Vilks.net

Episoden Becirov är ett inte oävet inslag i konstprojektet. När man nu i efterhand sammanfattar hans insats är det en del att fundera på. I fjor blev det ett mycket oväsen när jag uttalade att de som företräder det omoderniserade islam inte lämpar sig för det moderna samhället (det klunkas och insinueras än på den saken). Det förefallet som om Becirov har klara kvalifikationer för att falla in i denna kategori. Hans argumentation, som för övrigt är typisk för många muslimer, är att jag missbrukar yttrandefriheten. och att den skall användas utan att kränka någon, visar t ex hur han inte har förstått vad yttrandefrihet är för något. Sedan pressar han vidare med att jag skulle inskränka på muslimernas yttrandefrihet. Hur han får ihop det är mig fortfarande oförståeligt. Därjämte den besynnerliga jämförelsen mellan mig och Hitler. Hitler begränsade yttrandefriheten och det skulle alltså jag också göra. Hitler var ju konstnär precis som jag. Och inte minst förundras jag över hans invitation till moskén. Dit skall jag komma utan poliser. Han kan garantera att det inte händer något. Förutom äggkastning, något som han tydligen menar ingår i sättet att utöva yttrandefriheten och som dess utövare får acceptera.

Några kommentarer kring dessa kuriösa idéer har inte förekommit. Tydligen betraktar man Becirov som representant för en av den svenska mångkulturens kulturer. I den kultur han företräder hyser man ovannämnda uppfattningar vilket vi då får respektera. Det finns inte mycket annat att säga än ”o sancta simplicitas”.

Ett intressant konstnärligt tillskott är Becirovs gåva, plocke-pin-pinnarna. I detta har jag ett konstnärligt råmaterial, i det avseendet oskuldsfullt överantvardat. Det kan vara intressant för Becirov att se hur något kan förvandlas till konst.

Sanna Rayman har skrivit om yttrandefriheten i dagens SvD. I denna krönika passar hon på att nämna några av dem som argsint har reserverat sig mot rondellhunden. En av dessa är professor Bjereld som alltså inte har något till övers för konstnär Vilks. Som ett hjärnspöke ylar rondellhunden i hans hjärnvindlingar. Den 22 februari var han tvungen att dra sitt omkväde:

”Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär – Lars Vilks – som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.”

Man förväntar sig att en professor åtminstone i någon mån underbygger sina påståenden. Jag har aldrig haft för avsikt att provocera för sakens egen skull. Att det i praktiken rör sig om att yttrandefrihetens gränser testas beror på sakläget. Att ifrågasätta en religiös auktoritet innebär i det här fallet att gränserna testas. ”Solidaritetsperspektivet” (smaka på detta uttryck, det befinner sig i samma papperskorg som ”Värdegrund”, ”lyfta frågor” etc.) saknas naturligtvis inte. RH-projektet är solidariskt med alla dem som tvingas till underkastelse för unkna dogmer skull.

Rayman konstaterar att indignationen inte riktas mot hoten utan mot den som hotas. Det är lätt att räkna ut var skon klämmer eftersom den rådande ideologin har sina känsliga punkter. Rent sakligt kan man väl inte säga annat än att RH är en helt rimlig figur. Men dess skugga, misstanken om involverad rasism, är naturligtvis irriterande särskilt när det inte kan beläggas utan enbart insinueras. I det läget, som gärna blir exalterat, kan man göra som Bjereld, bestämma sig för det man tycker sig vilja se.

Dock finns det ingen anledning att klaga. Bjereld, som en i ett mångfaldigt led, behövs för att visa hur osaklig fanatism leder till affekterade utbrott.

I morgon, 11 mars blir det alltså möte med Becirov efter 15.30 i P4.