthatet. Som jag nämnde skall ett av mina näthatsfall upp i rätten idag. Det kan förefalla som om timingen vore perfekt. Så kan man se hur ett fall av det oerhört smärtsamma näthatet behandlas. Men inte, det var fel näthat. Skall det vara näthat skall det vara näthat som kommer från rätt håll. Då blir det fel på rätt sätt. Att journalister och andra aktiva informatörer kan skrämmas till tystnad är i någon ett demokratiproblem. Jag säger ”i någon mån” eftersom det näthat man nu diskuterar främst är verbal smörja. Som sagt har jag stor erfarenhet av sådan. Logiken är dock att den som verkligen vill göra något illa inte brukar förvarna. Självklart skall man rensa upp i träsket så gott det går med lagens hjälp och med uppmärksamhet. I grunden bör man inte bry sig eftersom det är precis det som näthatarna är ute efter. Ett bra initiativ vore att sammanställa en ”Lathund för näthatare” där man samlar de vanligaste fraserna. Alla som skriver i ämnen som kan inbjuda till näthat kan samtidigt erbjuda näthatsformuleringar för den som känner för det.
Istället för att grymta vidare i den smeten ger jag ett litet utrymme för en konstpaus. Jag fick några tankar när jag såg Ernst Billgren i Svt:s Min Sanning. Mot slutet av programmet kommer man in på den gamla glada rondellhunden och Billgren förklarar att det inte är någon konstprovokation alldenstund, som han säger, muslimer är inte provocerade av konsten utan av innehållet. Nog så korrekt men han fortsätter med att framhålla att konsten som provokation handlar om utseendet, alltså modernismens helt dominerande provokationsfaktor. Men man får komma ihåg att även innehåll kan vara en del av konstprovokationen. Vi får tänka oss att en konstprovokation som sådan bara kan drabba den i konsten insatte. På Gustave Courbets tid var det inte hans sätt att måla som var provocerande utan att han valde ämnen som ansågs olämpliga. Den infallsvinkeln har funnits genom hela den moderna konsthistorien och idag, när formestetiken inte längre rubbar några cirklar, är det ämnet som kan skapa problem. Robert Mapplethorpes avancerade homobilder, t ex, är inte formmässigt stötande men innehållet visade sig vara det. I varje fall kunde man se reaktioner från de lägre delarna av konstvärlden. Högre upp gick det betydligt bättre eftersom ämnesvalet där faller i god jord. Av detta följer att om man vill genomföra en provokation som skakar elit- och mellanskiktet i konstvärlden är det vissa innehåll som kan åstadkomma något i den vägen vilket vi också har sett ett och annat exempel på. Om man så önskar kan man tänja på formbegreppet och säga att det ändå handlar om det. För rondellhundens del skulle man kunna säga att den i konstvärldens ögon är fel form av kritik men det blir samtidigt svårt att se vad som skulle vara den acceptabla formen.
