1635: Elittruppernas dilemma

Säga vad man vill om tidskriften Paletten men det är en av de få offentliga rösterna om samtidskonstens situation. Antagligen är det ett alltför omfattande uppdrag att recensera den i dagspressen eller på andra liknande platser och tyvärr följden blir att artiklarna inte leder till någon synlig diskussion. För nog förser Paletten den svenska samtidskonsten med debattunderlag.

 

Då det inte kan vara obekant att samtidskonstens alltjämt befinner sig i dess socialkritiska skede så är Paletten en representant för denna riktnings radikala iver. Men hur radikal man än önskar vara är det svårt att komma med något som kan sätta fart på föreställningen. Man bekämpar neoliberalismen, kapitalismen och kommersialiseringen. Den ståndpunkten är vida utbredd och i Palettens senaste nummer kritiseras en del av de konventioner som har skapats kring det socialkritiska utövandet. Trenden socialkritiken, för att inte säga ismen, kan sägas fira sitt 20-årsjubileum i år. Någon spjutspets kan de framskjutna konstaktörerna inte bjuda på, konsten som aktivism har visat sig vara mindre lyckad. Visserligen skriver Sinziana Ravini ett entusiastiskt lovtal till Pussy Riot. Ravini har tendensen att i sina ivriga stunder upphöja konsten till ett religiöst plan där hon ser vad hon skulle vilja se: ”Pussy Riot är ett levande bevis på konstens revolutionerande potential och tingens bräckliga ordning”.” Hon är säkert införstådd med att det just inte är det. Problemet med Pussy Riot är att dess aktioner visar brist på konst något som de besvarar med att de inte bryr sig, de låter politiken ta över. Deras aktion är en politisk aktion som inte skiljer sig från aktioner som t ex Greenpeace företar sig. Därtill kommer att aktioner av det här slaget skapar kraftfulla reaktioner i det efterblivna Ryssland där omständigheterna är barbariska. Pussy Riot är inte någon lösning på den betydligt svårare frågan om hur konsten skall kunna fungera som socialkritik i västvärlden och överhuvudtaget kunna åstadkomma något.

 

Markus Degerman har i sin artikel förstått att de rådande temautställningarna med politiskt korrekta program inte rubbar en millimeter av neoliberalismen, kapitalismen eller kommersialiseringen. Tvärtom är dessa krafter positivt engagerade i biennaler och annat. Jag skulle dessutom vilja tillägga att ännu värre är att curatorerna ofta är högt respekterade och kompetenta medlemmar i konstens elittrupper. Degermans förslag är att man skall arbeta med ”svag representation”, alltså mera lågmälda produkter som inte entydigt ges ett lättillgängligt innehåll av korrekt natur. Man kan istället, skriver han, utforska det okända. Svagheten i det förslaget är att greppet sedan länge är välkänt. Konceptkonsten excellerade i sådana utställningar och idag kan man möta dem i knappa och torra dokumentationer där ogenomträngligheten är påfallande. För en liten del av elittrupperna kan detta säkert vara identitetsgivande, ”vi som förstår på ett djupare sätt”, men därmed har man belastat sig med den andra sidan av saken: Det vore kanske inte så dumt med en publik?

 

Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg lägger fram sin radikala pedagogik som är riktad mot ”det nyliberala och kapitalistiska tänkandet”. Riktigt vad detta går ut på lyckades jag inte komma fram till men de menar att ”konsten genom transformation skapar kollektiv kunskap.” Var och vad denna kollektiva kunskap skulle vara för något får vi dessvärre inte veta.

 

Dariush Moaven Doust skriver om ”Bräckliga förbindelser, mimesis och den nutida kapitalismen. Han säger att ”konst går anspråk på att inge njutning genom att imitera konstens form” och det är nog en riktig förstärkning av den estetiska upplevelsen. Men därigenom är man tillbaka i konstvärldens strukturer, konsten skall ställas ut på så bra platser som möjligt och bekräftas av dess dignitärer och i de konventioner som detta skapar konsumeras konsten som inte skulle kunna fungera utan en omfattande konsensus och repetition.

 

Att intressera sig för formens detaljer vilka ofta är ovidkommande, utan något större värde och inte heller bärare av några distinkta budskap. Jag ser en möjlighet i en konstanalys som inriktar sig på hur upprepning och konsensus skapas och fasthålles. Att gå utanför konsensus är fortfarande en möjlig uppgift för konsten men det skulle samtidigt vara ett smärtsamt uppror mot dess socialkritiska regim.

”Nelson”, skylt

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

12 svar på 1635: Elittruppernas dilemma

  1. Bloggfilen skriver:

    Tack för ännu ett trevligt inlägg Lars.

    Du säger: “Det vore kanske inte så dumt med en publik? Johanna Gustavsson och Lisa Nyberg lägger fram sin radikala pedagogik som är riktad mot ”det nyliberala och kapitalistiska tänkandet”. ”

    Dessa två meningar hör ihop på följande sätt. Konsten saknar publik, och särskilt köpande publik. EN anledning är enligt mig det som kommer i den andra meningen, nämligen pedagogik. Kommer jag och tittar på konst så är det inte för att bli utsatt för pedagogik. Särskilt inte eftersom den oftast kommer från en socialist.

    Konstnärer och journalister i Sverige dras med samma karaktärsproblem, nämligen att de vill förändra världen. Deras sätt att göra det på är nästan alltid lika genomskinlig som luft, nämligen “skrika” ut sina åsikter. För publiken är detta bara pinsamt, om du inte tillhör den lilla skaran av kommunister förstås.

    I mina ögon är du för svenska förhållanden en ytterst ovanlig konstnär. Du kör ditt eget race som du brukar säga. Du låter inte andra tala för dig. Det gör du bäst själv.

    För mig är du den som tog tag i vår tids viktigaste problem, nämligen islamismens och den politiska korrekthetens agenda att begränsa yttrandefriheten. Tack för det Lars! Du är en viktig person för vårt land.

    Du är också bevisligen en faktor i Skånes ekonomi, genom Nimis och Arx som lockar besökare till bygden. Jag åker dit då och då med min fru och mina barn. Det är alltid lika roligt. Jag såg dig där förra året. En utflykt dit är en dagsutflykt med strapatser och frisk luft. Båda verken är mycket vackra och inte minst imponerande. Att klättra i Nimis är en upplevelse både för barn och vuxna. Aldrig har jag haft sönder några kläder trots att det är trångt.

    Hoppas du stannar i Skåne, trots svårigheterna.

  2. Ateisten skriver:

    Nelsonskylten innehåller för mig många bottnar, hur många har jag ännu inte förmått kommunicera, varken för mig eller min publik. Kanske någon kan hjälpa mig?

    1 Nelson symboliserar givetvis Victory, alltså seger och den sitter på verket “Nimis” (latin “för mycket”), symboliskt att Nelson fick alltför stor ära..

    2 Skylten är både skruvad och spikad. Här måste finnas mängder av bottnar:
    2.1 Skruvarna anspelar på Nelsons erotiska eskapader med Lady Hamilton, se eng. “screw”.
    2.2 Spikarna kan symbolisera flera saker:
    2.2.1 Först måste vi söka ett religiöst motiv, alltså Kristus på korset och liksom Nelson är han ju ett folkets befriare.
    2.2.2 Varför både skruv och spik? Spikarna verkar fräschare än skruvarna. Har konstnären återvänt för att säkra skyltens fastsättning? Här får vi en erinran om alltings förgänglighet och vår egen död, men också hopp om en framtid genom våra efterlevande.
    2.2.3 Tre spikar omgärdar vänster skruv, blott en den andra. Möjligen ett politiskt budskap, vänstern behöver mer stöd.
    2.2.4 Tre spikar att böjda över skylten, den fjärde täcker endast med skallen. Här blir symboliken mig övermäktig men jag anar något om jämlikhet (?)
    3 Övrigt. Skyltens form, material och bården är ytterligare saker att analysera liksom dess placering med det vredgade havet (Nelson!) i bakgrunden.

  3. CeDe skriver:

    Johan den 1:e, det finns viktigare saker att kämpa för än en plats på Vilks blogg.

    Ateisten, tack för ditt fantasifulla svammel, men skylten finns där för att den lille noshörningsbabyn
    Nelson är begravd där under veden.

  4. Krister skriver:

    Jag gillar din sista mening.
    “Att gå utanför konsensus är fortfarande en möjlig uppgift för konsten men det skulle samtidigt vara ett smärtsamt uppror mot dess socialkritiska regim.”

    Det är nog dags snart, kanske inte i år eller nästa men snart. Att bryta konsensus är väl alltid en förutsättning för utveckling, som alltid är inkrementell

  5. Thomas Nydahl skriver:

    När man tror att man sett, läst och hört talas snubblar man över ordet inkrementell. Tack ska du ha Krister. Ikväll har jag lärt mig något nytt.

    Allt är politik – det sättet att tänka fick jag lära mig i mycket unga år. Därför är det viktigt att ta del av de texter som Lars Vilks här skriver. Kanske går det inte omedelbart att förstå, men sakta sipprar ett annat tänkande in, också i mitt konservativa och mycket tröga medvetande. Det jag fäster mig särskilt vid i denna text är följande:

    “Då det inte kan vara obekant att samtidskonstens alltjämt befinner sig i dess socialkritiska skede så är Paletten en representant för denna riktnings radikala iver. Men hur radikal man än önskar vara är det svårt att komma med något som kan sätta fart på föreställningen. Man bekämpar neoliberalismen, kapitalismen och kommersialiseringen. Den ståndpunkten är vida utbredd och i Palettens senaste nummer kritiseras en del av de konventioner som har skapats kring det socialkritiska utövandet.”

    Uppvuxen med en konstnär till far och med ett tidigt springande på vernissager undrade jag hur det skulle gå att förena vurmen för “socialrealism” och 1960-talets abstrakta konst. Det gick förstås inte alls. Lika lite som det går nu. Att i penseldrag, snickrande, gjutande och formande bli en kapitalismens kritiker är lika svårt som att lära en gammal hund att sitta.

  6. JohannadArk skriver:

    CeDe: Johan den 1:e, det finns viktigare saker att kämpa för än en plats på Vilks blogg.Ateisten, tack för ditt fantasifulla svammel, men skylten finns där för att den lille noshörningsbabynNelson är begravd där under veden.

    Jag hade faktiskt inte en aning om att lille Nelson låg där. Jag minns när han föddes, hur jag tyckte att det var ett sådant djurplågeri att den lille stackarn inte togs bort, eftersom han så uppenbart inte mådde bra.

    Jag har haft glädjen att få mata och mysa med noshörningar – och de är enastående djur. Mycket keliga och godissugna – och väldigt stora och buffliga. Mjuka som sammet på vissa ställen – hårda som trampade lerkokor på de flesta andra.

    En vackrare sista viloplats än Nimis är svårt att tänka sig.

  7. Cecilia skriver:

    Krister:
    Jag gillar din sista mening.
    ”Att gå utanför konsensus är fortfarande en möjlig uppgift för konsten men det skulle samtidigt vara ett smärtsamt uppror mot dess socialkritiska regim.”

    Det är nog dags snart, kanske inte i år eller nästa men snart. Att bryta konsensus är väl alltid en förutsättning för utveckling, som alltid är inkrementell

    Ja, konsensus i dess medvetna form – dvs att man hittat på ett ord för det – är vad jag har för mig en rätt ny sak.
    Och i och med att man namngivit företeelsen, gör väl att den då också kanske kommer snabbare på skam?

  8. Krister skriver:

    Om man bortser från de trail blazers som bryter sig loss från strömmen och skapar nya rörelser så gillar jag begreppet konsensus i det dagliga livet. Vi svenskar, Europas japaner, blir ibland förlöjligade för av våra bästa egenskaper, konsensus, som för mig betyder demokrati på högsta nivå genom delaktighet av de som är berörda, inte urvattnade beslut där alla måste vara med och bestämma.
    Men det passar bättre i arbetslivet än i konsten.

  9. Lars Vilks skriver:

    Jo, det passar inte riktigt i konsten eftersom konsensus inte är önskvärt där. Så till den grad att konstvärldsaktörerna vill förneka att något sådant existerar i en värld som man betraktar som en zon av kreativ frihet.

  10. Lars Vilks skriver:

    Dock bör man komma ihåg att de traditionella tekniker som du räknar upp inte är särskilt gångbara i socialkritiken där man finner relativt få utövare av det slaget, uppskattningsvis 5 %. Likväl uppnår man inga som helst resultat i saken.

  11. CeDe skriver:

    Krister: konsensus, som för mig betyder demokrati på högsta nivå genom delaktighet

    Betydelsen av konsensus vilar på latinets/italienskans
    “con senso”, med förnuft – i förlängning samtycke.

  12. Cecilia skriver:

    CeDe: Betydelsen av konsensus vilar på latinets/italienskans
    ”con senso”, med förnuft – i förlängning samtycke.

    Så det är väl när con senso är det allena rådande, som det är fara på färde!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.