1648: När galleristen blev föremål för intresse

”Kom ihåg att ett konstprojekt, innan det blir en angelägen fråga, en arkivundersökning eller vad som helst, är en rumslighet som utgörs av delar samlade i en viss ordning.”

 

Denna travesti på Maurice Denis kan vara värd att hålla i minnet i de mediala laviner som RH-projektet med jämna mellanrum framkallar. Kontentan av konsten som komposition är distansen vilken samtidigt frammanar det fiktiva i konsten. Betraktarna brukar emellertid inte låta sig hejdas av sådana futiliteter och det gäller också för dem som är djupt engagerade i konst och konstteori. Kulturredaktionernas kommentatorer är i fallet RH alltför ivriga att få iväg sina politiska budskap för att ägna konsten någon närmare eftertanke.

 

Min gallerist, Henrik Rönnquist, hamnade i ett blåsväder när han uttryckte sig frispråkigt. Kvällspostens konstkritiker Conny Malmqvist drabbades omedelbart av en konspirationsteori. Galleristen har en agenda! Han har en alldeles särskilt politisk orsak för att ställa ut Vilks. Och Malmqvist vill att jag skall akta mig för att utnyttjas. En betydligt enklare förklaring är Rönnquists oerfarenhet om hur man hanterar den kommande utställningen. Det går inte att komma ifrån att den väcker politiska motiv. När han tillfrågas om vad han anser om det ena och det andra svarar han spontant utan att inse att den durkdrivne bör handskas diplomatiskt med dylika ämnen. Annars, som i det här fallet, drar man genast vittgående slutsatser. Det blev också vackra rubriker som gick ut i gårdagens press: ”Ny bild av Vilksutställning”, ”Gallerist visar färg”. Vi får nog tänka oss att i realiteten är det Rönnquist som utnyttjas med tanke på personlig säkerhet och den smutskastning han riskerar drabbas av.

 

I Aftonbladet aktiverades Martin Aagård i en artikel som blev formmässigt intressant genom sin rubrik. Den ovanliga rubriceringen ”Henrik Rönnquist är en korkad människa” är förmodligen en temperaturmätare på Aftonbladets redaktion. När de blossande ilningarna hade lagt sig såg man att det blev lite för mycket expressionism och justerade till ”Korkat, Rönnquist”. Därigenom ändrade man uttalandet från det generella till det enskilda. Galleristen kan vara en smula glad, han är inte korkad i allting utan enbart i det här fallet då han påstod att alla gruppvåldtäkter i Norge hade utförts av mörkhyade män. Här borde Rönnquist ha läst tidigare inlägg av Aagård som hävdar att Norge är ett fascistiskt land och att man därför har anledning att misstro offentliggjorda polisrapporter. En annan ond sak var hans något oklara uttalande om att ”De vill ta över”. Aagård medger det dunkla och i så fall borde det vara mindre uppseendeväckande. Det finns gott om krafter i Malmö som ”vill ta över”. Strängt taget har inte Aagård så mycket pensla med så han tar fantasin till hjälp när källorna tryter: ”Lars Vilks har i många år försäkrat allmänheten att hans konst inte är rasistisk eller har ett anti-¬islamskt budskap. Att han konsekvent enbart samarbetar med sverigedemokrater, muslimhatare och rasistiska korkskallar är därför något av en bedrift.”

 

Var han har fått det ifrån kan man undra. Däremot kan man säga att mina kontakter med islamkritiker brukar få betydande uppmärksamhet i medierna.

 

Karin Olsson (Expressen) blir bekymrad över att Rönnquist säger att han är orolig över den negativa inställningen till traditioner. I de snabba fantasmer som ett sådant uttalande kan föra med sig sker sedan en snabb acceleration: Det låter som något konservativt. Ja rentav nationalistiskt. Med stor sannolikhet Sverigedemokratiskt. Det kan också antyda ultranationalism, kanske fascism och möjligen nazistsympatier. Med andra ord kan det vara en del av den främlingsfientliga våg som drar genom Europa likt det som skedde på 1930-talet.

Galleristens hund anstränger sig intensivt för att efterlikna en rondellhund

 

Publicerat i debatt, Projekt | 41 kommentarer

1647: Hur skall det gå för Hilma?

Jag följer den intressanta diskussionen om Hilma af Klint. Skall Klint tillerkännas en central roll i konsten och i konsthistorien. Åtskilliga skribenter har uttalat sig med stor entusiasm. Senast idag fick vi veta av Malin Ullgren i DN att hennes ”unga jag vet att Hilma af Klint är en väldigt viktig konstnär.” Det är ett uttalande som baserar sig på tro vilket för med sig att hon vet. Den slutsats man kan dra av det är att konsthistorien skall följa ett politiskt korrekt schema. Maria Schottenius drar till med en annan slagdänga som har florerat flitigt i spalterna, att Hilma af Klint inte lät sig bedömas av män. Visserligen måste skribenterna som lägger fram den ståndpunkten tillstå att det skulle ha varit omedvetet men man får nog tillägga att den faktiskt är felaktig. Hon lät sig bedömas av sin store idol, antroposofen Rudolf Steiner. Den auktoritet som hon ville böja sig för fanns där och hon vandrade följsamt till Steiners antroposi från spiritism till teosofi, vilka båda underkändes av den store Steiner. Efter Steiners recension, som inte var ofördelaktig men som alltså avvisade de andra som Klint umgicks med, inföll en paus på flera år. När hon återupptog sitt arbete låg det i linje med Steiners lära.

 

Naturligt nog finns det ett enormt behov av en verkligt betydande kvinnlig konsthistorisk bildkonstnär. Nu synes möjligheten ligga inom räckhåll: Den första abstrakta bilden, en konsthistorisk sensation, flera år före Kandinsky. Det konsthistoriska hindret kan man dock inte bortse ifrån. Klint utförde inte sina målningar som konst i konstvärlden utan som beskrivningar av kvasireligiösa framställningar som skulle visa hur världen nya andliga ordning skulle te sig. Det är dock inte nödvändigt att man bryr sig om vad upphovsmannen har för intentioner. Konstvärlden kan utnämna vad den önskar till konst. Så har det också blivit med Klint. Hon är utnämnd till en betydande konstnär. Men därmed är hon en sent inkommen konstnär. Och frågan är nu vilken rang hon skall uppnå.

 

Peter Cornell håller huvudet kallt i den feministiska yran. Han påpekar (Expressen) att konst inte är någon tävling. För i så fall skulle priset gå till Victor Hugo som utförde den abstrakta bravaden redan vid 1800-talets mitt. Helt rätt har han inte i frågan om konsten som tävling. Visserligen försäkrar konstvärlden ständigt att så inte är fallet men återgår sedan till tävlandet där vinnaren inkasserar en plats i konsthistorien som banbrytare eller intressant uppföljare. Klint är bokstavligen en outsider och med en outsider är det alltid så att dessa relateras till konst och konsthistoria där de eventuellt kan ges en plats eller inspirera till nya verk.

 

Men hur skall Klint hanteras? Man kan strunta i kontexten och se dem som estetiska verk, formuttryck. Ett problem är att hennes verk sedda i samtidens konstvärld inte är särskilt förnyande. Konsten som estetiskt formuttryck är sedan länge lagd på hyllan. Och försöker man följa upp andligheten lär den inte imponera. Samtidskonsten intar t ex ett reserverat förhållande till New Age-inspirerad konst.

 

Dan Karlholm (SvD) gör ett försök i linje med det jag nämnde ovan, att utnämningen av hennes konst gör dem till konst, men endast i vår tid: ”i stället för att med historio¬grafiskt våld försöka foga in dessa bilder i en förhårdnad och patriarkal modernistisk historieskrivning där abstraktion utgör en av de starkaste valutorna, möjliggör hennes fördröjda ankomst till offentligheten att dessa verk blir ett slags samtidskonst här och nu.”

 

Den möjlighet som jag tror kommer att vara starkast i konstvärlden är att man kommer att se på en utvald del av hennes bilder som ”väldigt fina och spännande bilder”. Samtidigt är man nog så illa tvungen att distansera sig från Klint som modernist och istället göra henne till en intressant solitär med en egen bildhistoria, lika omöjlig som galen men trots allt med en den fängslande resultat.

 

Från serien sjustjärnan 1908. Allt är som sagt inte lika intressant.

Många frågor har dykt upp i kommentarerna angående Klints intentioner och om hur vi skall se på hennes målningar. I varje fall vet vi mycket detaljerat om hur hon tänker kring sina bilder genom de noggranna anteckningar hon förde. Bilden ovan förklaras på följande sätt:

”Mediumistiskt skulle jag få utföra den. Vi vilja framställa astralvärldens bilder. De utspy onda vätskor… Arbetets fösta tavla är en ”ose”bild [Klint menade att det fanns ett särskilt bokstavsspråk som så småningom skulle bli förståeligt även för andra], det är en ljusbild, blandad med mörker. Mittfiguren avser att uttrycka människans på den ståndpunkten, då hon uppnått sin fullkomning och blir i stånd att i sin tur stödja och utveckla nya individer. De båda figurerna vid sidan av mittfiguren kallades för astrala. Den ena en ande ställd i disharmonins tjänst, den andra framställer en ljusbild av bärkraften som hjälper under evolutionens ”WU”. (Serien går under namnet WUS eller Sjustjärnans serie.

 

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 39 kommentarer

1646: Bukowskis

Efter många långa om och men blev det till slut möjligt att få en Vilksmålning på Bukowskis. En skulptur såldes där redan i höstas. Ännu är det stängt för rondellhundar men detta är i alla fall ett litet framsteg. En person som köpt ett par av mina målningar kom, i akt och mening att blidka Bukowskis, med förslaget att jag skulle göra en neutral olja på duk, lämpligen ett Nimismotiv. Jag gjorde två sådana. Den idoge sympatisören har tidgare prövat att lägga ut en Vilks under mer än ett års tid men då före skulpturen såldes. Till slut blev det alltså möjligt för en annan olja en den som jag visade här som såldes för något år sedan. Färgåtergivningen är väldigt inkorrekt. Jag har själv ingen bra bild av den men den nedan är något bättre.

Målningen inför vilken Bukowskis tog mod till sig

Publicerat i Projekt | 10 kommentarer