1633: I det förlorade landet

Postat den 2013 16 februari av Lars Vilks

Igår ställdes kosan till Danmark. Kommittén som har haft vänligheten att bildas för min skull fick en god start på Krutdtønden som var fullsatt – och välbevakad. Thomas Nydahl, som i egen hög person var närvarande, har skrivit om kvällen på sin blogg.

 

Danska TV2 visade mig stort intresse och utrymmet i studion var, sedan ett team följt mig under dagen, en halv timme. Deltog gjorde också professor Frederik Stjernfelt som bland annat fick förklara skillnaden mellan mitt projekt och de danska karikatyrerna. En artikel finns också i Berlingske. Att saken fick så stor uppmärksamhet hänger naturligtvis samman med attentatet på Lars Hedegaard vilket har aktualiserat problemen med yttrandefriheten.

 

I Sverige är jag som bekant utfryst och därför är Danmark en möjlighet att kunna framföra några föreläsningar. Igår presenterade jag mig själv och mina erfarenheter. Nästa gång kommer det att handla om konst och politik.

 

I den svenska myllan plöjer man ännu i näthatet och gårdagens artikel av Torbjörn Tännsjö (DN) har inspirerat till en del kommentarer. Tännsjö vill långtgående försvara yttrandefriheten och menar att man får acceptera personliga förolämpningar. Intressant nog rangordnar han uttrycken. Han har själv blivit kallad Sveriges nazidoktor Mengele vilket han menar är värre än ”hora”.

 

En annan möjlighet att närma sig det här problemet är att se på estetiken. Under de tidpunkter när jag drabbades av de värsta anstormningarna av näthatet (jo, jag vet att det inte räknas eftersom det också beror på avsändaren), uppmuntrade jag skribenterna att inte vara så ensidiga och konsensusorienterade. En del av dem nappade på detta erbjudande och gjorde vackra försök att variera sina tilltal. Men man skulle kunna försöka att kombinera näthatet med språkvård och på så sätt rädda en del gamla ord och uttryck. Dessa ord var naturligtvis kraftfulla saker på sin tid men idag får de betraktas som en del av det svenska kulturarvet och utgör alltså en del av ursvenskheten. Uttrycket ”din gamla spannhaka leska” skulle göra sig bra i kommentarfälten. En spannhake är en hake som håller fast järnringen vid vagnshjulet och i profil ser den ut som en gapande figur med utskjutande haka. ”Lesk” betyder ”fläsk”. Även ”slaggfat” kan rekommenderas, en förolämpning av rang som anspelar på ett avlångt fat med lock. En tredje möjlighet är att dra till med ”förbanne dig du horakaxa” vilket inkluderar såväl en konjunktiv som det intressanta tillägget ”kaxa”, alltså kaxig. Samtliga dessa uttryck är klart genusbestämda vilket också gäller för näthatsdebatten.

En del av publiken på Kruttønden

 

 

 

Publicerat i debatt, Föreläsningar, yttrandefrihet | 39 kommentarer

1632: Moderna försöker uppdatera samt svensktoppen

Postat den 2013 13 februari av Lars Vilks

Moderna Museet slår på den stora trumman när Hilma af Klint-utställningen öppnar om ett par dagar. ”Nu uppdaterar vi konsthistorien”, skriver man förhoppningsfullt på hemsidan och ber om hjälp genom sociala medier. Tanken är enkel, den abstrakta konstens pionjärer är några män, främst Kandinsky, Malevitj och Mondrian. Men vem var först med den icke-föreställande bilden? Kandinskys 1910 är ett svårslaget rekord utifrån de kriterier som gäller. Abstrakta framställningar är i sig inte ovanliga, sådana finns i många kulturer men de tillhör inte det moderna konstbegreppet. Hilma af Klint tillhör visserligen den västerländska konsttraditionen men det som hittills har legat henne till last är att hennes verk är ett teosofiskt/spiritistiskt projekt. Trion ovan var också inspirerad av teosofiska tankegångar men deras målsättning låg helt inom ramen för den konstnärliga estetiken och de var alla led i modernismens utveckling. I Moderna Museets text prövar man att skriva sig runt den besvärliga passagen: ”var en pionjär inom den abstrakta konsten, redan 1906 lämnade hon ett föreställande måleri bakom sig” och ”Hilma af Klints konst handlar om medvetandet av en andlig dimension, något som var marginaliserat i en alltmer materialistiskt orienterat värld.” Man kan alltid försöka, konst handlar om någonting och idag kan det vara vad som helst. Emellertid är Klints verk inte ett projekt om teosofiska äventyr utan är saken i sig till hundra procent medan pionjärerna ovan till hundra procent infogade sig i modernismens tankevärld. Modernismens konst var, som konsten har varit alltsedan begynnelsen, andlig, men på ett alldeles särskilt sätt genom det estetiska uttrycket och dess rötter i en högre sfär. Om det skall gå vägen får man hoppas att konstvärlden blundar för projektets natur som alltså skapar en ”falsk” estetik. Hennes verk liknar den modernistiska abstraktionen och inte minst Sonia Delaunay har utfört målningar med cirklar som ligger nära några av Klints arbeten. Delaunays verk är långt senare än Klints men det finns naturligtvis ingen påverkan eftersom Klints verk aldrig visades. Möjligheterna för en mer generell uppskattning av Klint ligger i att hon är kvinnlig konstnär och att det vore önskvärt att kunna komplettera bilden av de tre stora med en pionjär som man med lite god vilja skulle kunna hävda var först. Dock är inte heller detta helt självklart eftersom konsthistorien har ett par kandidater som har fått underkänt som ”före Kandinsky”. Mikalojus Ciurlionis (1875 -1911) från Litauen har året 1906 med en abstrakt komposition och Franticek Kupka 1909. Men Kandinsky har tagit hem spelet. Ciurlionis verk lider av lite väl mycket teosofi och han är inte heller någon konsekvent abstrakt målare utan målar lika gärna föreställande symboliskt. Kupka kan man inte kritisera för något sådant men konsthistorien har valt Kandinsky som lanserade ett helt program för sin abstraktion.

 

En lång resa lär det bli för Klint om Modernas konsthistoriska omskrivningsprojekt skall lyckas. Hon har en ranking på 5.508 medan Kupka håller sig med 932. Kandinsky 71. Jag tror att summan av kvinnliga abstrakta pionjärer kommer att fortsatt vila på Sonia Delaunay som åtminstone var med i leken. Hon är rankad 1109.

 

När jag nu är igång med konstens kvalitetstävling kan det vara lämpligt att presentera svensktoppen. I dagens uppställning har jag inkluderat Fahlström vår hittills enda långkörare som det blir en match för Klint att nå upp till. Nathalie Djurberg håller förstaplatsen i eget majestät med på ännu behörigt avstånd klättrande Klara Lidén och Karl Holmqvist. För första gången finns det ingen målare med bland de 20 främsta.

 

Andra siffran är föregående placering på svensklistan resp. internationell ranking från i somras.

 

 

1.1. Nathalie Djurberg 337 325

2.2. Johanna Billing 539 508

3.3. Klara Lidén 575 590

4. Öyvind Fahlström 706

5.5. Karl Holmqvist 763 830

6.4. Henrik Håkansson 903 820

7.6. Annika Larsson 949 980

8.7. Nina Canell 1054 1111

9.8. Ann-Sofie Sidén 1166 1143

10.9. Annika von Hausswolff 1291 1244

11.10. Carl Michael von Hausswolff 1377 1423

12.12. Jonas Dahlberg 1521 1503

13.20. Runo Lagomarsino 1549 1977

14.11. Matts Leiderstam 1555 1430

15.15. Fia Backstrom 1760 1579

16. Annika Eriksson 1820

17.15. Annika Ström 1833 1794

18.11. Miriam Bäckström 1870 1702

19.16. Jacob Dahlgren 1888 1815

20.17. Felix Gmelin 1907 1883

 

Hilma af Klint, Svanen 17, 1914

Sonia Delaunay, Rytm, 1938

 

 

Publicerat i om utställningar m m | 17 kommentarer

1631: En anka kommer sällan ensam

Postat den 2013 12 februari av Lars Vilks

Mera hets i baljan boys, skulle man kunna säga om den stora näthatsbataljen som förmodligen kulminerar i dessa dagar. Debatten som fördes på Publicistklubben igår blev ytterligare en episod inom det bredare temat De Kränkta. Då åsiktslandskapet är lätt överskådligt, antingen de rättänkandes balja eller de fördömdas svarta hål, kan man inte förvänta sig några större ansträngningar att pröva någon form av nyansering. En av gårdagens kommentatorer undrade om det fanns några intellektuella deltagare i den pågående debatten. Nej, det verkar inte så. Vad vi ser är ett antal opinionsbildare från Stockholms innerstad som har drabbats av skribenter från drängkammaren. Man förstår ganska snart att det inte är det som är problemet. De som skriver på den nivån är lätt definierade men vad som är värre är torde vara att de inte är representativa för det man vill komma åt, nämligen oliktänkandet. Hade man kunnat visa att oliktänkandet hörde hemma i den divisionen kunde man äntligen ha lagt på locket med ett ”Vad var det vi sa”. Tills vidare får man nöja sig med föraktets öskar. Per Wirtén (Expressen) gör en föga intellektuell figur när han föraktfullt skriver om Avpixlats närvaro i Publicistklubben och konkluderar med att de lever av föraktet mot de etablerade medierna. Det är så ömsesidigt att man kan förstå att det fungerar så utomordentligt väl som identitetsgivare för båda sidor. Sedan vänster-högermotsättningen har brutit samman har vi äntligen begåvats med en ny möjlighet som framlockar intensiva skriverier. Åsa Linderborg bojkottade debatten, förmodligen orolig för att den kunde leda till en nyansering på så sätt att man inte omedelbart kunde slå samman drängkammarens utfall med all annan kritik.

 

En lika rörande som kristlig scen i Publicistklubbsdramat var Stina Dabrowskis anklagelse mot Avpixlat, nämligen att angripande journalister bemöts med samma hårdhänta behandling som de själva använder. ”Så det är öga för öga och tand för tand?”, drog Dabrowski bibliskt till med och man inser att Avpixlatfolket skulle ha förstått att, i nytestamentlig anda, vända andra kinden till.

 

Men kvällens verkliga behållning kandiderar Katarina Mazetti till. I en något apart association spårade hon in på konspirationsteorier om Hedegaardsaken. Hon utvecklar sina resonemang i en artikel. Eftersom saken, som hon menar, enbart vilar på Hedegaards uppgifter och inga andra bevis har framkommit och då det dessutom ”blir det underligt tyst i saken”, bör man uttrycka tvivel. Här får man tillfoga att det inte har blivit tyst i saken i Danmark. Att det har blivit tyst i Sverige beror på närheten till det svarta hålet. Däremot är den danska polisen (som Mazetti tror kanske är inkompetent) förtegen. I raska krumsprång ger sig Mazetti ut på vida fält och klagar på att mina livvaktskostnader är för höga med tanke på alla kvinnor som utsätts för våldsamma män. Snart kan vi registrera ordspråket ”en anka kommer sällan ensam”.

 

Det var det det. Konstvärlden har också ett par nyheter. En undersökning har visat att varannan konstnär inte har råd att göra en utställning. Med tanke på det enorma behov samhället har av konstnärer är det en skrämmande utveckling. Emellertid torde detta problem lätt kunna avhjälpas genom konstnärernas kreativa förmåga som borde vara något högre än genomsnittets. Allt som behövs är en funnen pennstump och lite makulerat papper. Därmed kommer man förbi ett av de hinder som åberopas: materialkostnaderna. Det andra hindret är arbetstiden. Sätter man lite fart på produktionen blir även detta överkomligt.

 

En annan upplysning om tillståndet kommer från högre höjd, e-flux journals nya nummer berättar den senaste nyheten om vad som gäller, inte bara för konstvärlden utan troligen för hela världen: Du har blivit kosmopolit. Vi skall särskilt tänka på västvärldens förste kosmopolit Diogenes. Är man en sådan kosmopolit behöver man praktiskt taget ingenting (förutom att någon ändå måste betala kalaset): Allt jag begär är att min herre skall flytta sig något så att jag inte befinner mig i skugga.

 

 

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 41 kommentarer