Ett antal intellektuella har skrivit en elegisk artikel om det Europa som de betraktar som döende. Följderna av den misskötta grekiska ekonomin liknas vid det grekiska frihetskriget. Men ingen nutida Lord Byron ingriper. Å andra sidan kan det i dessa dagar vara betänkligt att framhålla Byrons engagemang då det handlade om att upprätta den grekiska nationalstaten och då han dessutom genom att avlida i en febersjukdom i samband med sitt deltagande i frihetskriget raskt blev en engelsk nationalhjälte och en del av ett omistligt nationalistiskt kulturarv.
Det är illa för Europa, menar författarna, vidare: ”Det faller sönder överallt, från väst till öst, från syd till nord, och glider ner i en tidvattensvåg av populism, chauvinism, och andra utestängande och hatiska ideologier som Europa uttryckligen åtagit sig att bemästra och marginalisera, men som i stället åter sticker upp sitt skamliga huvud.” För att bemästra dessa rysliga rörelser förordar man politisk enighet men hur denna enighet skall gå till och vad den skall innehålla får man inte veta. Så förlorar sig sorgesången i abstrakta dimmor. Men det är vackrast när det skymmer såsom skalden påpassligt skaldat.
I konstvärlden är det inte särskilt mycket att rapportera däremot bjuder politiken på storsalgen underhållning. Sedan Aftonbladets anti-hatkampanj börjat förlora sitt nyhetsvärde har ett nytt mål seglat upp: Norge. Martin Aagård har tagit på sig uppdraget att uppfostra norrmännen som han anser vara alltför nationella och inskränkta. Han vill nu undervisa och lära norrmännen hur de skall följa den rätta läran. Han tar också på sig att skriva deras historia på ett alldeles eget sätt. Nordens eviga lillebror är inte förtjust i att läxas upp av storebror och i VG kan man förstå att Aagårds initiativ inte faller i god jord. Men eftersom det börjar bli tröttsamt att upprepa den inhemska folkupplysningen och då Danmark redan är avverkat kan det vara dags att ge sig på norrmännen. Vi kan här skönja något typiskt svenskt: Att lära övriga världen hur den skall bete sig. Och enligt Henrik Arnstad bör man se upp med Norge. I en chat på DN fick han frågan ”Anser du att Norge är ett Fascistiskt land? Henrik Arnstad: Absolut inte! Däremot är det ett land som är extremt nationalistiskt och därmed ovanligt mottagligt för fascistiska idéer.” Så har till slut visan från 1968 vunnit officiell status:
”Norge, Norge, det är ett ruttet land.
Norge, Norge, ett jävla rövarband.”
Nog får man ändå tillstå att islam börjar moderniseras. I Fox News kan läsas om en ny uppfinning i Iran. Det är en giljotin för fingeramputering av fingerfärdiga.
Hellre de fingerlösas Norge än de PK-lösas land. För frihet är inte givet till oss som ursprungligt bor här, utan till de som komma in att göra vad de vill. Inget är förbjudet för dessa kadrar. För oss som bor här, av rot, däremot nästan i princip allt. Så fingerfärdiga får finnas om de inte är av svensk börd. Då förbjuds deras sinnen och allt vad de vilja ge uttryck för. För sådant är PK-styrets syn i vårt förlovade land. Där makten är enväldigt evig och aldrig tillåter nåt för de som något vill , och varit här i generatiner still. Klart vi är döende i dag, när det enda som finns är korrumperade lag. Vi bär vårt ok till den dag vi inte orkar mer. Då faller vi ner, och finns ej mer. Allt är över. Och inget, absolut inget finns här av allt det vi behöver.
Det är PK-maktens tanke över Norge som är viktigare än allt, som te x all humanitet i världen. Den betyder inget för PKismens kallsinniga styrespsykopati. Se här ett citat hämtat ur bloggisrymden:
”Är människor inget längre värda. Jag menar. Detta är ju en djurisk process , där själva processen, invandring är till en besatthet. Men människorna bryr man sig inte om. Varken de som bor här, eller hur de som kommer lotsas in och kan fungera på ett bra sätt. Nej alla vi människor behandlas som djur av makten. Man bara öser på, och proppar den sjunkande skutan än mera full. Och sen får var och en rädda sig bäst man kan. Det struntar man totalt i. För man skiter i människor. Det är bara maktens självförhärligande som är målet. Inte människor.”
Jag undrar,
Tönt Johan, stavas det bäst med litet eller stort ö?
/m